Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Agneta Sjödins stora längtan efter en man

Expressens Karin Sörbring möter Agneta SjödinFoto: OLLE SPORRONG
Agneta Sjödin berättar om viljan att leva i en parrelation, sviterna efter cykelolyckan och virussjukdomen "devil´s grip" och om vallningar.Foto: OLLE SPORRONG

Nya boken handlar om att ta ansvar för sig själv och sätta gränser.

Och Agneta Sjödin mår efter många års arbete med sitt inre bättre än någonsin.

– Innan jag tog tag i det mådde jag så pass dåligt, hade magkatarr och inre stress, säger den 49-åriga programledaren och författaren i en stor intervju om viljan att leva i en parrelation, sviterna efter cykelolyckan och virussjukdomen "devil´s grip" och om vallningar.

Agneta Sjödin fickparkerar några minuter före utsatt tid sin svarta BMW utanför restaurang Mangiare mittemot Expressens lokaler i Stockholm. Hon kommer direkt från ett träningspass med PT:n och ska om några timmar vidare till ett jobbmöte, men tar sig ändå tid att intervjuas, trots att hon dagen före har kommit hem från en skrivresa i Marocko och dagen efteråt ska vidare på en tv-inspelning i Danmark.

–Jag har rest otroligt mycket det senaste året, berättar Agneta Sjödin och beställer en fisk- och skaldjurssoppa.

Du skriver i din nya bok "Från hjärtat: Inspiration, hälsa, träning, förändring": "Jag har fallit många gånger, men rest mig, fallit igen och rest mig. Det är en del av livet". Vilken fas är du i nu?

–Jag känner mig väldigt stabil och stark och har bra koll på mig själv. Det har jag haft ett bra tag nu. Men det är förstås en färskvara och något som jag jobbar på varje dag. Den mentala biten, min inre självkänsla, arbetar jag med genom att skriva i min dagbok, boosta mig själv och göra vägledda meditationer. 

– Sedan är jag fysiskt aktiv, har personlig tränare tre gånger i veckan då jag inte är ute och reser, är ute och går och stretchar.

LÄS MER: Agneta Sjödin om svåra ensamheten 

Agneta Sjödin: "Jag tycker att jag är modig"

Du skriver också: "Det viktiga är att vi fortsätter att våga. Vågar leva och vågar älska!". I vilken utsträckning gör du det?

– Jag tycker att jag är modig, exempelvis då jag som ensam svensk och som en av två kvinnor är med i äventyret med ett stort team av fransmän från "The Explorers", ett projekt där man dokumenterar natur, djur och naturfolk. Det gäller att fortsätta att testa nya saker och leva med ett visst mått av risk, även när man blir äldre. 

Foto: OLLE SPORRONG

Då jag intervjuade dig första gången, 2008, hade du precis kommit hem från en reportageresa om könsstympning i Egypten. Nu har du varit i Västpapua. Vad lärde du dig där?

– Jag ska lägga upp bilder och texter på min hemsida. Mycket handlar om att försöka möta folk, lyssna och ställa frågor. Jag tyckte att jag fick bra kontakt med "trädfolket" korowais hövding. Det var ett fantastiskt möte, han sjöng och jag sjöng efter. 

– Och det var annorlunda att sitta i baksätet av en bil bredvid en naken man från danifolket, som endast hade ett penisfodral på sig. Prydnaden ska göra det hela större och ståtligare och vissa har en fjäder eller plym högst upp på fodralet.

– Man inser hur fundamentalt olika kulturer kan vara. I Sverige ställer vi oss exempelvis i kö, medan man i Asien som är så folkrikt måste tränga sig fram, annars finns det inte en chans att komma med tåget.

Vad tänker du - apropå kulturskillnader - kring de nyanländas situation i Sverige?

– Det är oerhört viktigt att jobba med integrationen och språket. Många som kommer hit har en drivkraft, de vill bli en del av det svenska samhället och kan göra fantastiskt mycket bra. Samtidigt kan vi vara lite mesiga i Sverige. Vi måste våga ställa krav, annars känner sig de nyanlända utanför och åsidosatta. Det gäller att hjälpa de nyanlända och få dem att känna sig som en del av Sverige.

Efter vistelsen i Västpapua drabbades du i början av april av den allvarliga virussjukdomen "devil´s grip" och låg på S:t Görans sjukhus i tre dagar. Hur mår du nu?

