Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anders Nunstedt

Recension: Fatboy rockar fett på sitt 20-årsjubileum

fatsos

Utan ståbas på taket. (Foto: Johan Bergmark)

ALBUM
*4geting
Fatboy
”Moments”

Genre: Rockabilly.
Vem: Rockabillyband bildat 1996. Består av Thomas Pareigis (sång, gitarr), Hannu Kiviaho (gitarr), Jan Lissnils (pedal steel), Joakim Lindahl (gitarr), Marcus Källström (trummor) och färske medlemmen Thomas Schuldt (bas).
Vad: Femte plattan sedan debuten 2004. Gästar gör Kiviahos bror Heikki Kiviaho från Sator samt Kents Joakim Berg på ett spår.
Bästa spår: ”Black hole”, ”Moments that counts”, ”Dreaming like I did”.

Tjugo år i rockabillyns tjänst. Två decennier i konsten att uppdatera en sliten genre.
Fatboy släpper med ”Moments” ifrån sig en blåsvart pärla.
En del band söker länge innan de hittar fram till sitt unika uttryck. För Fatboy gick det fort. Gruppen fångade sitt sound, hajade till och fortsatte på den vägen.
Tjugo år senare ligger fokus fortfarande på Thomas Pareigis trånande sång och Hannu Kiviahos ton från Telecastern. Ändå är Fatboy aldrig fast i en trång genre-kostym. Det går fortfarande inte att skriva en text om bandet utan att nämna Roy Orbison och Chris Isaak, men skrapa på fernissan och Fatboy går längre. På ”Moments” drar de i trådar som leder till dansband, baktakt, blues och ren rock’n’roll.

 

Samtidigt som ett mörker och en tår hela tiden lurar i ögonvrån.
Pareigis sjunger aldrig om lycklig kärlek från händelsernas centrum. Han befinner sig inte heller strax intill, vid bardisken med glaset halvtomt. Fatboy gör bilmusik men inte för öppna vägar. Istället är ”Moments” full av låtar som passar bäst på parkeringen utanför, med fingrarna hårt om ratten och blicken in i värmen där den andra gått vidare.
I ”Moments that counts” (skriven med Jocke Berg) ger Pareigis ifrån sig stalker-vibbar. Platsen i sångarens hjärta i ”A little place” är ”a shitty little place”. ”Black hole” talar för sig själv. Det är den blåsvarta tonen parat med den svenskt blågula som formar Fatboy till ett sådant älskvärt band.
Vad är då bäst på ”Moments”? Handklappen, detta underskattade instrument.

ANDERS DAHLBOM