Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Alina Devecerski: "Tror inte på talang"

Alina Devecerski.

Foto: Jens L'Estrade

Vissa år är det svårt att urskilja vem som gjort det största genombrottet, det kan finnas flera. Eller ingen alls.

Men 2012 fanns bara ett enda budskap till alla andra artister: "Du måste flytta på dig".

- Jag sjöng låten 150 gånger förra året. Den sitter där nu, säger Alina Devecerski.

Nominerad till årets nykomling

Namn: Alina Devecerski.

Ålder: 29 år.

Bor: I Solna.

Familj: Mamma, pappa, storasyster. Pappan flyttade som 17-åring från Serbien till Tyskland för att satsa på ett liv som musiker. Spelar i dag i coverband.

Aktuell: Nominerad till Grammis (20 februari) för Årets låt och Årets nykomling.

3x stil med Alina Devecerski...

...90-talsinspirationen

Det var ju då jag var tonåring, började bli en individ, undrade vem jag var och och testade saker. All kultur runt blir ju viktig. Jag älskar att det är 90-tals­revival. Man ser alla Fresh Prince-skjortorna och blir helt nostalgisk. Det har gått så lång tid att det blivit fräscht igen.

...sin stil:

Kurt Cobain är min stilguru nummer ett. Jag älskar det här grungeiga skita i allt. Jag är glad för min stil, den går bara ut på att man inte anstränger sig. Det är så jag klär mig när jag står på scenen, när jag är i studion, när jag sover, typ.

...sitt färgglada hår:

Det är också en lathetsgrej. Om man har en kul färg i håret behöver man inte anstränga sig, den tråkigaste frisyren blir ändå snygg. Jag gör färgningarna själv hemma och växlar mellan lila och rosa toningar. Nu har jag tänkt köra blått.

Vi står utanför Folkets hus i Sundbybergs centrum. Det är en liten röd stuga, på marken ligger några utbrända marshaller och Alina Devecerski, 29, har inte varit här på många år.

Hon kastar oss 20 år tillbaka i tiden, till 1993.

Den då tioåriga Alina har på nåder fått följa med fyra år äldre syrran Tanya och hennes polare till en audition för hiphopdanskurser just här på Folkets hus. Hon har övat dansstegen i flera år hemma i vardagsrummet, framför MTV som alltid stod på. Det här är hennes chans att skina. Och lilla Alina gör succé. Hon får hoppa över introduktionen och börja i fortsättningsgruppen direkt medan fjortisarna får nöja sig med en nybörjarkurs, surnar och struntar i hela dansgrejen för all framtid.

- Dansen var början på allt. Jag kände så mycket när jag lyssnade på musik hemma. Jag kände allt på en gång, det var sådan glöd. Med dansen fick jag en chans att uttrycka allt det där jag kände.

"Förstod inte vad som pågick"

Nästan 20 år senare står Alina Devecerski i logen till Graceland-scenen på Peace and Love-festivalen i Borlänge. Klockan närmar sig 23.30 och det är sedan länge helt smockfullt i inomhuslokalen. Kön utanför ringlar sig mellan lakritsstånd och pissoarer. Publiken ser ut som minikopior av Alina: rosafärgade hårtoppar, stora jeansjackor och smala tights nedstoppade i grova kängor. De har bara hört en enda låt av artisten de snart ska se.

Och Alina själv är så nervös att hon ångrat sig.

- Det kändes så konstigt att göra en spelning för så många utan att ha gett ut en skiva. Jag förstod inte vad som pågick. Men så gick jag ut och gjorde spelningen, för mig såg det ut som att det var 50 000 personer i publiken, men det var kanske snarare 5 000. Men där förändrades något. Nu bara kör jag, tänkte jag.

Har satsat allt

Några dagar tidigare har förebilden Jocke Berg i Kent kallat Alina magisk på Twitter och kommit fram till henne och presenterat sig som ett fan. Och när hennes 30 minuter korta debutalbum Maraton släpps i slutet av november samma år finns två Berg-samarbeten bland spåren.

Alina Devecerski har drömt om och satsat allt på att bli artist så länge hon kan minnas. Grundskolan sjöng och dansade hon sig igenom, tillsammans med två kompisar, de gjorde det till tradition att framföra "We are the world" trestämmigt på skolavslutningarna. Som 17-åring kunde hon bryta ihop av frustration över att ingenting hände, att hon inte visste hur hon skulle ta sig fram, som dansare.