– Jag hade varit hemma i Sverige i en vecka när det drog i gång. Nu är besvären över, men det var väldigt smärtsamt och obehagligt. Jag fick morfin mot smärtorna. För många år sedan fick jag salmonella då jag var i Kambodja och tarminfektionen shigella efter en resa i Peru, men "devil´s grip" var värre, det gjorde så jäkla ont.

Jag mådde så pass dåligt att jag insåg att jag måste se till att börja må bättre, inte minst när jag blev mamma.

Du måste under dina 26 år på TV4 ha fått en hel del andra erbjudanden?

– Nja, inte så himla många, åtminstone inga som varit bättre än de tvååriga kontrakt som jag skriver med TV4. Det var jättekul att filma med "The Explorers", men jag vet inte hur det blir med det i framtiden.

LÄS MER:  Agneta Sjödin till sjukhus med smärtor 

Du antydde också i min kollega Anna Hegestrands podd "Livshjulet" att du kanske inte riktigt har så många uppdrag för TV4 som du skulle önska?

– Nej, det har varit lite lite uppdrag på sistone, men jag har ju "Fångarna på fortet", "Agnetas nyårskarameller" och "Spårlöst". Övrig tid så skriver jag, så det är inte så att jag är utan jobb.

"Livet blir det man gör"

I "Från hjärtat" skriver du om vikten av att gå utanför bekvämlighetszonen. Varför är det viktigt?

– Jag tror att man kan må bra av det om man vill utvecklas som människa. Det enda du verkligen måste är att göra val. Livet blir det man gör. Jag tycker att jag har tagit hand om mitt liv väldigt bra, även sidospåren är lärorika.

Hur bra var du på att ta ansvar och sätta gränser för 25 år sedan?

– Jag var en annan typ av människa då, hade sämre självkänsla, tog allt personligt och mådde inte så bra.

Vad fick dig att ta tag i situationen och bryta det mönstret?

– Jag mådde så pass dåligt att jag insåg att jag måste se till att börja må bättre, inte minst när jag blev mamma. Dessförinnan hade jag magkatarr, inre stress... Och jag lider med folk som har det så och vill säga att det faktiskt inte måste vara så. Den 2 maj fyller min dotter Maja 19 år och så länge hon har funnits har jag arbetat med att konstant utvecklas som människa.

– På jobbet har det alltid funkat bra och jag har haft bra självförtroende, men den inre självkänslan har sviktat. Nu känner jag att jag räcker till som jag är. När man lär sig att omfamna helheten kan man må bra även en regnig aprildag som denna. Jag tycker att jag möter människor på ett annat sätt nu.

Foto: OLLE SPORRONG

Hur stor roll spelade den pilgrimsfärd som du gjorde till Santiago de Compostela i Spanien som du skriver om i "En kvinnas resa" (2007) för den processen?

– Sökandet började redan innan jag gjorde pilgrimsfärden - och det fortsätter då jag exempelvis åker till Västpapua utan att känna så många andra i teamet. Hade det varit förut så hade jag kanske känt mig ensam när de andra pratar franska, men nu kunde jag använda pauserna att sätta mig i ett hörn och skriva.

Agneta Sjödin: "Jag var för liten för att förstå"

Jag har läst att du efter dina föräldrars skilsmässa och under din mammas studietid då du bodde hos morföräldrarna kände dig lite övergiven och att den känslan hängt med upp i vuxenlivet?

– Jag bodde ett år hos mormor och morfar. Jag var för liten för att förstå vad som hände och det skapade en otrygghet inom mig. Det är nog inget unikt att separationer kan vara uppslitande, men det går att jobba med den känslan och bygga upp en trygghet. I dag säger jag "jag är trygg". Bara en sådan sak - orden du säger till dig själv - kan göra skillnad. 

Har du varit rädd för att bli övergiven och ensam även sedan du blev mamma för 19 år sedan?

– Nej, jag har blivit bättre på den fronten och vet att jag överlever. Man måste ju våga öppna upp sitt hjärta. Nu vet jag att jag kan leva ensam, men jag vill släppa in någon. Samtidigt är jag inte fullständigt naiv. Man kan gå lugnt fram och släppa in successivt. Tidigare har jag varit väldigt, väldigt impulsiv. Det har gått fort när jag har inlett relationer. Med åren har jag tagit det lugnare. 

Hur är relationen med din helsyster och dina fyra halvsyskon?

– Jag har mest kontakt med min helsyster, men jag har en bra kontakt med alla mina syskon och vi tycker mycket om varandra. 

