Refused är mer reaktionära än sina kläder. Nu är de tillbaka igen.
Det glöder om hardcorebandets comeback
Det är sjutton år sedan sist, men det finns inget som låter tillbakalutat eller bekvämt på Refuseds comeback.
Hardcorehjältarna är fortfarande omtumlande i sin iver att gå på attack.
1998 kom den genredefinierade ”The shape of punk to come”, en skiva som – trots kulthiten ”New noise” – verkligen inte toppade hitlistorna när det begav sig men som ändå blev den viktigaste ägodelen i cd-tornen hos den trogna lyssnarskara som kände sig utvald. Få svenska album har blivit så hyllade internationellt i efterhand.
Men sjutton år är ett vansinnigt långt break, låt vara att Refused gjorde en comebackturné 2012.
Till skillnad från många musikerkollegor som återförenats av den ena eller andra anledningen (i båda fallen stavas de p-e-n-g-a-r) så återvänder Refused dock med en glöd och en uppriktighet som gör att de kliver ut på andra sidan ”Freedom” med både värdighet och nya livenummer i behåll.
Dennis Lyxzén skriker fortfarande lika hårt, hans texter är fortfarande lika radikala och revolutionstörstande – om än med ett större världssamvete och de distade gitarrerna river fortfarande hål i högtalarmembranen.
Så, what’s new?
Framför allt David Sandströms tajta trumspel, som emellanåt skänker låtarna ett groove som landar mellan Red Hot Chili Peppers gerillafunk och Rage Against The Machines napalmrock.
Det är inget för stillsamma parmiddagar eller eleganta hotellounger och är för stökigt för samtida hitlistor, men det svänger som sjutton.
Anders Nunstedt
ALBUM Refused ”Freedom” Genre: Punkrock
Bästa spår: ”Francafrique”, ”Elektra”, ”Servants of death”
