Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anders Nunstedt

Recension: Återutgivna ”Singles” visar på grungens styrka

swerockers

Chris Cornells Soundgarden på Sweden Rock 2012. 25 år efter ”Singles”.

ALBUM

*3geting
Soundgarden med flera
”Singles – Original motion picture soundtrack”

Genre: Grunge.

Bästa spår: ”Dyslexic heart” med Paul Westerberg.

*rad avstand

*rad avstand

Per Hägred: 90-talet blev aldrig bättre

*rad avstand

1990-talet sägs vara hett. Men vadå 90-tal? Är det verkligen artister som Rednex, Haddaway, Ace of Base och E-Type som gör årtiondet värt att minnas och återvända till?
Personligen är jag tveksam.

*rad avstand
Det i stort sett enda förmildrande med de där åren är grungen. I synnerhet Nirvana. Tycker jag. När de släppte singeln ”Smells like teen spirit” hösten 1991 höll Ace of Base som bäst på med att spela in genombrottslåten ”The sign”. Båda låtarna kom att dominera listorna. Men medan popbagatellen ”The sign” inte lämnade en med några bestående intryck så känns Nirvanas låt mer som ett statement i klass med Little Richards ”Tutti frutti”.

*rad avstand
Populärmusiken var sig aldrig lik igen efter den kölhalningen.

*rad avstand
Filmen ”Singles” är inte en grungefilm. Snarare en romantisk ungdomsfilm med Seattlescenens som backdrop.
Den rockbesatte regissören Cameron Crowe hade flyttat till Seattle och jobbade med en film om några ungdomar som bodde i ett hyreskomplex, skötte ett skitjobb på dagarna och levde för musiken de lirade på nätterna. Soundtracket plockade han ihop med hjälp av dem som senare skulle sälja miljoner skivor i grungens namn, som Pearl Jam och Soundgarden.

*rad avstand
Vad han inte visste vid den tiden var just att grungen skulle slå, så filmen handlade aldrig om spekulation. Den var aldrig ett försök att rida på en våg. Allt det där är ett lyckligt sammanträffande.
När Soundtracket slutligen kom ut efter en rejäl fördröjning på grund av det ängsliga filmbolagets velande blev det en perfekt intro till den nya musiken. Och bara Nirvana saknades. ”Teen spirit” fanns med på directors cut, men plockades bort eftersom prislappen var för stor.

*rad avstand
När jag lyssnar på soundtracket igen slås jag av kraften i några av låtarna.

*rad avstand

Mark Lanegan är fortfarande fantastisk i ”Nearly lost you”, som var plattans största hit. Men framför allt är det Paul Westerberg som känns tidlös. ”Dyslexic heart” var väl bland det första han gav ut efter att Replacements splittrats (sista spelningen gjorde de i juni 1991).

*rad avstand
På bonusplattan finns ytterligare fyra låtar varav tre aldrig tidigare varit utgivna. Bland annat en instrumentalversion av ”Dyslexic heart”. Inget som man inte kan leva utan, men kul att höra som work in progress.
Favoriterna Mudhoneys ”Overblown” är en annan favorit – på bonusskivan i en rå replokalsversion. Och så klart är det ball att höra det fejkade filmbandet Citizen Dick (med Matt Dillon kompad av Pearl Jam) i ”Touch me I’m dick”, som aldrig kom med på det ursprungliga soundtracket.

PER HÄGRED