Annika Hagströms stora kamp – för sjuke maken

Du beskrev det i Ulrika Palmcrantzs intervju i Senioren för drygt ett år sedan som att Anders fortfarande är alert och kommenterar dina krönikor. Hur är det nu?

- För ett par dagar sedan satt jag vid hans sida och berättade om hur roligt det var när vi hade träffats. Vi jobbade båda på Expressen och möttes på redaktionschefen Edgar Antonssons rum då det bestämdes att vi skulle ta flyget till gruvstrejken (i Kiruna, 1969-1970). Vi bodde i sju veckor på hotell Ferrum och var inte samma människor när vi kom hem igen. Anders satt bara och log åt hela min historieskrivning. Så är det nu, jag berättar vår historia för honom.

"Det är en nåd att Anders finner sig så bra"

Annika tystnar och tar sats på nytt:

- Det är här och nu som gäller. Men det är heller inte bara mörkt. Jag hittar ändå hans positiva sidor. Anders klagar inte på någonting. Jag sitter och berättar hur vi har haft det och han kan säga någon rolig, sarkastisk kommentar. Ska vi tala i religiösa termer är det ändå en nåd att han finner sig så bra och att människor runtomkring honom är så fantastiska. Det beror på honom. Jag får beröm när jag kommer till äldreboendet för att jag har en så trevlig man. 

- Många andra som bor där klagar. Anders säger "tack, vad roligt, vad gott det var".

Har han alltid varit så?

- Ja, egentligen. Han har aldrig kritiserat mig för vad jag har gjort. Har jag sagt att det vore kul om vi gjorde si eller så eller har frågat om han tycker att jag ska göra en viss sak så har Anders svarat "ja, gör det!". Han har hejat på mig.

På den tiden var det inte jättevanligt med arbetsdelning i hemmet. Ni delade på föräldraledigheten då sonen Jacob föddes 1978?

- Ja, efter sex månader började jag jobba. Anders satt ju hemma och skrev så det tyckte jag passade bra. 

Vad jag har förstått är det sju år sedan Anders kroppspulsåder sprack. Kan du berätta något om vad det var som hände?

- Det här hände den 30 november 2010 och på julafton samma år föddes lille Noel, vårt barnbarn. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans. Det var så enormt stora saker som hände just då. Jag var här på Kungsholmen i Stockholm och ringde som vanligt hem till Anders som satt och skrev i vårt hus i Sörmland. Jag visste att han inte tyckte att det var så kul om jag inte kom hem på kvällen för att jag skulle jobba tidig morgon. Men jag hörde på hans röst att någonting hade hänt, han lät inte som vanligt. Klockan var nog runt fyra på eftermiddagen. Jag släppte allt och åkte hem till vårt hus i Sörmland. Då hade han tagit sig upp på övervåningen, släppt alla kassar och lagt sig på sängen.

Annika fortsätter:

- Håll i dig nu, men jag gav honom en Alvedon och sade "om det blir värre, ropa på mig direkt". Jag kände stark oro direkt. När jag kom upp på övervåningen igen försökte Anders resa sig, men blev likblek i ansiktet. Det här går inte, tänkte jag och ringde 112. En väldigt duktig sjuksköterska bad att få prata med Anders som fick berätta hur han kände sig. Hon skickade en ambulans. Jag följde med till akuten på Södertälje sjukhus. En kille satte en blodtrycksmanschett på Anders och trodde att det var fel på apparaten, för han hade ingen puls. Det visade sig att hjärtat hade stannat. Då var vi inne på akuten. Hade vi varit hemma hade Anders dött på fläcken. De räddade livet på honom tack vare att han kommit in. Aortan hade långsamt pulserat sönder. Det kom folk från alla hörn, körde in sängen och någon lade handen om min arm. Jag kände "vad betyder det här?". Nu är det farligt, förstod jag, och jag tyckte inte om handen på armen trots att jag förstod att man menade väl. 

Annika Hagström: "Anders låg i respirator"

Anders opererades akut. Annika satt vid hans bädd. När det blev ljust tog hon en taxi hem till huset för att se om hon släckt ljuset och stängt av radion. 

- Sedan följde månad efter månad av att komma tillbaka till livet, för Anders. Han låg i respirator, man visste inte hur det skulle gå. Men han kvicknade till så småningom. Han var på Saltsjöbadens sjukhus och på Södersjukhuset. Helt återställd kan man dock inte säga att han blev.

På vilket sätt hämtade sig Anders inte?