LÄS MER: Agneta Sjödin i nytt dokumentärprojekt

Det är sorgligt om folk känner en yttre press att förändra utseendet. Det säger en del om samhället.

Du fyller 50 år i sommar. Hur känner du inför det?

– Jag tycker inte att det är jobbigt att fylla 50, men det känns jobbigt att bestämma om jag ska ha fest eller inte. Jag brukar ju knappt ha middagar. Och om jag nu har fest, vilka ska jag bjuda? Jag känner ju jättemånga.

– Annars tycker jag att jag åldras så pass bra och håller mig frisk, äter bra, tränar och stretchar. Det är bara att acceptera att man blir äldre. En kvinna som tränar på samma ställe som jag är nära 80 år och supersnygg, därför känner jag att det är fullt möjligt att vara så fin i kroppen som hon är. Jag har säkert 30 bra år till. 

Hur ser du på skönhetsingrepp?

– Alla får göra precis som de vill, men det är sorgligt om folk känner en yttre press att förändra utseendet. Det säger en del om samhället. Det är klart att jag bör se ren och proper ut i rutan, men jag tycker inte att det är lika illa i den svenska tv-branschen som det verkar vara i Sydeuropa där en äldre man ofta står med av en superung kvinna vid sin sida. Däremot kan jag känna att många kolleger är medvetna och tar hand om sig och det är ju inget negativt.

"Jag känner inte av konkurrensen"

Hur är det med konkurrensen mellan er som jobbar på tv?

– Jag känner inte av det så mycket, kanske delvis i och med att jag inte sitter i tv-huset och för att jag inte bara jobbar med tv utan också skriver. Man kan nog känna en helt annan stress om man bara gör tv och behöver många programledaruppdrag, det märker jag också på kolleger.

Märker du av några vassa armbågar?

– Nej, jag lever inte så mycket i tv-världen och umgås heller inte med så många andra författare. Jag har en egen värld mittemellan dessa två branscher och stå utanför allt det där. 

Jag tror inte att jag har hört någon annan programledare än du prata om vikten av att skapa en bra stämning i teamet, tvärtom säger många att de måste få gå åt sidan lite grann och samla kraft för att kunna fokusera på att leverera när kameran är i gång?

– Men det tar inte så mycket energi att skapa bra stämning! Det handlar om att vara trevlig på jobbet och inte bete sig som någon jäkla diva. Jag vill ha en bra miljö omkring mig och är inte annorlunda eller mer viktig än någon annan i arbetslaget. Den bästa komplimang jag kan få är när en gäst säger att jag har lyckats att få gästen att känna sig trygg och avslappnad.

– Jag må ha ett annorlunda jobb, men jag vill kunna vara mig själv. "I´m just a girl, standing in front of a boy, asking him to love her", som Julia Roberts rollfigur säger i "Notting Hill". Jag har samma behov som alla andra personer. Offentliga personer är glada, ledsna och arga precis som vem som helst.

Har skrivit åtta böcker

NAMN: Agneta Helena Sjödin.

ÅLDER: 49 (fyller 50 år den 20 juli).

YRKE: Författare, programledare.

BOR: Bostadsrätt i Nacka söder om Stockholm.

FAMILJ: Dottern Maja, 19, artist (med musikern Niklas Strömstedt, 58).

FÖDD OCH UPPVUXEN: I Hudiksvall med en tre år äldre syster (Margareta, 52). Föräldrarna skildes när Agneta var tre år och hon har en tretton år yngre halvbror på mammans sida (Niclas, 36). Har en fyra år äldre halvsyster på pappans sida (Lotta, 54) och två yngre halvsyskon (Oskar, 40, och Elin, 38).

MAMMA ÄR: Barbro Kernby, 70, arbetar med barn- och ungdomsteater. 

PAPPA ÄR: Karl Erik Sjödin, 75, pensionerad skogsarbetare.

UTBILDNING: Tvåårigt gymnasium.

KARRIÄR: Assisterande ljustekniker vid Göteborgs stadsteater. Ljustekniker hos MTV Studios i Göteborg som jobbade för TV4. Programledare för "Tur i kärlek", "Fångarna på fortet", "Jakten på röda rubinen", "Sikta mot stjärnorna", "Småstjärnorna", "Faddergalan", "Agnetas nyårskarameller", "Saknad", "Gladiatorerna", "Let´s Dance" (där hon även tävlat med Tobias Karlsson), "Förkväll", "Drömkåken", "Vardagspuls". Böckerna "Vändpunkter" (2005), "En kvinnas resa" (2007), "En av de tolv" (2008), "Ett ljus i mörkret" (2010), "Flickan från paradiset" (2011). "En kvinnas hjärta" (2012), "Av egen kraft" (2015).

