Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anders Nunstedt

Recension: Boxen fångar Bob Dylans viktigaste period i karriären

dylan1965

Bob Dylan 1965. Det var svartvita tider det.

 

ALBUM

*3geting
BOB DYLAN
”The cutting edge 1965-1966: The bootleg series, vol.12”

Genre: Rock.
Ute nu.
Bästa spår: ”Visions of Johanna” (tagning fem, repetition), första tagnigen av ”Sad-eyed lady of the lowlands” och pianoversionen av ”Desolation road”.

*radavstand

Per Hägred: Stunder av rockmagi

*radavstand

De kanske viktigaste 14 månaderna i Polarprisvinnarens liv.
Kanske för oss lyssnare också.
Den tolfte volymen i Bob Dylans mäktiga ”Bootleg series” tar upp en av de mest spännande perioderna i artistens, för att inte säga rockens, historia.

*radavstand

Sitter bredvid en fransyska som sett honom 400 gånger. Hon stampar takten till ”Blowin’ in the wind” och hintar om att han minsann är bättre än han var i Köpenhamn två dagar tidigare.

*radavstand

Jo han är bra. Verkar trivas i Malmö där han tillbringat fem dagar på Radisson. Hotellet där han en gång sågs sitta och sippa på vin tillsammans med polaren Van Morrison. Han gör stan och kollar upp de egna litografierna på galleri Miva på Engelbrektsgatan. Han stövlar bara in så där på stället och checkar hängningen, frågar lite om en tysk konstnär och håller på så under en halvtimme. Expediten fattar först inte vem han är. Det är när han ställer sig rakt framför henne och tittar henne hyfsat djupt i ögonen som inser hon vem hon gett den privata rundturen i galleriet till.

*radavstand

LÄS MER: Karin fick spontant besök av Dylan.

*radavstand

Bob Dylan 2015 är absolut värd att se. Speciellt när han har en bra dag som den i Malmö. Visst, rösten är inte vad den varit. Ibland är den bara en skugga av sitt forna jag men den är samtidigt väldigt uttrycksfull, särskilt i de där Sinatralåtarna han tolkat på senaste plattan. Det blir dock en smula orättvist att gå direkt från Malmö live den där speciella höstkvällen och rakt in i den här boxen där hans röst verkligen är på topp.
Den tolfte boxen i Dylans ”Bootleg series” fokuserar på de kanske 14 viktigaste månaderna i hans karriär.

*radavstand

Han har aldrig sjungit bättre än han gör där och då.

*radavstand
Det är också här som han gör upp med den pådyvlade rollen som protestsångaren nummer ett som plågar honom.
Det är även under den här perioden som han börjar lira rock efter ett inspirerat möte med beatlarna 28 augusti 1964.
Folkmusikpuritanerna blir emellertid som tokiga när han pluggar in sin Stratocastergura i Fenders Twin Reverb-förstärkare. Men de är bara dåligt pålästa. Klart det här skulle komma. Dylan lirade nämligen rock & roll redan på 50-talet. Och husgudarna var då sådana som Little Richard och Chuck Berry.

*radavstand

*radavstand

Faktum är att hans två första band – Shadow Blasters och Golden Chords – lirade just den typen av rockmusik. Det senare spelade så högt på en skoldans på högstadiet att rektorn hotade med att koppla ur mikrofonerna. Så det var inte ett dugg konstigt att han slog sig ihop med ett bullrigt gäng kanadensare som senare kom att kalla sig The Band för att återupptäcka sina rockrötter.

*radavstand
Woody Guthrie hade kommit in i bilden långt senare. Då hade han frälst folkmusikkepsarna med sina protestsånger på akustisk gitarr. Men när han dammar av elgitarren, som legat undanstoppad sedan högstadieåren, blir det ett jävla liv. Mest liv blir det på Newportfestivalen, nu för 50 år sedan. Han skrämmer skiten ur publiken med sitt rocklarm. Då hotar, enligt myten, Pete Seeger med att hugga av en kabel med en yxa och därmed strypa strömtillförseln.

*radavstand

*radavstand

Smockan hänger i luften där under några år. Lite senare i samband med en turné i England med Band blir han kallad Judas Iskariot för att han har mage att spela folkmusik med ett rockband.

*radavstand

*radavstand

Man han skiter högaktningsfullt i traditionerna. Hela den där transformationen från nån slags folkhipster till rockkung är noga dokumenterad här.

