Precis som alla andra inom samma bransch fick Andreas Weise se show efter show och spelning efter spelning bli inställda när pandemin drog in över världen.
Precis som för de flesta andra har det varit en ekonomisk stress. Men för Andreas Weise har det också varit en tid som präglats av frågeställningen: ”Är jag slut nu?”
Men det var han inte. Nyligen släppte han låten ”The Yuletide Bells”, och för två veckor sedan inleddes hans julshow ”Christmas evening”, och han berättar att det var känslosamt att stå på scenen igen.
– Det har tagit mig ett par år att sluta se ner på mig själv. Jag har alltid haft den problematiken att jag har en självkänsla som vobblar. Vad det beror på, det kan vara flera olika anledningar, men det har alltid hindrat mig från att slappna av och känna att jag duger. Jag tror att när jag fick barn, så insåg jag att väldigt viktiga saker, ”du duger som du är.”
Det låter som prestationsångest.
– Det är det. För mig, jag har aldrig någonsin känt sedan jag var liten, att jag har varit tillräckligt bra, eller att jag var tillräckligt intressant. Jag har alltid haft den tron att jag inte har varit det. Därför har jag alltid tvingat mig själv att bli så bra som det bara är möjligt, och jobbat hårdare för att bli bättre och bättre. För det där ligger alltid och gror, att folk känner att man är en bluff eller bara inte tillräckligt bra. Jag vet inte om det är dålig självkänsla som ligger, eller om det alltid funnits där, jag vet inte.
– Jag har haft så mycket tid att vara med familjen och vara borta från mitt yrke. Under den tiden har jag reflekterat väldigt mycket om vem jag är, vad är jag om jag inte står på scen? Det fanns en tid under pandemin där jag genuint trodde att det inte skulle bli något mer, för när det går så lång tid så kanske resan är slut. Då insåg jag mer vem jag är och att jag alltid har levt med den här pressen.
Vart kommer i det ifrån?
– Det bottnar i vem jag är, vart jag kommer ifrån, mitt namn. Identiteten i det har satt enorma käppar i hjulet för mig själv att hitta mig själv. Så är det nog. Att hitta sin egen identitet är väldigt svårt när du har ett känt efternamn, du känner aldrig att någon är intresserad av vem du är. Men under pandemin har jag insett att jag är tillräckligt bra, och börjat ifrågasätta de här tankarna.
Hur har det varit att växa upp som Arne Weises son?
– Det har jag fått leva med. Jag har varit generös genom åren och inte sagt vad jag har tyckt om det, men jag känner att jag inte orkar fejka det. Jag har lidit något enormt av det, för jag har aldrig kunnat hitta mig själv, från det att jag var liten. För mig var vändpunkten när jag fick barn. Man slutar att bry sig om såna grejer när man får barn.
Hur har ditt liv förändrats sedan han gick bort?
– Jag skulle säga att vi, sedan det hände har det hänt väldigt mycket. Jag har haft barn i fyra år och hittat lite vilken förälder jag är och vill vara, och vilken förälder min pappa var. I det har jag insett att min pappa inte var en förälder, han var en kompis mer. Han var inte en förälder, som jag hade behövt. Där har min mamma varit den som dragit det stora lasset. Pappa var mer en glad kompis, men jag hade behövt en förälder, som jag är till mina barn, säger han.