- Han blev försvagad, rent fysiskt och också psykiskt. Det märker man ju när man pratar med honom. Det var en stjärnsmäll, "narrow escape"... Det är det är det jag syftar på när jag säger att jag kan känna att jag är på fel plats. Jag sitter här med dig och fotografen Olle. Skulle jag inte vara hos Anders i stället? Men en sak har utvecklats under den här tiden. Först tänkte jag att det inte fanns någon annan som förstod Anders, att det bara var jag som kunde tolka vad han sade och tänkte, att det bara var mig han förstod. Nu har jag förstått att när jag kommer till boendet Lugnet där han är nu att det kan vara ganska skönt att slippa mig som frågar om han verkligen ska ha den tröjan på sig och om han inte borde kamma och raka sig. När jag överlåter åt den underbara personal på boendet som tycker om Anders - han är lättälskad, ska jag säga - får han mycket mer av dem. De säger ofta att det är så roligt att vara med Anders. Har jag tagit utrymme från dem? Det är en insikt som jag ska få nu. De är så otroligt gulliga med Anders. Han behöver hjälp med allt och att komma till det stadiet att man tar emot hjälp är en process.

Har Anders prövat att bo hemma efter hjärtincidenten?

- Nej, han kom aldrig hem igen. 

Annika sover ensam i dubbelsängen

Hur var det för dig då? Även om du hade sovit i Stockholm emellanåt var ni ju nästan alltid två i sängen på landet om nätterna?

- Ja, det var slut med det då. Jag har fortfarande dubbelsäng uppe i lägenheten på Kungsholmen. En av mina systrar ligger där ibland. Som det är nu skulle det inte gå att han kom hem till torpet. Han sitter i rullstol och vi har trappsteg upp på verandan. Då måste man bygga om för att rullstolen ska komma upp och att ta sig upp på övervåningen är inte att tänka på. Men han propsar heller inte på något sätt om att komma hem, nästan tvärtom. "Åk i väg du så att jag får vila en stund", säger han snarare. Men det ska sätta sig mentalt hos oss som står omkring också, för att förstå. Det är inte lätt. 

Jag har gjort många reportage om kvinnor som lever med män som har demenssjukdom och flera av dem beskriver tillvaron som väldigt tuff och ensam. Hur är det för dig?

- Jag har sett de vackraste sidorna av vårt samhälle. Sjukvården har varit fantastisk, den har räddat honom och mig också därigenom. Den vård som Anders har fått... De första dygnen kom två otroliga läkare, Joy Roy och Bengt Berg, åkande med blåljus från Stockholm för att operera Anders aorta. De fixade honom. Jag har upplevt att svensk sjukvård kan se väldigt vacker ut och jag har haft kontakt med läkarna efteråt. 

- Anders bor på Lugnet i Nykvarn och det är som en hel by av små stugor. Det finns en innergård med trädgård och stora gemensamma salonger. Förra veckan var Anders inte på sitt rum utan på gemensam dans med ett dansband. Han satt och käkade bakelse och hade nästan inte tid med mig. Vad personalen ordnar! Tack gode Gud att de gör det så bra. Alla boende sjöng med och de som ville kunde köpa ägglikör och konjak. Det var fest.

"Att Anders är elva år äldre tänkte jag inte på"

Jag har precis som du en elva år äldre partner. Hade Anders och du pratat någonting om ålderdomen innan det här hände?

- Nej, man lever som om man är odödlig, man tror inte att det ska hända någonting. Jag hade ingen erfarenhet av det. Att Anders är elva år äldre tänkte jag inte på, det kunde ju lika gärna hända mig någonting, jag som är ute på vägarna och kör med min bil. 

- Samtidigt minns jag att Anders när vi 1974 var uppe i Norrbotten och för boken "Tusen fasta viljor" intervjuade "Norrskensflammans" gamla prenumeranter sade att "man ska skildra människor i sin krafts dagar, inte svagheterna på ålderdomen". Vi intervjuade en man som hade alla möjliga hjälpmedel. Då tyckte Anders att det inte var det som karaktäriserade mannen, utan vad han har gjort och vad han har stått för i sin krafts dagar. Det bär jag med mig. Därför vill jag inte fokusera på det svaga utan på det starka. Det Anders har gett mig är ett enormt självförtroende. Han tycker att jag kan, bara en sådan sak. 

Hur var självförtroendet innan du träffade Anders?

- Ja, det var mycket mer svajigt. Jag försökte vara till lags på ett annat sätt, vara söt och trevlig och duktig. Anders tyckte att jag kunde skriva, hade en förmåga. Det har varit kluvet för mig. Att skriva tar tid från att skura trappor. Det är fortfarande så att jag tycker att jag måste städa först, innan jag sätter mig, för att det verkar egoistiskt annars. Där har jag haft Anders, P.O. Enquist, Bo Strömstedt och andra runtomkring mig som varit förebilder och hela tiden prioriterat yrket och skrivandet. Där har jag legat i lä.

Men det kanske inte är någon slump att dessa vänner är män och att vi har olika könsrollsförväntningar? Ingen av de framgångsrika män i din ålder som jag har intervjuat har sagt att de känt press att städa. Leif GW Persson sade rentav att han inte har råd att tvätta själv för han tjänar 20 000 kronor i timmen när han skriver... 

