Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Anders Björkman: Lödder och Linnman i nostalgi-tv

Det är mycket nostalgi-tv under helgerna.
I lördags var det Korsnäsgården med Nils Linnman från 60-talet, och både lördag och söndag var det Lödder från 70-talet.
Minnenas television, som sänds lördagar, botaniserar framgångsrikt i SVT:s enorma arkiv. Underhållande är det och Arne Weise är en förträfflig vägledare bland klipp och minnen från tidig television. Korsnärgården hette naturmagsinet som gick i 20 år och hade tittarsiffror som lätt slår dagens schlagerfestivaler och Expedition: Robinson. Fem-sex miljoner svenskar, kanske fler, tittade på några gubbar som satt vid köksbordet i ett torp i skogen, pratade naturupplevelser och visade filmer för varandra. Nils Linnman, Anders Erik Malm och de andra var först med att ge svenska tittare levande bilder av naturen i svartvitt. Känns tunt i dag, när alla kanaler visar exotiska naturfilmer, men då var det nytt och tittarna älskade det. Dessa oglamorösa gubbar blev enorma tv-stjärnor på 60-talet. Nisse Linnman var inte bara den störste i natur-tv, han var också den förste som svor i radio. Under en dramatisk direktsändning, hängande i ett rep från en klippa, undslapp sig Linnman ett fan, vilket var oerhört för 40-talets strikta Radiotjänst. Lödder visas i TV3 lördag och söndag mitt på dagen, så det är få som tittar. Men serien känns förbluffande fräsch och är fortfarande rätt kul. Lödder var en stor succé i USA i slutet av 70-talet och blev en överraskande framgång i Sverige. Originaltiteln var Soap, och såpa, det serien parodierar, fanns inte i Sverige på den tiden. Men detta var en av få gånger som SVT presenterade en ny komediserie med lite engagemang. Den svenska titeln Lödder hittades på av Agneta Söderberg, som ni kan läsa regelbundet på denna sida och som då jobbade som journalist i Los Angeles. Och sedan fick hästkommentatorn Anders Gernandt ta hand om detta-har-hänt varje vecka. Det förstärkte känslan av parodi. Nu är det drygt 25 år sedan jag såg Lödder första gången och ändå känns alla karaktärerna bekanta. Den ljuvligt korkade Jessica Tate, hennes otrogne make Chester och den syrlige betjänten Benson, som blev en så populär figur att han fick en egen serie. I familjen Campbell är det galningen Burt, han som har alla störningar man kan komma på, och sönerna Danny, alltid i förklädnad eftersom han är jagad av maffian, och homosexuelle Jodie, spelad av komikern Billy Crystal, vilket ansågs vara slutet för hans karriär. I dag är Crystal en av Hollywoods stora. När TV3 nu visar Lödder så är det med den amerikanske resumérösten, men varje gång jag hör signaturmelodin så blir jag i en sekund besviken för att det inte är Gernandts särpräglade röst. Det är lustigt hur gamla tv-minnen sitter kvar i huvudet eller om det är ryggraden, och man har inte en aning om det förrän man hör en visslad signatur.
Annons:
Expressen Refunder Kalkylator

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!