Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Anders Nunstedt

Recension: Depeche Modes ”Spirit” är en sotsvart syntrockdiamant

dm

Två av tre i Depeche Mode är tillräckligt tuffa för att posera med hoj. (Foto: Anton Corbijn)

ALBUM

*4geting
Depeche Mode
”Spirit”

Genre: Synt/rock
Vem: Sedan drygt 20 år tillbaka består Depeche Mode av Dave Gahan, Martin L Gore och Andrew Fletcher. De har sålt över 100 miljoner album. Den femte maj inleder trion sin världsturné på Friends Arena.
Vad: Fjortonde studioalbumet från engelsmännen, som debuterade med ”Speak & spell” 1981. Skivan är inspelad i New York och Santa Barbara. Martin L Gore har skrivit åtta spår, David Gahan fyra.
Bästa spår: ”Cover me”, ”Going backwards”, ”Scum”.



Trion hittar pulsen i pessimismen

*rad avstand

Dystopiskt, dystert och dekadent.
Depeche Mode är tillbaka med en svart och svår samling sånger.
Resultatet är upplyftande starkt.

*rad avstand
spritit

*rad avstand
”Spirit” kan betyda mycket. Anda, själ, entusiasm, styrka, ande.., sprit.
Och det är ungefär så mångbottnat Depeche Modes fjortonde studioalbum låter.
Det är en utveckling av den skitiga, dova electrobluesen från ”Delta machine” – och en återgång till Martin Gores analoga maskinpark som låg till grund för technoalbumet ”VCMG”.

*rad avstand
Trenden verkar vara lager-på-lager. Medan mycket av materialet på bandets senare album liknat endimensionella kolosser gömmer sig nya upptäckter i varje spår på ”Spirit”. Bara man låter det ta sin lilla tid så belönas man med nya små fynd.
Melodierna är skrivna i karg 3D, soundet – producerat av Simian Mobile Discos James Ford – känns mixat i ett iskallt surroundsystem.

dm2

Färgskalan är den samma som under ”Black celebration”.

*rad avstand
Till och med i finalen av David Gahans rockballad ”Cover me” skjuter bandet salut till Kraftwerk.

*rad avstand
Det är varken insmickrande eller omedelbart. Det känns som att Depeche Mode använder färre tangenter än någonsin. Skivans ackordbyten kommer först när låtarna inte hittar någon annan utväg.

*rad avstand
På något sätt rimmar det väl med texterna.

dm3

Ooops! Här blev det färgglatt!

*rad avstand
”Spirit” landar i en orolig värld, post-Brexit och Donald Trump. Förvisso hette en av bandets första låtar ”I sometimes wish I was dead”, men här är svärtan påtaglig. Från inledande ”Going backwards” (We’re going backwards, armed with new technology/…/To a cavemen mentality”) till avslutande ”Fail” (”People, do we call this trying?, We’re hopeless/…/Our souls are corrupt, Oh, we’re fucked”).
Kasta in lite religion, sex och isolation och menyn står klar.

*rad avstand
För de som tycker att allt med Depeche gått åt fel håll sedan Alan Wilder lämnade bandet 1995 kommer antagligen ”Spirit” inte förändra någonting. Men detta är bandets tydligaste album sedan ”Ultra”.
De skulle kunna skriva betydligt hittigare material, men de har integriteten i behåll. Depeche Modes porträtt av samtiden är kallhamrat men inte hopplöst.

*rad avstand
De har hittat pulsen i pessimismen igen.

ANDERS NUNSTEDT

Betyg låt-för-låt (bonusversionen)


*4geting

”Going backwards”

Dystopisk och ödesmättad inledning. Låter lite som en skitig ”999”, innan deppet kulminerar med att Dave Gahan och Martin Gore växelsjunger ”We feel nothing inside”.

*3geting
”Where’s the revolution”

Förstasingeln kunde fortfarande ha en tydligare refräng, men texten är benhård och soundet är snyggt. Avslutningen går på Kraftwerk-räls.

*3geting

”The worst crime”

Avskalad gitarrblues pepprad med syntstråkar och ödsliga samplingar. Och en text som hytter med fingret mot ”misguided leaders” och ”uneducated readers”.

*4geting
”Scum”

Ilsken electrofunk med ”Barrel of the gun”-distad sång, textraden ”Pull the trigger!” och en syntslinga som vill gå på rave.

*4geting
”You move”

Dave Gahan sjunger långsam sleaze rock ovanpå ett technosound med klara Düsseldorfvibbar.

*4geting
”Cover me”

En klassisk Martin Gore-ballad – skriven av Dave Gahan – som vilar på retrogitarrer från ”Twin Peaks”, innan den bryter ut i ett elektroniskt arpeggiokalas.

*2geting
”Eternal”

Kompad av något som låter som bakfulla säckpipor sjunger Martin Gore en kort vaggvisa.

*3geting

”Poison heart”

Ett dovt soulkomp som väcker vaga minnen av ”Lie to me” och syntgospeln ”Condemnation”.

*4geting
”So much love”

Apropå gamla bekantingar; i albumets enda tydliga upptempospår åker Depeche Mode storslalom mellan ”A question of time” och ”Soft touch/raw nerve”.

*3geting

”Poorman”

Mer släpig blues, baserad på ytterligare techno. Texten är en ”Everything counts”-liknande attack på giriga storföretag.

*4geting
”No more (this is the last time)”

Ett försiktigt groove som saktar smyger sig på. Den avslutande slingan minihyllar syntklassiker som ”Love in itself” och ”Home computer”.

*3geting

”Fail”

Martin Gore kopplar på sitt mest sorgsna vibrato och sjunger en epilog till mänskligheten.