Whitney Houston är, utan några som helst tvivel, en av de största sångerskor världen sett. Tyvärr fick hon bara visa det under en kort period.
När fotomodellen från New Jersey slog igenom på 80-talet var det en revolution. Visst hade Michael Jackson och Prince i viss mån redan banat väg för amerikansk r'n'b via den tidens youtube - MTV - men Whitney var något helt annat.
En djup men klar soulröst som kunde sjunga pop för alla. En uppenbarelse som utstrålade glädje och, jodå; hälsa rakt igenom.
Det blev liksom omöjligt att värja sig. För refrängerna, för kraften, för själva uppenbarelsen.
Redan då, 1985, blev Whitney Houston en föregångare och förebild för den r'n'b-explosion som inträffade långt senare. I form av Beyoncé, Mary J Blige, Erykah Badu, LaurynHill med flera.
Sedan blev det, under en ganska lång period, problematiskt. Whitney Houston gjorde en Elvis.
Hon blev filmstjärna när hon spelade mot Kevin Costner i "Body-guard".
Hon gjorde det förvisso bra. Och hon sjöng filmens soundtrack - en cover på Dolly Partons slitna "I will always love you" - alldeles, fantastiskt lysande.
Men under samma period träffade hon även Bobby Brown. En lättviktig r'n'b-stjärna med en olycklig förkärlek för partylivet. Som Whitney blev en del av.
Hennes popstjärna slocknade sakta, och fokus kom att ligga på festvimmel snarare än på musiken. Karriären föreföll mer eller mindre körd.
Men 1998 kom så hennes verkliga mästerverk, "My love is your love". En skiva som måste skrivas in som en av 90-talets bästa. En succé förstås, och ett album som gjorde avtryck. Inte bara som ledstjärna, utan också som en skiva som visade nya band - som TLC - var soulskåpet skulle placeras.
Whitney Houston var tillbaka. I ljuvlig form. I frontlinjen.
Med en innerligare, personligare och mer stilbildande ton än någonsin.
Man kan lugnt säga att det blev hennes vassaste comeback.
När amerikanskan drygt tio år senare, efter en sorgligt brokig historia med Bobby Brown, kom tillbaka med albumet "I look to you" såg det till en början lovande ut. Det var ingen superklassiker, men långt ifrån någon megaflopp.
En bedrift som förmodligen ska tillskrivas hennes begåvade producenter.
När Whitney gav sig ut på turné föll ju illusionen som ett korthus.
De inledande rapporterna var hårda, nästan hånfulla. Handlade om en artist som tappat greppet om precis allt.
Jag bevittnade hennes nya jag på en konsert i Köpenhamn. En spelning som är bland det ledsammaste jag- sett.
Danskarna buade. Whitney blev sur. Fansen gick. Whitney förolämpade publiken. Lokalen tömdes totalt. Whitney sjöng som en packad kråka.
Den begåvade sångfågeln såg förvirrad och olycklig ut.
När konserten gled in på sina extranummer lämnade jag min pressplats och spatserade fram till kravallstaketen. Promenaden tog 30 sekunder. Det var helt folktomt. Det var sorgligt. På nära håll såg jag en artist som inte alls var där.
Strax där efter kom hon till Sverige, väl medveten om sitt senaste fiasko. Revanschsugen, men oförmögen.
Det var en annan Whitney som sjöng i Globen. En skugga av sitt forna jag, fast åtminstone en stjärna som försökte.
Men inte ens när hon gav allt så bar det.
I natt dog hon. Endast 48 år gammal. Och det som smärtar mest är att hon förmodligen dog djupt olycklig. Hon hade tappat allt, och hon visste det alltför väl.
Livet blev en fest, sedan tog festlivet över.
Men ögonblicken av briljans är många, och det är ingen tvekan om att Whitneys stjärna kommer att lysa för alltid.
