Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att skicka ”And then we danced” är ett rimligt val

Levan Akins film "And then we danced" är Sveriges Oscarsbidrag. Foto: ANDREAS HILLERGREN/TT / TT NYHETSBYRÅN
Levan Gelbakhiani, Levan Akin och Bachi Valishvili under tillkännagivandet av Sveriges Oscarsbidrag "And then we danced". Foto: ANDREAS HILLERGREN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Att välja ”And then we danced” till Sveriges Oscarsbidrag är rimligt och bra. Ingen kan säga något annat.

Men frågan är om det är rätt? När Sverige under det senaste decenniet rönt Oscarsframgångar har det rört sig om filmer i större kostym, och risken finns att Lasse Hallström skrämt bort juryn från ”Quick”.

Faktum är ju att hemvändande regissören Mikael Håfström som nu gjort film av rättsskandalen Thomas Quick är den i sammanhanget som har någon Hollywood-erfarenhet att komma med. Hans Oscarsnominerade ”Ondskan” blev för 15 år sen hans biljett till Drömfabriken, och sen dess har han både hyllats för Stephen King-filmatiseringen ”1408”, och på senare tid regisserat delar av tv-serien ”Bloodline”. Dessutom har ”Quick” den blivande ”Bond”-stjärnan David Dencik i en av huvudrollerna, och Håfström lär vid det här laget veta hur man snackar sig fram i det kampanjtyngda Hollywood.

Nu vet vi dessvärre inte så mycket om kvaliteten hos ”Quick”. Filmen har ännu inte haft premiär, och Oscarskommittén vill sannolikt inte trilla i samma sörja som med ”Hypnotisören” 2012. Då var det Lasse Hallström som var vårt hemvändande hopp. Hans Kepler-filmatisering var visserligen knappt sedd, men regissören hade ju gedigna Oscarsmeriter, och så var saken klar. Det slutade med superflopp – ljumma recensioner, ingen Oscarsnominering, och så småningom las hela den planerade filmserien ner. Att ens snudda vid ett liknande scenario vill nog ingen.

Ur det perspektivet är ”And then we danced” (som var en av tre nominerade titlar, vida sidan av ”Quick” och ”Aniara”) ett säkrare val. 

Men det är tveksamt om det räcker hela vägen. De senaste årens Oscarsframgångar har för svensk film främst bestått av ”En man som heter Ove” och Ruben Östlunds ”The Square”. Det är filmer med betydligt större budget, och som dessutom föregåtts av ett rykte: Ove var redan en amerikansk bästsäljare när den valdes, medan Rubens ruta hade vunnit Guldpalmen och stoltserade med internationella stjärnor i rollerna. De stack ut.

”And then we danced” når inte riktigt dit, även om den bockar av en hel del som brukar räknas i sammanhanget: Den har visats i Cannes, där den bland annat nominerades till Queerpalmen, den är shortlistad till European film awards, den har sålts till ett trettiotal länder, bland annat USA, och har fått fina internationella recensioner. Det är kanske framför allt en viktig film. Vi får hoppas att det räcker för hbtq-dramat. En intensiv kärlekshistoria i dansmiljö i det konservativa och homofobiska Georgien kan ju ändå vara exakt det som borrar sig hela vägen in i Oscarsjuryns hjärta.