- När jag var hemma hos Suzanne Brøgger som bodde i en nedlagd skola i Löve på Sjælland frågade jag vem som putsade alla fönster. Då tittade hon på mig och svarade: "Det finns många som kan putsa mina fönster, men det finns bara en som kan skriva min bok - och det är jag". Det borde jag ha haft med mig, men det där med fönstren sitter i generna.

Har du någonsin haft städhjälp?

- Nej, nej, nej. Det finns inte på kartan. Jag försökte en gång. Då satt en liten tant utanför min dörr då jag kom hem och väntade på att få nyckeln. Det var den värsta situation jag har varit med om. Aldrig mer!

- Jag inser att jag som är så himla gammal nu, 75 år, kanske inte borde våga livet för att putsa mina fönster. Det kanske är dags att tänka om när det gäller städning.

Då jag intervjuade Lotta Engberg i fjol berättade hon att hon efter skilsmässan fått lära sig en massa nya saker om husskötsel. Hur har det varit för dig som numera bor ensam?

- Jag var på landet 13 somrar som liten och är van att lösa saker praktiskt. Men det är rätt roligt med Anders, han ville så gärna vara praktisk. Jag trodde att jag hade träffat en italienare, men när vi flyttade till landet började han gå i rutig skjorta och hålla till i vedboden.

Tänkte du någonting på åldersskillnaden på elva år då, när ni blev tillsammans?

- Nej. Jag har varit intresserad av män som har kunnat något som jag inte har kunnat, från min musiklärare i skolan, sådana som har varit där dit jag vill komma. Och då har de ju nästan alltid varit äldre. (Skrattar, reds anm).

"Fri kärlek var ingenting för mig"

I ditt "Sommar i P1" 1986 pratade du om hur du en skärgårdskväll på verandan blev spådd i handen och fick höra att kärleken nog skulle hålla livet ut. När Anders och du gifte er i "flower power"-tider 1976 ansågs det väl borgerligt att stadga sig?

- Fri kärlek var ingenting för mig. Min mamma och pappa bråkade om mycket, men Gud vad de älskade varandra, hela livet. Hade mamma eller pappa bara antytt att de hade någon annan skulle det ha varit fjärran från vårt tänkande. Maria Schottenius och Olle Svenning och flera andra som jag umgås med är också sådana där "långtidspar". Det verkar komplicerat att ha barn med flera olika personer, i synnerhet vid stora helger.

Men gick ni inte lite mot strömmen när ni gifte er?

- Nej, jag tror att vi båda tyckte att vi skulle vara ordentligt gifta och att man inte skulle ha barn om man inte var det. Och det ville vi ju ha.

LÄS MER: Annika om vänskapen med Carola Häggkvist 

Att få långa relationer att fungera ger status, visar undersökningar. Hur har du gjort?

- Det var enkelt, jag hittade rätt person. Världens klokaste, snällaste som hejade på mig. Ett fynd, kort sagt!

Men det var inte jättelätt i början av er relation, för ni var upptagna på varsitt håll då ni blev i vägskickade att för Expressen bevaka den stora gruvstrejken 1969?

- Det var inte lätt. Jag var ihop med en målvakt. Men Anders och jag förstod att det måste bli så här. Vi gifte oss 1976 och så kom vår son Jacob 1978.

Det är ju bara två år däremellan, men fick du "längta barn" innan Jacob blev till?

- Ja, det gjorde jag. Men jag ville inte ha barn innan jag träffade Anders. Han var en bra pappa, jag såg det i hur han var med sin adoptivson. Vår son som bor i Japan liknar Anders väldigt mycket. Han är också en klok pappa.

"Att jag blev med barn är det största som hänt i mitt liv"

Hade ni pratat någonting i förväg om hur ni skulle göra om det inte löste sig med biologiska barn?

- Anders hade en adopterad pojke och honom hade vi väldigt mycket. Jag tänkte från början att det räckte med honom, men sedan var det något biologiskt som slog till och jag var väldigt glad när jag blev med barn. Det är det största som har hänt i mitt liv. 

Annika plockar fram mobilen och visar en bild på barnbarnet Noel, 7, i skoluniform.

- Det är fantastiskt att den här lille killen talar svenska med sin pappa och farmor!

Hur ofta träffar du ditt barnbarn?

- En eller två gånger om året. Nu börjar jag dock bli harig. Det är jobbigt att resa så långt ensam, så jag brukar försöka få med mig någon väninna när jag ska till Japan.

Har ni kontakt via Facetime eller Skype?