AKTUELL: Boken "Från hjärtat: Inspiration, hälsa, träning, förändring" (Semic, 2017) .

INKOMST: 759 300 kronor (2015).

Hur tycker du att det är att vara "känd"?

– Det blir lättare och lättare, för jag bryr mig inte ett skit längre (skrattar, reds anm). Skrivs det helt felaktiga saker kan jag reagera, men jag hoppas att folk läser mer än förstasidor och löpsedlar och får en mer nyanserad bild. Det tar bara energi att störa mig på saker, jag försöker fokusera på det jag gör. Kanske är det lite lättare att hantera uppmärksamheten nu när sociala medier finns, för där kan jag visa dem som följer mig vem jag är. Och de som läser mina böcker "Av egen kraft" och "Från hjärtat" får också många inblickar i mitt liv.

Finns det några situationer som du undviker just för att du är en offentlig person?

– T-bana åker jag faktiskt inte, men det beror mycket på att jag bor i Nacka och det känns enklare bil. Vissa dagar föredrar jag att åka till lilla Ica i Ektorp i stället för till stora Ica Maxi där det är så mycket folk, det beror på dagsformen. Men det har nog mer med att göra att jag är en småstadstjej från Hudiksvall. Och jag gör mig inte i ordning för att åka till affären.

Hur gör du när folk vill ta selfies med dig?

– Det är bara en gång som jag har sagt nej och det var då jag var på sjukhuset för att operera bort en spik som stod ut från höften och gjorde det svårt att sova på den sidan. Operationsärret hade gått upp och det rann blod utmed benet. Då var jag tvungen att vända och åka upp till avdelningen och lägga om bandaget på nytt. Men annars ställer jag alltid upp på selfies.

Ja, hur mår du nu efter cykelolyckan för två år sedan då du skulle väja för en lastbil, fastnade med cykeln i spårvagnsspåret och åkte i backen med en smäll?

– Bättre och bättre. En spik sitter kvar, men den spik som jag kände av mest blev jag av med vid operationen. Jag såg att en skvallertidning hade på omslaget att jag inte kunde ligga längre. Min mamma höll på att sätta i halsen när hon såg tidningen, men det handlade alltså om att jag i en podd sagt att spiken gjorde det obekvämt att ligga på sidan, ha ha.

– Jag stretchar och går mycket på massage för att få bort ärrvävnad i musklerna. Jag lägger pengar på det i stället för dyra handväskor, krogbesök eller cigaretter.

Foto: OLLE SPORRONG

I "Livshjulet" sade du att du har varit singel länge och vill leva i en parrelation nu?

– Det är klart att jag vill leva i en parrelation. Jag mår så bra i mig själv och det är alltid det bästa utgångsläget.

Stoppa pressarna skrev nyligen att du har en relation med företagaren Pierre Dahl, 48...?

– Jag kommer inte att kommentera det, det gjorde jag inte för "Stoppa pressarna" heller. Där är jag vis av erfarenhet, var sak har sin tid.

Du har annars sagt att det inte precis underlättar att vara en offentlig person när man vill träffa någon?

– Jag har varit själv mycket de senaste sex åren. Det är klart att jag har dejtat, men jag har inte gått in i något superseriöst och jag är jätteglad över det. Jag har ägnat mycket tid åt Maja och jobbat på min egen utveckling och heller inte aktivt sökt efter någon partner.

– Det kommer en del propåer via sociala medier, men det trevligaste är att träffa en potentiell partner via gemensamma vänner. 

"Jag har varit själv mycket de senaste sex åren. Det är klart att jag har dejtat, men jag har inte gått in i något superseriöst"

I "Från hjärtat" skriver du att du har haft det tufft med PMS, men att träningen har hjälpt dig?

– PMS-besvären är över nu, jag är i övergångsåldern och får progesteron och östrogen för att försöka få lite bättre balans hormonellt. I augusti-september i fjol började jag få vallningar, men jag vägrade först att acceptera att det var det det var. Jag fick jobbigt att sova och var trött och låg. Jag älskar "Sex and the city", Samantha där är så skön med sina vallningar, det är en fantastisk serie.

Berätta om dina erfarenheter av terapi. Du gick i det då ett förhållande tog slut?

