Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Anders Nunstedt

Recension: White Lies når bara halvvägs med ”Friends”

vajtlajs

White Lies, black clothes.

ALBUM
*2geting
White Lies
”Friends”

Genre: Rock
Bästa spår: ”Swing”

friends_white_lies

Nunstedt: Trion låter mer pop än postpunk

*radavstand
Det har gått sju år sedan den strålande debuten, ”To lose my life”. Albumet gick upp i topp på den engelska albumlistan och både NME och Q utsåg, välförtjänt, White Lies till årets nykomlingar. Men rockmusik är en färskvara, något som blev uppenbart på uppföljaren ”Ritual” – och på det mesta som Londontrion gett ut därefter.

Senaste singeln.

*radavstand
White Lies fjärde album låter egentligen lika mycket 80-tal som debuten, fast den här gången är det inte Joy Division, Echo & The Bunnymen eller Jesus and the Mary Chain som går igen. Snarare Talking Heads, Ultravox och Simple Minds.

I toppform, 2009.

*radavstand

Utveckling är bättre än stagnation, men det klädde bandet mer när de kontemplerade döden och domedagen (på debuten) än när de nu klurar över om det är morgon i LA när det är natt i Shanghai (”Morning in LA”). Det låter som att engelsmännen gjort ett försök att nå en större publik, men på vägen dit förlorat lite av sin särart.

Låt från den bättre hälften.

*radavstand
Harry McVeighs coola röst gör att White Lies fortfarande går att sortera in i en postpunkig spellista mellan Editors och Interpol, men max hälften av materialet på ”Friends” är slagfärdigt. Resten känns ofärdigt, ointressant och oinspirerat.

ANDERS NUNSTEDT