- Ja, vi skypar. Noel är som Jacob var när han var liten: uppträder, sjunger någon sång. "Hej farmor, hej farmor" sjunger Noel alltid som avslutning. Han är verkligen en ljuspunkt. Och Jacob pratar förstås japanska. Jag förstod aldrig när Jacob hamnade som stipendiat i Japan att han aldrig skulle komma tillbaka till Sverige. "Jag passar in där", sade han om vistelsen i norra Japan. Nu har han bott där i 13 år.

Jag förstår om det är privat, men hade du några tankar kring hur många barn du ville ha?

- Det spelar ingen roll vad jag tänkte, det blev så här. Om jag tänkte något så var det nog att jag längtade tillbaka lite till jobbet. När man har ett arbete som man tycker väldigt mycket om och känner sig utvald - den första kvinnliga chefen - så har man något slags ansvar att fullfölja det. Det var inte på kartan att jag skulle bli hemmaförälder. Jacob var på dagis och hos dagmamma jättemycket, men han har inte tagit skada av det, tvärtom.

Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har fått samma fråga av mig, men hur gjorde du för att få ihop arbetsliv och familjeliv?

- Vi delade rätt bra. Anders satt hemma och skrev. Det kunde vara så att jag lämnade på dagis och Anders hämtade. Jag tror nog att jag tänkte att det räckte med ett barn, för att klara det där "pusslet".

Hade du någon "egentid", som dagens föräldrar pratar om?

- Vad är det, ha ha? Det var väl möjligtvis att jag såg till att städa, vara trevlig, baka och tvätta. Om det var egentid vet jag inte. Det föresvävade mig inte att jag skulle ha någon annan sorts tid.

Många kvinnor har också vittnat om att det på jobbet inte fick märkas att man hade barn och att det hemma inte skulle påverka att man hade ett arbete att sköta. Hur har det varit för dig?

- Jag har aldrig dolt att jag har barn. Jacob var med på redaktionen mycket, också när jag jobbade med Guillou för "Magasinet" på SVT.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Utvecklade nickelallergi under konflikterna med Guillou

Du sade i Lena Rainers intervju i Sydsvenskan att man ett tag till och med trodde att Jan Guillou och du var föräldrar till Jacob för att ni brukade komma till förskolan tillsammans?

- Jo, vi lämnade och hämtade Jacob tillsammans, även om vi var osams Guillou och jag. Guillou kom varje morgon hem till Anders, mig och Jacob, sedan tog vi min bil och bråkade på jobbet och så gjorde vi samma resa tillbaka. Ja, Gud... 

- Jag har ju en vigselring av elfenben som jag har fått av Anders. När det var som mest konflikter med Guillou utvecklade jag nämligen nickelallergi och fick utslag av mina ringar i metall. Guillou och jag har haft en så lång resa. Nuförtiden får jag ju puss och kram av honom när vi ses.

Det står i gamla pressklipp att Jan Guillou bland annat bad om tittarna om ursäkt för ett tv-inslag som du hade gjort?

- Bo Holmström och Ann Lindgren gjorde "Magasinet" från Stockholm. Så kom man på att programmet borde sändas från något mer ställe i Sverige och det bestämdes att det skulle vara från Malmö. Guillou och jag kontaktades för att bli programledare. Det var en "sturm und drang"-period. För det första delade vi på oss. Jag gjorde en vecka och Guillou en annan. Han fick alla killar med sig och jag alla tjejer, det var så barnsligt så att det inte var klokt. Mina program handlade om sjukvård, hem och sociala frågor och killarna gjorde inslag om exempelvis fängelser. Anders och Jacob flyttade med mig till Malmö, men sedan flyttade jag tillbaka till Stockholm. Guillou ändrade då "Magasinet" med S till "Magazinet" med Z. Jag fortsatte att sända från Stockholm med Göran Rosenberg. När Guillou blev enda programledaren i Malmö började han i tv  att säga "att det här var inte rätt" och liknande om mina inslag. Vi bråkade så in i Norden, om allt möjligt.

Fanns det ingen chef som satte ner foten om programledarna käbblade inför tittarna och dissade inslag?

- Jag har nog aldrig trott att cheferna haft rätt, jag har varit ganska olydig. Tv-chefer har jag nästan aldrig haft respekt för. Har du läst om hur programmet om Jan Myrdals hjärtoperation gick till? Jag kände Myrdal, han bodde nära oss och hade fått problem med hjärtat. Jag insåg att vi skulle kunna filma hans operation. Jag ringde fotograf Bengt Jägerskog som avbröt semestern och ordnade tillstånd från läkaren att få vara med under hela ingreppet. Vi filmade fem timmar ner i Myrdals bröstkorg. Det blev ett jättebra reportage. Då vi kom till redaktionen sade en chef "Det har kommit till vår kännedom att du har filmat utan produktionsnummer". Jag blev utskälld efter noter. Inför vårt möte här i dag tittade jag på "Bypass - ett reportage om en hjärtoperation" på Youtube. Den har använts i undervisningen av läkare och sköterskor för den blev så intim. Man ser precis hur det gick till när artärerna syddes ihop. Att Myrdal skulle elva i 30 år till efter det trodde ingen människa. 

