Eric Gadd
”Vägen hem”
Gadd levererar typ hundra procent autotune, och har tagit in rapparen Fricky till hjälp. Men resultatet landar i en segare, rätt odynamisk och anonym version av originalet. Känns som att Gadd drabbats av prestationsångest.
Christer Sjögren
”Pappas låt”
Nej, den når inte upp till samma nivå som Ugglas/Ljungströms ”Jag och min far”. Men det är ett smart låtval av Sjögren som ändå får till ett högtidligt pappa-anthem med bra arrangemang. Nu fattas bara att han skippar sina dramatiska scengester.
Albin Lee Meldau
”Lite… kärlek…”
Börjar i ett slags vibrerande innerligt Jeff Buckley-läge, för att sedan växla upp till ett snabbare sjuttiotalsgroove. Låten har försetts med ny engelsk text, och Albin lyckas som vanligt få till en version som är helt och hållet hans egen.
Louise Hoffsten
”Nightime”
Hoffsten har behållit de engelska orden från den svenska texten, och liksom pratsjunger sig genom låten. Vilket tyvärr resulterar i att den känns som ett slags märklig svengelsk svajig rap, som dessutom dränkts i saxofon.
Linnea Henriksson
”Svartskallar”
Henriksson är den enda som har vågat sig på lite rap, och hon gör det förvånansvärt bra! ”Svartskallar” har blivit metoo-låten ”Småtjejer”, och när Henriksson når till sitt förlösande avgrundsvrål går det rätt in i själen. Lätt kvällens bästa tolkning!
Charlotte Perrelli
”Stolthet”
Perrelli har tagit Stors lite Dr. Dre-doftande dänga och gjort om den till schlager med driven latinokänsla. Glatt och medryckande med en refräng som skriker efter dansare och Mello-scenografi.
