Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.
Genre: Pop/hiphop Vem: Damon Albarns animerade orkester, skapad tillsammans med tecknaren Jamie Hewlett, har fyra fiktiva medlemmar: Murdoc, 2D, Russel och Noodle. Vad: Femte studioalbumet, med gäster som De La Soul, Noel Gallagher, Grace Jones och Kelela. I sommar ordnar Gorillaz Demon Dayz-festivalen i England. Bästa spår: ”We got the power”, ”Submission”, ”Busted and blue”.
Ambitiöst och lekfullt – men överbelamrat
Det rimliga är väl antagligen att älska eller hata Damon Albarns laptoplekstuga fullt ut. Men jag kan inte annat än tycka att det här är fortsatt.., okej.
För att vara ett lustbetonat sidoprojekt är det väldigt seriöst genomfört. Kanske lite för seriöst. Vårens ambitiösa Gorillaz-app, en ”mixed reality”-upplevelse där man kunnat leta smakprov från skivan à la Pokémon, var exempelvis bara besvärlig att kliva in i.
Helhetstänket får stundtals projektets raison d’être, musiken, att försvinna bort i fjärran.
Men Gorillaz har faktiskt sålt mer skivor än Blur, så något gör Albarn givetvis rätt. Och det finns en självklar charm i att produktionen fortfarande är lika supersimpel, nästan demomässig, som på den i dag över 15 år gamla debuten.
I promoversionen heter skivan ”Robotz”, vilket på sätt och vis är en mer talande titel för hur det omfattande albumet (14 spår + 6 ”interludes”) faktiskt låter.
Poster för egna ”Demon dayz”-festivalen, där Gorillaz är affischnamnet.
Groovet är maskinellt, rösterna processade och beatsen låter som om de programmerats i Düsseldorf. Alternativt på Afrika Bambaataas gamla 808.
Å andra sidan finns en massa människor inblandade. ”Humanz” drunkar nästan i sin omfattande gästlista.
Runt Damon Albarn, som gärna sjunger lika entonigt som Manu Chao i bakgrunden, dyker det upp röster från hiphopen, soulen, indipopen… Från det mesta.
Ungefär halvvägs in börjar dock knepet, ännu en gång, glida ut i något opersonligt.
Musiken engagerar inte. Känslorna blir virtuella, inte mer gripande än en tecknad figurs känsloliv. Temat är världen efter Trump, men i pratbubblorna skulle det lika gärna kunna står ”Ouch!”, ”Twang!” och ”Woah!”.
Tills ”Humanz” hux flux avslutas med att Savages Jenny Beth och Noel Gallagher från Blurs gamla britpopantagonister Oasis sjunger ”We got the power to be loving each other no matter what happens” tillsammans med Albarn.
Att höra rösterna tillsammans adderar en dos välbehövligt kött och blod till ett album som lite för ofta låter kallt och maskinellt på fel sätt.
