Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anders Nunstedt

Recension: David Bowies nya album en lysande stjärntripp

_G4Q0363-96866758

Grattis på födelsedagen! David, 69 bast samma dag som ”Blackstar” släpps (8/1).

ALBUM
*4geting
David Bowie
“Blackstar”

 

*radavstand
Genre: Jazz/rock/alternativt
Vem: Brittisk miljonsäljande stilikon som fyller 69 år idag fredag. Slog igenom i slutet av 60-talet och har sedan dess revolutionerat looken och ljudet av popmusik flera gånger om. Efter en längre paus under 2000-talet återvände han i förrfjol med plattan “The next day”.
Vad: 25:e plattan är som så många tidigare producerad av Tony Visconti och är inspelad med en kärna av amerikanska jazzmusiker. Titellåten figurerar som ledmotiv i den Johan Renck-regisserade serien “The Last panthers”. Renck ligger även bakom videorna till ”Blackstar” och ”Lazarus”.
Bästa spår: ”Blackstar”, ”Lazarus”, “I can’t give everything away”.

Rencks alldeles färska video till ”Lazarus”.

Är det jazz, rock eller bara rena galenskaperna?
Det är Bowie, tillbaka med en svartskimrande stjärntripp rakt ut i det okända.

*radavstand
Tänk efter nu: hur många i pop- och rockbranschen över femtio överraskar fortfarande? Över sextio då, snart sjuttio? På det sättet är David Bowie fullkomligt unik.

Nya titelspåret.

Ingen annan kan heller ta en närmare tio år lång timeout från allt för att sedan plötsligt dra undan mattan på alla. Om senaste plattan “The next day” var en nostalgisk tillbakablick är Bowie på “Blackstar” (som skrivs ut som en svart liten stjärna) tillbaka långt ut mellan rymden och vår vanliga dödliga verklighet.

Förra titelspåret.

Det blir en lysande skruvad tripp.

*radavstand
Producenten Tony Visconti har sagt att intentionen var att få jazzmusiker att spela rock. Och visst, på ytan låter de sju låtarna här som vilken orkestrerad rock i fyrtakt som helst. Men börjar man pilla under saxsolon och sjaviga gitarrer träder man in i ett främmande spegel-land. Bowie sjunger (fantastiskt) om allt från fallna rymdmän till ond bråd död. Och den inledande titellåten tar efter hundra lyssningar fortfarande andan ur mig med sitt mörka mässande.

”I’m deranged”, från 1997.

Mest påminner stämningen skivan igenom om “I’m deranged”, en underskattad Bowie-låt från mitten av 90-talet som även var med i David Lynchs kultrulle “Lost highway”. Och det är där någonstans “Blackstar” till slut landar.
Som ett märkligt hopkok av frijazz, popmelodier, vaga bakgrunds-beats och galna visioner.

*radavstand
Bowie gör det alltså igen. Ett soundtrack till en bil som kör fortare och fortare, tills tid och rum tar slut.

ANDERS DAHLBOM