Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Konsertrecension: The Cure tillbaka i Sverige – spelade 15 extranummer i Globen

mrbighshoe

The Cures Robert Smith har stora skor att fylla. Sina egna dojjor.

KONSERT
*3geting
The Cure
Globen, Stockholm

Publik: 9 573.
Vem: Cure bildades 1976 och debuterade 1979 med ”Three imaginary boys”. Engelsmännen har gett ut tretton studioalbum. Det mest framgångsrika, ”Wish”, kom 1992. Det senaste, ”4:13 dream”, kom för åtta år sedan.
Vad: Världsturné apropå mest ingenting (ingen samling, inget jubileumsfirande, inget nytt material), som rönt stor framgång i Oceanien. Den tolfte oktober spelar bandet i Scandinavium, i Göteborg.

En generös påse goth och blandat

 

The Cure vet inte riktigt när de ska lägga av. Frågan är om de ens vet vart de är på väg.
Det gör dem paradoxalt nog fortfarande väldigt älskvärda.
Engelsmännen bjuder publiken på en generös hitpåse med goth och blandat.

The Cures tio bästa. Enligt undertecknad.

Det har snart gått tio år sedan senaste studioalbumet.
Det har gått ytterligare en herrans massa år sedan The Cure gjorde musik som låg i någon form av framkant.
Spela roll?
Måhända en liten smula.

Nostalgi i massor

Det är ofrånkomligt att den här världsturnén, som bara alldeles nyligen nådde Europa, är en nostalgishow.
Alla klassikerna ska luftas, och det är tydligt att en del av dem görs lite väl pliktskyldigt.
The Cure brassar visserligen på med en snyggt ljussatt show, och en femdelad LED-backdrop som ser ut som en lite billigare (!) kopia av den scen som Kent reser runt med under bandets pågående avskedsturné. Allt är inte lika effektfullt – den daterade siffergrafiken i ”Wrong number” får till exempel ögonen att tåras, av blod – men tillräckligt mycket är det.

publikum

Globen i går.

 

Engelsmännen lägger också fokus på rätt platser. Låter tungt maffiga ”Disintegration”-albumet rama in konserten och petar oväntat lite i arrangemangen. För att vara depprock är det ofta ovanligt uppspelt. I ett parti, vi kan kalla det ”Friday I’m in love”-partiet, känns det svartklädda gothtrollet Robert Smith mest som ett färgglatt charmtroll bakom sin mikrofon.

Tre timmar lång show

Det är väldigt få konserter som pågår i nästan tre timmar som inte är för långa, och ibland verkar The Cure inte heller riktigt veta när de ska låtarna sluta. Men det är inte träsmaken som är problemet. Det är egentligen inte så mycket alls som är problemet.
De har sin stolta historia, de har integriteten, de har Mr Smith.
De har väldigt många enastående låtar.
Att de inte har någon egentlig riktning eller någon bärande idé, det är sekundärt den här kvällen. Det är helt okej.

ANDERS NUNSTEDT