Roxette live i Borgholm förra sommaren. Nu är det slut på turnerandet.
ALBUM Roxette ”Good karma”
Genre: Pop.
Vem: Per Gessle och Marie Fredriksson startade Roxette för trettio år sedan, och resten är pophistoria. Duon har toppat den amerikanska singellistan vid fyra olika tillfällen – det är ett Billboardfacit ingen annan svensk artist är i närheten av. Vad: Roxettes tionde studioalbum. Producenter är, i vanlig ordning, Clarence Öfwerman och Christoffer Lundqvist. Men även producentduon Addeboy vs Cliff, som varit med och skrivit tre av spåren. Även Mats Persson (Gyllene Tider) har skrivit ett spår. Bästa spår: ”Good karma”, ”It just happens”, ”April clouds”.
ANDERS NUNSTEDT: Roxette är inne på refrängen
Är detta det sista vi kommer att få höra av Roxette?
Tanken är svår att slå ifrån sig, även om duon inte på något sätt gjort som Kent och gått ut med att ”Good karma” är något avsked.
De är så vansinnigt envisa.
I våras tvingades duon ställa in resten av sin jubileumsturné, för all framtid. Marie Fredriksson, som drabbades av en hjärntumör 2002, är friskförklarad från cancern sedan länge – men är samtidigt halvblind och har fått svårt att gå.
Nu var det heller inte sångerskan som själv kastade in handduken. Det var hennes läkare som satte stopp. Förmodligen frustade Per och Marie av besviken frustration.
Envisa, som sagt.
Tjurskallighet kan dock vara en styrka, och det finns en beslutsamhet som präglar mycket av ”Good karma”.
Albumet är det första albumet från Roxette på femton år där materialet inte är ett hopplock av gamla och nya låtidéer.
I pressreleasen recenserar Per Gessle stolt resultatet: ”vi ville göra ett uppdaterat album som samtidigt lutade sig mot en klassisk Roxettetradition. Därför skrevs alla låtarna speciellt för det här albumet och jag tycker att det märks ganska tydligt att det blev en mer sammanhållen produktion.”
Per vill göra klassiker.
Jag brukar undvika att saxa ur pr-material, men även om citatet ovan är odramatiskt platt är det samtidigt träffande.
”Good karma” söker sig tillbaka till Roxettes 80- och 90-tal. Till powerballaderna från ”The look” och ”Joyride”. Till den positiva popkänslan från duons upptemposinglar.
Det är inte bara pianointrot som får titelspåret att kännas lika FM som ”Fading like a flower”. Det måste vara en sorg för Per och Marie att de inte får spela ”Good karma” live, för den låter som en publiksuccé. Det är inte bara den distinkta sequencern som får ”This one” att låta som en uppspelt uppdatering av ”Stars”. Det är inte bara ”Wy dont’cha” som säger hej det lekfulla bluesdrivet från ”How do you do”. Och så vidare.
Popmusikens gentlemannatjuv Per Gessle snor denna gång mest av sig själv.
Det går att hitta referenser till gamla hits på i stort sett varenda spår.
Sjunger inte lika starkt som förr.
Det innebär inte att ”Good karma” är lika stark som duons klassiska popalbum. Trots sin strävan att låta samtida låter det stundtals frapperande omodernt.
Men det är kanske en jämförelse som är orättvis.
Jämför man däremot med Roxettes senaste album är detta ett styrkebesked.
Det är för tidigt att säga hej då till Roxette, men frågan är om de har en bättre slutpunkt i sig.