"Jag trivdes så bra på Expressen"

Apropå höstens #MeToo-debatt: Hur har du blivit bemött genom åren?

- På Expressen var det ju väldigt speciellt. Där kunde jag på 1960- och 70-talen få höra "vad söt du är när du blir arg". Avväpnande, på något sätt. Men jag var så van vid det och jag trivdes så bra på Expressen, tyckte att det var så kul att jobba där. Samtidigt var det inte klokt att jag blev chef för Söndagsexpressen så tidigt som vid 24. Chefredaktören Per Wrigstad kallade in mig och meddelade detta och det betydde att dåvarande söndagschefen Lasse Persson blev utan chefsjobb. Lasse hade gjort bilagan i andan "Lord Moran skriver Churchills memoarer". Wrigstad tyckte att det var spännande med en ung tjej som kanske bättre kunde spegla den värld vi levde i då.

- Det var inte lätt. Jag sov över på tidningen bara för att se till att de inte ändrade i redigeringen.

I Per Wrigstads memoarer "Så här var det" (1979) står det att Expressenreportern Lasse Widding skrev till Wrigstad att det var med "avsmak och sorg i sinnet jag läste senaste Söndags-Expressen. Om det är Annika Hagström som ligger bakom denna jämmerliga drive, så Gud bevara Expressen för hennes insatser". Och du har själv berättat om den här tiden att det kunde sitta lappar på din skrivmaskin då du kom in till redaktionen på morgonen med meddelanden som "Hoppas att du har klättrat färdigt nu, din klättermus".

- Då Lasse Widding fick höra om meddelandet att jag skulle vara en klättermus tyckte han att gränsen hade passerats. Han kom in till mig och bad om ursäkt å medarbetarnas vägnar, det där var inte okej tyckte han. Jag har försonats med alla människor som har brottats med mig. Det finns ingen av alla de här bråkstakarna som jag känner är min fiende i dag. 

Men jag tänker att du var människa och endast 24 år. Det var inte så att du gick in på toaletten och grät eller ringde någon kompis och bad om stöd då du motarbetades som mest?

- Nej, men alla var ju inte elaka. Jag försökte vara ganska kaxig. Försökte någon brotta ner mig hade jag inställningen att "jag ska klara det här". 

"Expressen var som en herrklubb"

Det talas också om att män kan vara duktiga på att stötta varandra och hjälpa varandra uppåt i hierarkin medan kvinnor generellt påstås vara bättre på att pusha gelikar än "klättrare". Hur var kvinnorna på Expressen mot dig då du fick chefsrollen?

- När jag tittade ut över centralredaktionen så fanns det nog knappt en enda kvinna där. Där kom jag med kort kjol och långt hår och var ganska kaxig. Alla rökte och i skrivbordslådorna rullade whiskyflaskor, det var som en herrklubb. Jag var med om att en hustru till en kollega kom och örfilade en kvinna som påstods vara ihop med kollegan. Sådana där saker hände på Expressen, det var stora passioner. 

- Männen flyttade in hela sitt liv på tidningen och det gjorde jag också på sätt och vis. Jag tyckte att det var väldigt roligt att jobba på Expressen, stökigt och bråkigt. Men jag fick uppmuntran av Sigge Ågren och Per Wrigstad hela tiden. När jag hade skrivit något dumt någon gång och någon klagade tog Wrigstad mig i försvar på ett helt underbart sätt. Han stod på min sida. 

Du har också sagt att chefserfarenheten på Expressen vaccinerade dig från längtan att någonsin mer vilja arbetsleda andra?

- Ja, jag har aldrig varit en bra arbetsledare. Men jag har tyvärr varit arbetsledare på "Magasinet". Jag konkurrerade med mina medarbetare. Det ska man aldrig göra. Jag trodde att jag var tvungen att göra egna reportage och vara programledare. Kom det något reportage som någon annan gjort som jag inte tyckte var bra, då tog jag det som jag hade gjort i stället. Kanske skulle jag vara en bättre arbetsledare nu, men nu är det för sent.

Det är speciellt ändå att gå före som du har gjort?

- Ja, det kan det vara, men det var en annan tid, en annan attityd. Det är så dubbelt när man är tjej. Man blir ju glad för komplimanger. Det där som du läste upp (Expressenintervjun från 1965 där Annika presenteras som "Sveriges snyggaste sportkrönikör" och reportern spekulerar i om hon kanske nöjer sig med att bli fotbollsfru i stället för att satsa på en karriär som sportjournalist, reds anm), det reagerade jag inte på då.

