Annah Björk: Det är något som saknas...

Pojken Justin, uppväxt med en ensamstående tonårsmamma, har kommit långt. Hans skrikande fans har åkt långt. De har väntat ännu länge.

Så att vara i Globen när Justin Bieber,vid sitt första Sverige-besök sänks ned på scen med vingar i silver är en smula rörande. Det är enorma förväntningar som står på spel.

Den något försenade konserten inleds uppsluppet och taggat: med upptempolåt i kalasfärgat ljus, konfetti och fyrverkerier. Den avslutas likadant.

Däremellan hinner den kanadensiske 19-åringen waila så änglarna gråter i kapp med brudarna i publiken. Han hinner visa att han kan spela trumsolo. Han hinner rappa, dansa och få Globen att koka med några få riktigt bra pophits.

Men ändå är det någonting som saknas.

Visserligen är han bara 19 år och har oceaner av tid att utveckla en mer genuin scennärvaro och fler feta låtar.

Men just nu blir jag inte klok på om det är en barnstjärna eller ung man som äger scen där framme. Å ena sidan visas filmer som påminner om när Justin verkligen var ett underbarn, kanske tre, och showar och är gullig. Han får (ett fåtal) nallar uppkastade på scen.

Å andra sidan verkar han njuta lika mycket av visa sina magrutor som den tjutande skara som får se dem.

Och varför verkade Lisa, som fick komma upp på scen till One Less Loney Girl så oberörd? Han kanske inte har en lika äkta relation till sina fans som han tränat upprepar. Enda gången han snuddar vid sin publik är när han plockar upp en kamera och filmar dem  fast mest sig själv.

Kanske är det just där hans trainers klämmer. Jag får känslan av att Justin Bieber är ett fan till sig själv.

Att det är han själv som är den mest hängivna beliebern.