*radavstand
5000-kronorsboxen – med bland annat 18 cd-skivor som säljs via hans hemsida – innehåller i stort sett varje fis han släpper under den här perioden som startar i början av 1965 och tar slut ett drygt år senare. På den något mer nerbantade sex-cd-boxen får man ändå 22 tagningar av ”Rolling stone”. Kanske är det lågbudgetdubbeln som är grejen för den nyktre Dylanomanen. För den som har lite distans till fenomenet Dylan. Men då får man ändå ”Just like a woman” som samba eller ”I want you” i nån slags loungeversion! Överkurs liksom.

*radavstand
Med sex-cd-boxen följer dessutom två fina böcker. I alla fall är det på den man exakt får uppleva hur han lierar sig med ett band. Den 14 januari 1965 spelar han in låtarna på egen hand, så som han gjort på tidigare plattor. Låtar som droginfluerade ”Subteranean homesick blues”. Dagen efter återvänder han till studion. Men den gången finns ett band redo att kompa stjärnan. Man sätter många låtar redan vid första tagningen. Som om de där nya sångerna är skrivna för ett rockband. På den första cd:n i boxen kan man höra skillnaden mellan de akustiska versionerna och de elektriska. Det är liksom klart som korvspad att de ska kläs i slamrigt rockkomp.

*radavstand
Vid den här tiden vimlar texterna av mer eller mindre uppenbara drogreferenser.

*radavstand

Men när man gläntar på studiodörren och släpper in oss lyssnare så arbetar Dylan och kompani förvånansvärt disciplinerat. Det är inga lallande knarkare som lirar. Däremot slås man av Dylans goda humör. Och hans snabba repliker, och av hur han lattjar med titlar. Han skojar friskt när han döper till exempel om ”I’ll keep you mine till ”Bank account blues”. Men här finns även stunder när hans sinne förmörkas, och humörsvängningar är tydliga. Hur knäckt är han inte när han spelar fel? Han lyckas till exempel inte sätta ”Mr Tambourine man” med band. Det som Byrds gör så elegant. Och hur rastlös är inte om det strular. Vill gå vidare om man fastnar i en låt.

*radavstand
Men framför allt hör man hur fruktansvärt bra det är. Eller kommer att bli, så att säga. För det här är work in progress. Man är på studiebesök i studion. Vilken känsla det är att sitta på parkett och höra låtarna tar form.

*radavstand

Boxarna innehåller förvånansvärt få ”nya” låtar. Och bara fragment av sånt man inte hört tidigare. Så ur det perspektivet är det här den kanske mest poänglösa boxen av dem alla…
Men vill man höra alternativa tagningar av kända låtar har man kommit till rätt ställe.

*radavstand
CD 3 (i mediumboxen) är i så fall den stora utmaningen med alla tagningarna av ”Like a rolling stone”. När man hör spår 17 med bara elgitarrslingan eller spår nitton med bara spikpiano och bas, ja, då blir även det mest luttrade fanet hårt prövat. Inget att leka med det där, förmodligen nåt man bör söka för. Det är som att man rotar i soporna utanför Dylans hus som den där stollen faktiskt gjorde på 60-talet. Det enda som inte är med är de där tio timmarna i Nashville då Robbie Robertson och Al Kooper så vackert får vänta medan mästaren slutför texten till ”Sad-eyed lady of the lowlands”.

*radavstand

Men när man hör slutresultatet – den allra första genomkörningen av låten med sparsamt komp – vet man att väntan är mödan värd. Tio minuter med ren magi. Det är så innerligt, det är så nära, det är så mästerligt. Jag är fortfarande alldeles fuktig om händerna efter upplevelsen. Kanske rent av bättre än den version som slutligen gavs ut.

*radavstand

*radavstand

14 månader senare är det över. Dylan är då bara 24 år gammal. Han är nån mening slut som artist. Det blir nämligen inte bättre. Han blir inte bättre. Han kommer att hålla en hög lägstanivå, men aldrig nå upp till det han åstadkom under de där 14 månaderna.

*radavstand
Men det har vi ju vetat så länge som ”Bringing it all back home”, ”Highway 61 revisited” och ”Blonde on blonde” funnits på skivdiskarna eller i Spotifykontot. De där plattorna vi växt upp med, som vi levt med. Som format oss. De där plattorna man skulle vilja bli begravd med. Det där plattorna som så klart är bättre än nåt på boxen.

*radavstand

PER HÄGRED

*radavstand