SKILDRAR MOBBNINGENS STRUKTURER. Konstnären Anna Odell har fått lysande recensioner för bioaktuella "Återträffen". Reportern Karin Sörbring blev mycket tagen av filmen, där Odell gör upp med de klasskamrater som mobbat och vågar vara obekväm och besvärlig. Foto: Christian Örnberg
SKILDRAR MOBBNINGENS STRUKTURER. Konstnären Anna Odell har fått lysande recensioner för bioaktuella "Återträffen". Reportern Karin Sörbring blev mycket tagen av filmen, där Odell gör upp med de klasskamrater som mobbat och vågar vara obekväm och besvärlig. Foto: Christian Örnberg

Anna Odell: Jag låter inte rädsla styra

Publicerad

Hon hyllas för modet att göra upp med sina forna mobbare i filmen "Återträffen".

Men när Anna Odell, 40, i examensarbetet från Konstfack iscensatte en psykos fick hon till en början opinionen emot sig.

– Jag har jobbat så extremt mycket sedan 2009 och kan inte bromsa när jag ger mig in i ett projekt så för min sons skull ska jag försöka ta det lite lugnt ett tag, säger konstnären.

Hur vågar man vara så obekväm som du är när du håller tal till dina klasskompisar och forna mobbare i "Återträffen"?

– Som privatperson har jag samma motstånd som alla andra, men i rollen som konstnär och regissör ville jag undersöka vad det var klasskamraterna var så rädda för när de inte bjöd mig. Jag ville se vad som hände om jag passerade alla gränser och infriade deras värsta farhågor genom att leka med den massmediala bilden av mig som gränslös och tokig.

I piloten inför "Återträffen", "Övning 1" som visades på Jamtli i våras, slog du sönder skolbänkar och stolar som förkroppsligade dina klasskamrater från grundskolan?

– Då hoppades jag fortfarande på att kunna gå på den riktiga återträffen och genomföra konstprojektet med talet för mina gamla klasskompisar. När jag började skriva på talet kände jag ett förskräckligt motstånd i hela min kropp. "Vad fan, ge dig, vad håller du på med? Har du inte gått vidare?", sa jag till mig själv. Men som konstnär kunde jag inte backa bara för att det var obehagligt. Och jag ville inte göra projektet för att hämnas eller ta till personangrepp, utan för att lyfta strukturer bakom mobbning.

Du har beskrivit det som att man till slut blir sin egen mobbare?

– Ja. Ju längre tid vi är i ett sammanhang, desto mer delar vi synen på verkligheten och varandra. Att jag så lätt - eller nej, inte lätt men det nöttes in- tog till mig det omgivningen sa i så hög grad berodde på att jag hade lärt mig att se på mig själv med deras ögon och själv inte heller skulle vilja vara med mig om jag vore mina klasskompisar.

– Jag hade oturen att inte ha något annat sammanhang utanför skolan och då blir det här verkligheten.

Så här i efterhand, vad kunde man ha gjort för att motverka mobbningen?

– Mamma gjorde goda försök, men var på den tiden för snäll. Normala samtal kunde inte ställa saker till rätta. På mellanstadiet tyckte hon att jag skulle byta skola, men då hade jag redan samma syn på mig själv som mobbarna och vågade inte byta skola. Jag tänkte att då skulle alla elever i en skola till veta vilken tönt jag var och det ville jag ju inte.

– Det bästa för mig hade förmodligen varit att byta skola redan i ettan, innan jag blev så färgad. Men det var en annan tid. Man såg inte mobbningen på samma sätt.

Berätta om din uppväxt i Stockholmsförorten Enskede!

– Mina föräldrar kommer från två så olika familjekulturer, där jag upplevde att den ena familjen fick rollen av att vara den rätta. Jag var inte som "den rätta" familjen, vilket också bidrog till mitt dåliga självförtroende. Då kunde jag inte se vilken idyll området jag växte upp i var, jag ville mycket hellre bo i lägenhet inne i stan.

Du drabbades av psykisk ohälsa och fick diagnosen schizofreni. I Almedalen berättade du för några år sedan att du fick bra stöd. Hur lyckades du bli frisk och ändra självbilden?

– Leken var väldigt viktig för mig när jag var liten och när jag som tonåring tvingades sluta leka bidrog det till att jag blev sjuk. Det var avgörande att jag kom på att konsten är som att leka, fast man är vuxen. Och så insåg jag att jag inte kan försöka vara någon annan än den jag är.

– Ibland hopar sig en massa dåliga saker under lång tid och ibland är det mycket som är bra. När jag fick personlig assistans med 60 timmar per vecka och kunde välja människor som jag kände mig trygg med räckte orken till mer än att bara överleva. Jag började kämpa mig tillbaka till ett normalt liv.

