Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Recension: Bob Dylans enorma livebox är omskakande bra

5245_00076_35_don-hunstein

Bob Dylan gjorde en legendarisk turné 1966. Nu finns 36 spelningar utgivna på lika många cd.

BOX
*5geting
Bob Dylan
”The live 1966 recordings”

Vem: 2016 års Nobelpristagare i litteratur är 75 år fyllda. Amerikanen skivdebuterade 1962. På senaste plattan ”Fallen angels”, Dylans 37:e, hyllar han ungdomshjälten Frank Sinatra.
Vad: En box med liveupptagningen från 5 februari till 27 maj 1966. 295 låtar fördelade på 36 cd-skivor. Cirkapris 1 299 kronor. Dubbeln ”The real Royal Albert Hall 1966 concert” ges ut separat.

Per Hägred: Det var här Dylan var som bäst

 

dylan-the-1966-live-recordin

På vägen till Nobelfesten skickar Bob Dylan med oss ”lite” musikalisk reselektyr.
Hela 36 cd med 50 år gamla inspelningar från en omskakande turné som bland annat nådde Stockholm.

Det är nästan så att man skulle kunna tro att Bob Dylan visste att han skulle få Nobelpriset. För om det här är hans sätt att tacka kommittén för valet så det så typiskt honom. Han struntar högaktningsfullt i vad som förväntas av honom i form av högtidliga tacktal. Han bara kör sitt eget race. Som han alltid gjort. En del kan nog få för sig att han fått en släng av hybris.

36 cd!
Vad tar det att bara lyssna igenom det? Tja, typ två dygn. Utan sömn. Vem gör det? Inte ens den så kallade Dylanmannen?
Det handlar dessutom delvis om undermåliga inspelningar gjorda av publik som smugglat in bärbara bandspelare till konserterna. Stockholmskonserten är i det närmaste olyssningsbar, åtminstone som rent musikaliskt.

Utbuad live

Och, ja, det är onekligen lite galet att ge ut så här mycket text och musik. Dessutom är det i stort sett samma bunke låtar som vevas kväll efter kväll. Totalt är 23 konserter dokumenterade här. Mycket till och med för en ”läsvan” akademiledamot. Musik som han, när det begav sig, dessutom blev utbuad för.

Bara fem av konserterna har kasst ljud, men det finns å andra sidan fem konserter som skivbolaget spelade in professionellt för att kunna ge ut. Resterande inspelningar – 13 stycken – är upptagningar gjorda direkt från det så kallade mixerbordet varifrån man justerar ljudet från scenen. Bob Dylan ville nämligen dokumentera konserterna. Enligt Robbie Robertson, som var gitarrist i bandet, lyssnade man sedan på banden efter konserterna.

bob1

Blev kallad Judas

Man vill försäkra sig om att de inte var de själva som var galna utan den del av publiken som häcklade bandet. För det här handlar inte bara om den eventuella galenskap som man kan diskutera när det gäller utgivningen av den här mastodontboxen. Det handlar också om den galenskap som utspelade sig mellan låtarna. I Manchester kallade någon honom för Judas.

Orsak:

Han lierade sig med ett rockband och stänkte tabasco över sina kända folklåtar. Folk var alltså upprörda över att Dylan, som de tyckte, sålt sig till rocken. Trubadurfolket led. Frågade var den ”riktige” Bob Dylan höll hus.
”Han är backstage, svårt sjuk”, svarade den slagkraftige Dylan.

Haters = töntar

Att hata Dylan var närmast en folkrörelse. I dag framstår de där folkmusikpuritanerna som töntar.
Konserten från Manchester med Judasgrejen har varit ute tidigare. Nu får man höra liknande tillmälen från andra konserter. Händelsen i Manchester var inte unik på nåt sätt.
Samtidigt kan man konstatera att Dylan befann sig i framkant.

På sätt och vis är han bäst här. Under den här turnén. Han släpper sin bästa skiva i den här vevan, ”Blonde on blonde”. Och det är oerhört intressant att följa hur låtarna från plattan tar form under turnén, till exempel ”Sad-eyed lady of the Lowlands” som till och med får en ny titel i Melbourne. Det blir inte bättre. Möjligen annorlunda. Men absolut inte bättre.
Proviantera. Med en box Bob. Komplettera kanske med en box rött. Lås dörren. Kasta bort nyckeln.

PER HÄGRED

Boxens 10 bästa spår

cdbox-dylan

Stockholm ingår i historien.

 

1) ”Positively 4th street” (Sydney, 13 april)
Det makalösa singelspåret flödar fritt genom Band-maskineriet.
2) ”Just like Tom Thomb’s blues” (Melbourne, 20 april)
I Australien var Bob popstjärna och det var Beatlemania bland kidsen när han rockade med Hawks.
3) ”She belongs to me” (Stockholm, 29 april)
Superuselt ljud men ovärderligt som historiskt dokument när Bob, 50 år senare, tar emot Nobelpriset i samma stad.
4) ”Ballad of a thin man” (Cardiff, 11 maj)
Låten som dök upp i ”Bron 3”, i en version med kompbandet Hawks/Band på gödande kol.
5) ”Mr tambourine man” (Birminghamn, 12 maj)
Dylan ensam i en nio minuter lång version inklusive maniskt munspelssolo.
6) ”Desolation row” (Liverpool, 14 maj)
Den surrealistiska pärlan från ”Highway 61 revisited” i en underbart släpig version.
7) ”Just like a woman” (Sheffield, 16 maj)
Kanske det bästa akustiska setet under hela den här turnén.
8) ”Just like Tom Thomb’s blues” (Sheffield, 16 maj)
Sanslöst underhållande mellansnack med en uppdiktad historia om den mexikanske konstnären Tom Thomb som är inne i sin blå period.
9) ”Lika a rolling stone” (Manchester, 17 maj)
”Judas” skriker åhöraren, ”play fuckin’ loud” fräser Dylan högt till bandet. Men gapigast är publiken i Glasgow två kvällar senare.
10) ”Tell me, momma” (London, 26 maj)
Med John, Paul, Mick & Keith i publiken och en outgiven låt.