- Jag var inte lika bra på att sjunga. Och när jag inte är bäst då får det vara, säger hon men fortsätter:

- Fast jag tror inte på talang. Jag tror inte det finns, jag tror bara det finns intresse och passion. Och jag brann för att dansa och sjunga.

Hennes bruna ögon kikar fram under en stor pälsmössa. Hon ser yngre ut än sina snart 30 år. Jag får låna ett par vantar, det är en massa minusgrader och blåser snält i hennes förort. Här ser det ut som i vilken svensk småstad som helst, liksom gulligt och rått på samma gång.

Efter ett par år med sång och dansträning på schemat tre gånger i veckan tillsammans med en hopsatt tjejgrupp som skulle sjunga r'n'b och pop men aldrig gav ut någonting och till slut lades ned hittade Alina sin sångröst att köra med och ett låtskriveri som hon kunde försörja sig på. Nästan.

- Jag valde inte musiken för att tjäna pengar. Ska man göra det kan man jobba med ett vanligt jobb och få en lön.

"Tog ett kliv tillbaka"

Hon utbildade sig i dans i närheten av Broadway, New York, jobbade som danslärare och skrev låtar som plockades upp av artister i Spanien, Sydafrika, Polen... Och någonstans där började hon nöja sig med att livet inte blev exakt som hon drömt om.

Efter tio år i musikbranschen visste hon vad som allt för ofta krävdes för att få sjunga på en skiva som ett stort skivbolag gav ut.

- Alla ska fram. Alla ska visa upp sig. Men jag ville inte vara med i det, det var inte jag. Så jag tog ett kliv tillbaka och betraktade i stället. Till slut tror jag att jag hittade ett sätt att uttrycka mig, utan att behöva vara någon annan person.

Att skriva på svenska var ett infall, men rubbade de vanliga rutinerna och mitt i låtskrivarfabriken lyckades Alina Devecerski överraska sig själv. Hon och låtskrivaren och producenten Christoffer Wikberg testade att göra fyra låtar.

- Jag kände med en gång: Det här är personligt, det är hittigt och det är coolt. Vad kan man mer begära? Om det här inte är bra, då vet jag inte vad som är det, säger hon och fortsätter:

- Jag har gjort mina hundår. Jag har krigat och gått i snöstormar med mikrofonstativ. Jag visste att jag ville ligga på ett majorbolag, annars var det inte intressant att ge ut musiken. Och när ingen gick i gång på mina låtar släppte jag det nästan. Jag börjar plugga, tänkte jag.

Samtidigt nådde "Flytta på dig" Anders Johansson på bolaget Albot & Albot, som signade Alina utan att ha hört något mer av hennes material.

Resten är en milstople i 2012 års populärkulturhistoria.

"Gillar kontraster"

Nu har den kaxiga hybriden av studsig electro, partypop och sotade texter blivit nominerad till både Grammis och P3 Guld och trots språket blivit uppmärksammad av den amerikanska musikjournalisten Luke ONeil.

Vi har traskat vidare i ett glashalt Sundbyberg och står och kikar in genom fönstren i Alinas gamla skola. Hon pekar ut dansgolvet där hon brukade vinna danstävlingarna, eller bli förbannad om någon annan gjorde det. Även om hennes egen musik inte kan sorteras in under någon renodlad genre kan man ana vad Alina växt upp med.

- Brandy och Monica, Aaliyah, Janet Jackson, Michael Jackson... Allt det är ju en anledning till att jag blev intresserad och ville testa musik in the first place. Men jag skulle aldrig göra r'n'b för det, gud vad tråkigt!

- Det som inspirerar mig mest är att öppna dörren för andra stilar. Jag gillar kontraster. Jag tycker det ska vara på flera sätt.

I slutet av januari startar en lång turné och Alina ser fram emot att spela för en publik som faktiskt hört hennes låtar. Nästa skiva har hon och Christoffer Wikberg redan börjat med och förhoppningen är att det ska komma mer musik under året.

- Den kommer inte ta någon ny riktning. Jag har hittat precis det jag vill göra. Och jag tycker jag är ensam om det uttrycket. Jag är där och gör precis det jag alltid drömt om.

Annons:

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!