Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anders Nunstedt

Recension: Mando Diao tillbaka på soultåget på ”Good times”

charlijung

Männen på taket. (Foto: Charli Jung)

ALBUM
*3geting
Mando Diao
”Good times”

Genre: Rock
Vem: Kvintett bildad i Borlänge. Största succén är svenskspråkiga ”Infruset” (2012).
Vad: Åttonde albumet sedan debuten 2002, och det första utan Gustaf Norén.
Bästa spår: ”All the things”, ”Shake”, ”Voices on the radio”.

mandogoodtimes

En enkel resa tillbaka till rockrötterna


*rad avstand
De sjöng trots allt ”We’ve got Motown blood in our veins” på sin debutsingel, så det borde inte komma som någon överraskning. Men efter de konstnärliga stickspåren ”Infruset” och ”Aelita” är Mando Diao tillbaka på soultåget.
De har inte blivit Temptations, det är inte det. Sättningen är annorlunda men soundet är fortfarande busenkel rock’n’roll, luftat med soulmusik.

*rad avstand
Det låter inte dumt alls.

*rad avstand
Mer ”Gloria” och ”Dance with somebody” än ”Black Saturday” och, förstås, ”Strövtåg i hembygden”.
Självklart gör det ett och annat med dynamiken att Gustaf Norén inte är med längre. Norén var en central figur i Mando Diao, som karismatisk frontfigur bredvid den mer energiske Björn Dixgård – båda på sång och gitarr.

15 år sedan.

*rad avstand
Men det är mest en detalj som man tänker på när man lyssnar efter Norén. Det är inte direkt samma hål som uppstår som om en syster hoppat av First Aid Kit.
Dixgård tycks inte ha några svårigheter att själv stå i centrum, och soundet är fortfarande Mando Diao. Hårt, ivrigt, känslosvallande.

*rad avstand
Det känns stundtals som att ”Good times” saknar en riktig hitsingel, en tydlig vägvisare in i livesommaren, men i övrigt saknar den inte mycket. Inte ens sin gamla sångare.

ANDERS NUNSTEDT