Alicia Vikander är fenomenal i ”Tomb Raider”

Nya ”Tomb raider” bygger på 2013 års spel och tar oss tillbaka till det första äventyret som formade Lara Croft till en stenhård actionhjältinna. Lara är då den struliga rikemansdottern som vägrar acceptera dödförklaringen av sin pappa, så att hon kan få tillgång till hans förmögenhet. Hellre sliter hon då som cykelbud i Londontrafiken, och skrapar ihop slantarna till boxningspassen. 

Så en dag får hon oväntat ärva ett japanskt pussel från fadern, som visar sig vara en bit av något större: Den första ledtråden för henne till det hemliga uppdrag som uppslukade pappan under hans sista tid. Men istället för att följa order, och förstöra materialet, plockar hon upp tråden och landar på en mystisk ö där några skurkar håller på att öppna den japanska drottningen Himikos grav i hopp om att använda denna Pandoras ask för egen vinning. Det blir förstås upp till Lara att stoppa dem, och samtidigt lösa gåtan om sin far.

LÄS MER: Alicias avslöjande ord om superformen 

LÄS MER: Alicia Vikanders lidande – under hårda inspelningen 

Som äventyr är ”Tomb raider” konventionellt med starka drag av ”Indiana Jones” och liknande filmer, där bovarna är så sugna på skatten att de förlorar all empati och självbevarelsedrift. Hantlangaren Vogel (Goggins) som levt på ön i många år i hopplös jakt efter graven, känns oinspirerat ond, och den arkeologiska leken är upprepande återvunnen.

Men Alicia Vikander kompenserar för allt, genom att rasa på som en beslutsam urkraft. Springer, faller, slåss och skitar ner sig. Har glimten i ögat, en avslappnad naturlighet, och en glöd. 

Hon är alla de äventyrsfantasier som jag själv hade som barn, utan att någonsin kunna få spegla dem i en kvinna. Likt James Bond får Lara Croft leka ”inte nudda golv” och hoppa mellan båtar i den myllrande småbåtshamnen, likt Indiana Jones undviker hon gravkammarens vassa dödsfällor, och som Tarzan får hon svinga sig genom djungeln.

”Tomb raider” får en att vilja börja leka igen, och ta igen alla äventyr som varit förbjudna för oss tjejer. Det känns som ett litet underverk, i all enkelhet.