– Jag kunde ta mig ut i samhället igen, hittade motivationen och mina intressen.

Du har sagt att du fick idén till examensarbetet om den fejkade psykosen när du andra året på Konstfack gjorde verket "Den gode, den onde och polisen". Vad fick dig att iscensätta och motivera psykosen på Liljeholmsbron?

–Jag anser inte att man som konstnär har större frihet att göra saker än andra människor, men utifrån den stora research jag gjorde tyckte jag att det fanns ett stort värde i att genomföra iscensättningen. Jag träffade bland annat en advokat som menade att han inte kunde se att det jag planerade att göra skulle vara brottsligt på något sätt. Jag kontaktade flera psykakuter och berättade att jag planerade att iscensätta en händelse jag själv varit med om tio år tidigare då jag var psykiskt sjuk och berättade om mina erfarenheter från när jag 1999 haft en riktig psykos och var på Liljeholmsbron. De jag pratade med menade att jag mindes fel och att man inte blir hämtad av polis och bälteslagd att man är psykotisk på en bro. Det var ett av de återkommande påståenden som gjorde mig ännu mer övertygad om att genomföra projektet.

Du dömdes för våldsamt motstånd och oredligt förfarande. Hur var det att hamna mitt i mediedrevet?

– Det var en chock att det skulle bli så stort och att det skulle rapporteras om det på det här sättet. Jag bestämde mig för att inte uttala mig förrän konstprojektet var färdigt och det som under tiden utspelade sig i medierna tog jag tacksamt emot eftersom det så tydligt visade på skevhet i maktstrukturer från psykiatrin, medierna och inom juridiken.

– Även om Konstfack inte hördes så mycket utåt så kunde jag luta mig mot människor där och mot familj och vänner. Många mammor till psykiskt sjuka vuxna barn tyckte att det jag gjort var fantastiskt och de upplevde det som en upprättelse.

– En del verkar tro att jag tycker att hela psykiatrin är dålig bara för att jag har gjort verket "Okänd kvinna", men jag hade säkerligen inte överlevt utan psykiatrin. Psykiatrin behöver däremot mer resurser och jag tycker att det är en katastrof när man som anställd inom psykiatrin inte står för det man gör och i efterhand legitimerar det man gjort genom att påstå något annat i journalen.

I "Återträffen" har du skrivit manus, regisserat och spelat huvudrollen, trots att du inte hade gjort någon av dessa saker tidigare?

– Någonstans har jag bestämt mig för att inte låta mig styras av rädslor. Jag hade stor användning av det jag lärde mig när jag agerade i det fiktiva bältesrummet i projektet med "Okänd kvinna". Den första inspelningen i bältesrummet blev så förskräckligt dålig. Men när jag lade känslan av att det här vågar jag inte åt sidan så blev det riktigt bra. Jag tänkte att om jag lägger bort rädslan av att göra bort mig i arbetet med "Återträffen" så är det stor chans att det faktiskt blir bra.

Manliga konstnärer som lyckats, som Ernst Billgren, omges ständigt av vackra kvinnor och får massor av beundran. Hur är det för dig?

– Jag vet inte. Jag har jobbat så jäkla mycket och det är klart att man kan träffa någon på jobbet, men jag har inte känt mig mer uppvaktad nu än tidigare. Sedan tror jag inte att den roll jag har i offentligheten stämmer så väl överens med den traditionella kvinnorollen.

I fjol tjänade du knappt 10 000 kronor i månaden. Hur klarar du ekonomin?

– Det är tufft att vara konstnär och jag skulle önska att jag hade råd att anställa en agent. Folk ringer och vill att man ska vara med i olika sammanhang, men det finns sällan pengar till en rimlig ersättning. Jag är van att leva på lite pengar och har inga dyra vanor.

Du fyllde 40 i höstas. Hur tycker du att det är att åldras?

– Jag kan umgås med folk och tänka att vi är jämgamla, men sedan inser jag att de är ganska mycket yngre. Många som debuterar är å andra sidan yngre än vad jag var när det blev stor uppmärksamhet kring "Okänd kvinna", så många tror att jag är yngre än vad jag är. Jag har missat ganska många år när jag var sjuk.

Vad ska du göra härnäst?

– Jag har jobbat så extremt mycket sedan 2009 och kan inte bromsa när jag ger mig in i ett projekt så för min sons skull ska jag försöka ta det lite lugnt ett tag.

– Han har sett "Återträffen" och tycker att den är väldigt bra, särskilt slutscenen utanför Pelikan. Vi pratar mycket, men det måste vara konstigt att se sin morsa på det sättet som jag är i filmen.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressen Nöje på Facebook - där kan du kommentera och diskutera våra artiklar.


Annons:
Till Expressens startsida

Mest läst i dag