1972 sade Anders och du upp er från Expressen för att börja jobba på vänstertidningen "Norrskensflamman", där det även fanns långa reportage från Sovjetunionens nyhetsbyrå APN. "Det fanns inte en skymt av kritik mot Sovjetunionen", sade Anders 2006 i en intervju med Flamman. Hur resonerade du när du valde att jobba för den tidningen?

- Det var en naturlig följd av gruvstrejken där vi lärde känna Flammans medarbetare "Kolarn" Henriksson. Vi kände oss ju hemma i Norrbotten. Gruvstrejken var en protest mot sossarna och etablissemanget. LKAB var sossestyrt. Det var kommunisterna som var ledande när det gällde protesterna. 

Var du kommunist vid den här tidpunkten?

- Jag har aldrig tillhört någonting, har aldrig gått med i någon förening med undantag för "Unga örnar". Det har varit ett skydd som journalist, "du ska inte veta vem jag är, var jag står".

"Jag har aldrig varit medlem i något parti"

Hypotetiskt sett skulle det ju kunna ses som att du tog ställning genom att du valde att arbeta på just "Flamman"?

- Javisst, men man skulle inte säga att det är att ta ställning för högern att jobba på Expressen. Jag har aldrig varit medlem i något parti.

De som har kallat sig kommunister har ju senare fått svara på frågor om hur man ser på brott mot mänskligheten som skett i kommunismens namn. Har du haft någon uppgörelse med vad du tidigare tänkte om politik kontra var du står i dag?

- Nej, jag tänker i stort sett likadant. När vi gjorde det granskande tv-programmet "Rikets affärer" var hela filosofin "om du inte betalar skatt är det någon annan som får betala i ditt ställe". Svenskt näringslivs tidigare ordförande Leif Östling som nyligen sade "vad fan får jag för pengarna?" håller jag inte speciellt högt. 

En del journalister avstår helt från att rösta. Hur har du gjort?

- Jag röstar alltid, men inte alltid på samma parti. Det är först nu som jag har röstat på något som jag inte har röstat på tidigare, men inte kommer att rösta på nästa gång. Det är lite samma resonemang som kring äktenskapet: man ska hålla på sina gamla vänner och inte överge dem. Men man vill ju att de ska sköta sig! (Skrattar, reds anm). 

- Apropå Rikets Affärer var vi faktiskt väldigt tuffa som granskade upplägget i Ingmar Bergmans bolag där skådespelarna fick betalt i skatteparadis. Det slutade som bekant med att Ingmar Bergman lämnade landet.

Du har haft en väldigt offentlig roll som tv-reporter i ett medielandskap som på den tiden bara hade två tv-kanaler. Vilka smällar har du fått ta?

- Det var en fight hela tiden. Personer som vi hade avporträtterat ville gå till domstolar och klaga. Andra kunde kräva att jag som programledare skulle bytas ut mot Gustaf Olivecrona (som tillsammans med Åke Ortmark och Lars Orup utgjorde "de tre O:na" i SVT) om de skulle uttala sig. Men vi var tuffa, vi gick aldrig med på sådana krav. 

- Jag tyckte aldrig att det var besvärande att vara en så kallad "offentlig person". Men jag finns heller inte på sociala medier. Hat och hot vill jag inte ha. 

Vad under ditt yrkesliv är du mest stolt över?

- Nu när jag såg om filmen från 1988 om Myrdals hjärtoperation tyckte jag att den var pedagogisk och jag blev glad för det. Man är rädd att tiden har gått förbi. Egentligen har jag alltid sysslat med reportage, berättelser. Programledare är något jag har varit lite vid sidan om. 

- Om vi ska tala om underhållningsprogrammet "Caramba!" så var Jacob Dahlin enormt duktig. När jag försökte vara seriös sade han att han såg på mig att jag egentligen ville sjunga. "Det är klart att du ska ha den här klänningen", tyckte han. Han tog fram de sidor hos mig som hade legat lite latenta. Det var otroligt roligt. 

Som kvinnlig chef som du varit tidigare var det kanske heller inte så lätt att bejaka det busiga och ta plats genom klädsel?

- Nej, det är klart att jag har kört en del med kort hår och kavajer. Jag började ju med kort kjol och långt hår och det slutade med kort hår och lång kjol, ha ha. Men det har kanske mer med tidens gång att göra.

- Jacob Dahlin uppmuntrade mig verkligen att göra helt andra saker. Vi gjorde en mix av det jag hade gjort tidigare. Han kom från nöjesvärlden och jag från dokumentärredaktionen. Det började med att vi gjorde nyårsaftonprogram där idén var att inte göra journalfilm om allt som hänt under året utan i stället bjuda in alla som hade varit "in the news" under året. Då blev det så att Sten Andersson (tidigare social- och utrikesminister, reds anm) träffade Birgit Nilsson (operasångerska, reds anm) som träffade Ainbusk singers. Det blev en bra mix. 

