Det har gått sju år sedan den strålande debuten, ”To lose my life”. Albumet gick upp i topp på den engelska albumlistan och både NME och Q utsåg, välförtjänt, White Lies till årets nykomlingar. Men rockmusik är en färskvara, något som blev uppenbart på uppföljaren ”Ritual” – och på det mesta som Londontrion gett ut därefter.
Senaste singeln.
White Lies fjärde album låter egentligen lika mycket 80-tal som debuten, fast den här gången är det inte Joy Division, Echo & The Bunnymen eller Jesus and the Mary Chain som går igen. Snarare Talking Heads, Ultravox och Simple Minds.
I toppform, 2009.
Utveckling är bättre än stagnation, men det klädde bandet mer när de kontemplerade döden och domedagen (på debuten) än när de nu klurar över om det är morgon i LA när det är natt i Shanghai (”Morning in LA”). Det låter som att engelsmännen gjort ett försök att nå en större publik, men på vägen dit förlorat lite av sin särart.
Låt från den bättre hälften.
Harry McVeighs coola röst gör att White Lies fortfarande går att sortera in i en postpunkig spellista mellan Editors och Interpol, men max hälften av materialet på ”Friends” är slagfärdigt. Resten känns ofärdigt, ointressant och oinspirerat.
