Marit fortsätter att sjunga på svenska. Och fortsätter att imponera.
ALBUM
Marit Bergman
”Molnfabriken”
Genre: Pop
Bästa spår: ”Ibland gråter jag bara för att tiden går”, ”Dansa mamma”.
Marit Bergmans knallfärgade pop var en konfettibomb som briserade rakt i magen på mig. Med fötterna ivrigt stampande i punkbandet Candysuck, hjärtat mitt i tu och huvudet bland fluffiga regnbågar spelade hon i en egen liga när hon solodebuterade 2002. En ganska ensam liga. För även om det det är lätt att glömma i dag när genuskartan i popland faktiskt har ritats om, var Marit Bergman som svensk kvinnlig artist en pionjär. Hon gav i sann punkanda först ut debuten på egna bolaget Sugartoy Recordings och återutgav det när hon fick en äkta skivbolagsdeal. Hon ställde förväntningar på unga kvinnliga artister på ända genom att sjunga flickigt och gapigt på samma gång. Ett fuck you med svinmycket smink.
Candysuck. Indieidoler med punkattityd.
På så sätt en föregångare till Zara Larsson? I alla fall trampade Marit Bergman (tillsammans med Robyn) de första stegen i på den stig som i dag är en stor den av den den nya svenska musikexporten – popfeminism.
Så ja. Utan Bergman – ingen Larsson.
Jag skriver i imperfekt och det är delvis missvisande, för Marit Bergman står för de där grejerna än i dag. Men på ett helt annat sätt. Genom att våga vara tillbakalutad.
På sitt femte album, 13 år senare, är nämligen mycket annorlunda. Inte bara världen och branschen hon släpper sina skivor i.
Marit Bergman har bytt språk från engelska till svenska. Ett förvånande smidigt byte, vars naturlighet följs av hur innehållet i lyriken också förändrats.
Var en hit på engelska.
Marit Bergmans skickliga pop handlar fortfarande mest om identitet. Men det är inte längre himlastormande kärlekar eller minnesvärda klubbkvällar. Utan samtalet med hennes lilla son i snyftigt fina ”Dansa mamma”. Nostalgi och tillbakalutad existensialism bland Fleetwood Mac-riviga takter i skivans bästa spår ”Ibland gråter jag bara för att tiden går”. En supermjuk och luftig röst i ”Dra åt helvete”. Men också ett persongalleri från tidigare album. Vad jag misstänker är BH ur ”Come back and haunt me” har fått en till sång i vackra ”Vildros och kaprifoler”.
Alla låtar träffar inte lika mitt i prick. Och utsikten från ett fönster i Stockholmsförorten Bredäng är varken konfettibomber eller bengaler.
Men den är den perfekta kombinationen av trygghet och äventyr. En skiva som jag alltid skulle vilja bära med mig i fickan.
ANNAH BJÖRK