Du har i tidigare sommarprat och intervjuer berättat att din mamma inte alltid var så uppskattande, att det var något slags rivalitet. "Om jag hade haft det så enkelt som du hade jag också gjort det", löd hennes ord till dig.

- Min mamma, som jag nu har försonande tankar om, var missnöjd med vad hon hade hamnat i. Hon var ung och söt och skulle bara besöka sin syster i Sverige. Så var pappa där och så kom hon aldrig mer hem (till fiskarfamiljen i Esbjerg i Danmark). När hon hade fått sina fem barn tyckte hon att det var så enkelt för oss i en tid då allt bara gick framåt. Hon förstod inte hur tufft det var att som den enda söka in till läroverket. 

- Jag var hemma hos kamrater när jag skulle läsa läxor, mamma var så bråkig. Hon gav uttryck för att hon var ämnad för något annat än att vara "portvaktskärring". Hon var för söt för det.

- Att vi var portvaktsfamijl betydde att alla ringde på vår dörr. En tant brukade till exempel beordra att jag skulle springa och köpa cigaretter till henne. Jag hatade henne, att man var tjänstehjon på något sätt... Vi tyckte inte att vi bodde trångt för alla andra bodde likadant, men när jag sedan hamnade i läroverket kunde jag känna att det var orättvist. Ungarna där hade andra förhållanden.

Var tvungen att skura trappor för att få böcker

Ja, du har pratat om att de kunde plocka ut böckerna ni skulle läsa ur bokhyllan där hemma, medan det för dig tog två veckor att jobba ihop pengar till den bok du längtade efter?

- Ja, jag var tvungen att skura trappor och hjälpa till hemma för att få pengar till det. Det tyckte jag var orättvist och var arg på. Så här dags i livet då jag drabbas av försoning. Nu tycker jag att det var små problem, ingenting jämfört med de människor som kommer hit från andra länder och möter oginhet. Jag är född 1942, mitt i kriget, och har varit med om en tid då allt bara gick framåt. Om någon då jag var liten skulle ha sagt att jag som vuxen skulle ha ett hus på landet, en egen bil och tjäna pengar själv hade jag inte trott mina ögon och öron. Alla har inte de här sakerna.

Din mamma hann se en hel del av det som du gjorde professionellt innan hon dog 1998. Vad sade hon om det?

- Hon klippte ut och satte in i album. Det var hon lite glad åt. Hon hade planerat att bli cirkusprinsessa och menade nog att jag blev det lite grann i hennes ställe. Och så tyckte hon att hon hade bidragit till det eftersom jag hade haft det så bra. Hon hade rätt, på sätt och vis, om man jämför med hur hon och hennes 13 syskon hade det.

- Alla tyckte att min mamma var söt, pigg och trevlig. Hon sprang runt i långbyxor, flög omkring och fixade saker. Jag har aldrig sett henne sitta ner och äta middag. 

Hur var din mamma som mormor?

- Hon kom farande till BB när hon hörde om en väldigt svår förlossning. Då hon hade sett lille Jacob var hon lugn. Hon var lite grann som en kattmamma, ville hålla ihop flocken. Men egentligen var hon nog alltid avundsjuk på mig. Det hade gått så bra för mig, tyckte hon. Jag minns hur hon uttalade min man Anders Ehnmarks namn och fnös "skulle det vara något?". Fint som snus. Anders pappa var läkare, han hade hembiträde när han var liten. Anders kom ju från en helt annan samhällsklass.

Du sade att du hade en svår förlossning?

- Det var 16 timmars försök att få ut honom, Jacob hade ganska stort huvud. Sedan tappade han andan. Det blev ambulans till Huddinge sjukhus. Sedan fixade det sig, men det var tufft. Jacob har en stort huvud med mycket klokhet i skallen, precis som Anders. 

Om det var rivalitet i relation till din mamma, hur fungerar det nu mellan er fyra systrar som finns i livet?

- Jättebra. Det har nog att göra med att det var ganska bråkigt hemma och att vi syskon höll ihop. Det gör vi fortfarande. 

Tant Gunda blev en extramamma

Hur präglades du av att tillbringa 13 somrar hos det frikyrkliga paret tant Gunda och farbror David på bondgården i norra Östergötland?

- Det blev en andra familj. Så många tältmöten som jag har varit på... Jag kunde hela Svenska missionsförbundets sångbok utantill. Jag är tacksam för det. Jag hade en otålig, hopplös mamma som kunde ta en öl för mycket hemma i Solna och så hade jag tant Gunda som var religiös och hade knut i nacken. Raka motsatsen! Hon löste korsord, lärde mig brodera blommor. Det var ett annat liv. De två liven tror jag att jag försöker efterhärma nu som vuxen. Jag har bott på landet och i stan på en gång. Det finns en stadsmänniska och en person på "bonnlandet" som hugger ved. Efteråt har jag tänkt på att jag härmat båda mammorna. 

