Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det bästa med Polarpriset

polaris

Evelyn och Emmylou utgick från Polarprisets färgskala. (Foto: Polar Music Prize)

Polarprisceremonin är högfärdig, självupptagen och ganska obetydlig.
Men den är också ganska fin.

 

pmp

Fint ska det va.
Kön utanför Stockholms Konserthus är så lång att den ringlar dubbelvikt, som ett U. Här och där syns en artist. Ulf Ekberg, Nisse Hellberg, Carola till exempel. Men de uppklädda gästerna som köar för att bli plåtade på röda mattan är lika mycket kändiskockar, politiker, författare och tv-profiler.
Det är lite talande för Polarpriset, en trimmad kändisfest och en snobbig Nobelgala på samma gång.
Det är svårt att skaka av sig känslan av att en del gäster är där för kindpussarna snarare än av sitt djupgående musikintresse. Det är inte en Rock’n’roll Hall of Fame-ceremoni eller en Grammygala, även om det serveras fria cocktails två timmar innan galan är igång (den startar 16.00).

Ah, Emmylou.
Här ställer sig alla vackert upp när Kungen & co gör entré i lokalen. Här applåderar alla artigt åt en konstnärlig farbror som tolkar John Cage på plåtburkar.
Men värmen i applåderna till årets pristagare, den döva slagverkaren Evelyn Glennie och countrysångerskan Emmylou Harris, går inte att ta miste på.
Och om någon undrar vad kungen egentligen fyller för funktion så är han prisutdelare. Det är vad han gör. Delar ut priser. Vilket trots allt skänker ceremonin en slags värdighet och tyngd. Inte minst amerikaner har impats av mötet med kungen genom åren.
Sen är det en annan sak att Polarpriset fortfarande är ett ganska obetydligt pris ute i stora vida världen. Många pristagare har inte hört talas om priset förrän de föräras det. Galan är inte direkt toppstoff i internationell musikpress.

Bruce och Patti skickade en hälsning.
Polar Music Prize lider lite av att det inte delats ut särskilt länge. Det har ingen tung historia, och om det inte införlivas i det världsberömda Nobelpriset på något sätt kommer det antagligen att förbli så en lång tid framöver.
Men som sagt – ceremonin är fin.
De begåvade pristagarna höll kloka och varma tacktal.
First Aid Kit, som väl snart kan kallas för Polarprisets husband, gjorde en väldigt inspirerad och vacker ”Red dirt girl” – med de kungliga filharmonikernas stråkar i bakgrunden.
Loney Dear uppträdde i shorts.

Marimbapartay med Evelyn, om det är din grej.
Men finast var Anna Ternheim. I ett avskalat framträdande sjöng hon ”Goodbye”, till sin egen gitarr och ett försiktigt komp på klaviatur (Robert Elovsson).
De där små hyllningarna är ju fina!
Vad säger vi om nästa år då?
Kraftwerk? Madonna? Little Richard? Kate Bush? Prince?

De borde samtliga fått priset för länge sedan.

En hälsning från Obama.