- Jag klandrar dock inte min mamma. Hon växte upp i en fiskarfamilj med 14 barn där pappan hade astma och dog tidigt. Mamma hoppade runt mellan båtar och sålde blommor. När jag som liten kom till Danmark fascinerades jag över hur släktingarna spelade på gator och torg med en apa på axeln. Det var det som mamma längtade till, bort från det välordnade i Sverige. Hennes familj var lite kontinental, sjöng, grät, tog ett glas och visade att de älskade varandra.

LÄS MER: Annika Hagström leder samtal med Dalai lama 

Du heter också Else, som din mamma?

- Ja och jag ser ju att jag är lik henne. Och så är jag nog en otålig cirkusartist, precis som hon var.

Vi har pratat om Anders hälsa, men hur mår du själv?

- Jag har nästan aldrig varit hos doktorn sedan jag födde Jacob 1976. Det betyder inte att jag är världens friskaste, det betyder att jag tror att jag "kan själv". Det kommer säkert dagar då jag kommer att behöva gå till läkare, men i fallet med Anders har jag ju sett att det kan finnas en fungerande sjukvård då. Jag kan känna ibland att hjärtat slår lite för fort, men experterna säger att det är naturligt.

Hur har du sovit genom åren?

- Jag har nog sovit dåligt. De senaste åren då jag var på TV4 och var jag tvungen att gå upp 02.30 eller möjligtvis 03.00 och visst var det tufft. Men när du har ett uppdrag, så går det på något sätt. Jag har alltid haft så roliga jobb. 

En del längtar efter att fylla 65 och få gå i pension?

- Jag är ute och håller föredrag, skriver krönikor. Som frilans är det ingen direkt skillnad på arbete och fritid. Och jag har inte ens förstått att jag är ålderspensionär. Min syrra brukar påminna mig om att jag har rätt till pensionärsrabatt, det har jag inte tänkt på. Jag är i osynk med mig själv.

"Jag har aldrig bryt mig om vad jag tjänat"

Jag kollar alltid inkomsterna på dem jag intervjuar. Du tjänade 283 620 kronor det senaste taxeringsåret (2016). Många som har jobbat på tv har väldigt mycket högre pension än så?

- Jag har aldrig brytt mig om vad jag har tjänat och det är ganska korkat. Å andra sidan har jag varit duktig att ha pengar på banken, inte mycket, men jag har varit "duktig flicka". Jag tycker inte att jag behöver så mycket. Jag har för mycket kläder, för mycket mat, för mycket av allting.

Du sade upp dig från ett välbetalt jobb med tjänstebil på Expressen och flyttade till Norrbotten där Anders och du delade på en lön för att "Flamman" egentligen inte hade råd med två journalister. 

- Det gick ju bra det med, vi kände ingen skillnad. Det tänker jag på när jag hör hur mycket pengar direktörerna tjänar. Vad gör de med alla pengar? De har ju det inte roligare än vad jag har haft det. Det är bara korkat.

Har du inte ens i lägen när du utsetts till programledare för stora satsningar förhandlat om din lön?

- Nej, jag är nog lite grann av "folkhemmets barn" som tror att det finns en högre fördelning. Jag skulle inte säga "ta mig, jag är bra".

- Knapert har jag inte haft det. Däremot kan jag fundera nu på hur vi klarade oss under min uppväxt med fem ungar i en tvåa. Var fanken fick vi plats med kläder och skor? Vi hade ju bara två garderober. Svaret är väl att vi kanske inte hade så mycket kläder, utan mamma stod i tvättstugan jämt. Det gick ju bra det också. 

Är det något av det vi har pratat om nu i nästan tre timmar som du inte vill ha med i tryck?

- Jag vill inte att Anders ska framstå som en svag person. Han är så omtyckt där han bor. Anders har en enorm styrka. Han är fantastisk, klagar inte på någonting. Då ska inte jag heller klaga, känns det som. Du märker att jag är rädd att visa svaghet? Jag är lite Pippi Långstrump-aktig, allting går bra.

Men kan det inte rentav vara en styrka att våga visa sårbarhet?

- Det är nog en riktig analys. Jag har hela livet försökt att klara svårigheter. Då vill jag inte att någon inriktar sig på dem. Jag har mer inställningen "jippie, jag kom ut på andra sidan". I mina ögon är det svaghet när jag exempelvis börjar gråta för att jag talar om Anders sjukdom.

Är det verkligen en svaghet att beskriva att era livsvillkor har förändrats?

- Jag vill inte beklaga mig. Jag tycker att jag har det bra. Anders och jag har varit ute för svårigheter tillsammans, men vi har tagit oss igenom dem. Vi har varandra. Det har känts som ett förbund. Anders har varit mannen i mitt liv och han är det fortfarande. 

Praoresearcher: Ella Broberg