– Jag har jobbat mycket med mig själv på egen hand, men vid något tillfälle har terapi varit bra då livet krisar eller hjärtat brister. Det är nyttigt att våga möta livet. I dag är jag tacksam och glad över alla erfarenheter, de har gjort mig till den jag är. Att gå i terapi kan vara ett sätt att bearbeta tankar och få verktyg att tänka annorlunda om sig själv och andra. Nu tänker jag väldigt mycket bra om mig själv och känner mig hel. Jag vill vara en juste, ärlig, sann och respektfull person som ser mina medmänniskor. Jag vill känna mig trygg och älskad i en relation och orkar inte spela några spel. Jag är tydlig och rak, en partner ska inte behöva läsa av mig och jag ska inte gå runt och vara grinig. Jag har lärt mig att inte göra livet så svårt i onödan.

Foto: OLLE SPORRONG

Din dotter Maja fyller 19 år och du står inför en ny fas i livet?

– Ja, hon klarar sig på egen hand när jag är ute och reser. Då jag kom hem från Indonesien hade Maja tvättat, lagat mat, köpt rosor och ställt fram en skål ostbågar. Vi har en väldigt kärleksfull relation. När hon var liten tackade jag alltid nej till jobb om det påverkade min tid med Maja.

Hur är du som förälder?

– Närvarande, kärleksfull och mån om att Maja ska lära sig att vara ärlig. Jag har berömt henne när hon sagt sanningen. Samtidigt har jag inte varit rädd att sätta gränser och säga nej.

Hur har det varit att efter separationen inte ha ditt barn på heltid?

– Det är det tuffa... Där gäller det som förälder att vara lyhörd och det bästa är förstås om föräldrarna är överens om hur barnet ska bo. Jag har tagit all extratid jag har kunnat få med Maja. Min karriär kanske hade sett annorlunda ut annars, men jag valde det här för min dotter är viktigast.

Bäst av dina böcker tycker jag om romanen "En av de tolv", som handlar om Jesu lärjunge Jakob. Andlighet känns som en röd tråd i ditt författarskap?

– "En av de tolv" är min favorit också, Jakob kändes så närvarande när jag skrev boken. Andligheten betyder jättemycket, speciellt när jag var ute och reste med fransmännen, då kopplade jag upp mig och kollade på stjärnhimlen och föreställde mig att jag var omgiven av änglar som bar mig (skrattar, reds anm). 

– Andligheten är något som uppfyller och bär mig, det känns skönt att vila i en tro på något större, men det är inget som behöver påverka min omgivning, bara positivt i så fall för att jag försöker leva efter kärleksfulla värderingar, men det är inte så att jag går omkring och predikar. 

Hur skulle du beskriva din tro?

– Den känns som sunt förnuft, att bara vara en bra medmänniska. Det blir en sorts inre dialog med mig själv eller något större.

Du har beskrivit dig som "en hemmakär kräfta". Hur ser du på astrologi?

– Det är spännande och intressant, också. Jag laddade ner en app, "SkyView", nu så att man kan hålla upp telefonen mot himlen och se vad det är för stjärnbild och planet. Jag tycker om att resa, men jag älskar att komma hem. Kräftor är hemkära, men jag är en äventyrare också.

Agneta Sjödin och Gunde SvanFoto: ANDREAS LUNDBERG/FITNESSFÖRLAGE

Du ägnar många sidor i boken åt att hylla Gunde Svan, din medprogramledare i "Fångarna på fortet" och skriver att er vänskap nästan är som ett syskonskap?

– Ja, han är som en brorsa. Det är en trygghet att jobba med Gunde, vi räddar upp situationer för varandra och har en bra pardans. Vi har däremot inte så mycket kontakt mellan jobben.

"Det finns en trygghet i Gunde som inte söker bekräftelse", konstaterar du?

– Han verkar aldrig ha haft det behovet. Jag har lärt mig mycket av honom och i och med min inre resa har det behovet hos mig sannerligen tonats ner.

PS Så var mötet

Agneta Sjödin är vänligheten själv. Hon är full av energi, men känns ännu klokare och mer eftertänksam än då jag intervjuade henne för nio år sedan. Hon frågar nyfiket om fotograf Olle Sporrongs bakgrund som adopterad från Sydkorea, ett av många länder som Agneta har rest och jobbat i då hon gjort programmet "Spårlöst".

Och hon bestämmer sig för att göra ett undantag och äta ett par bitar bröd, "trots att det är gluten i", till fisksoppan som hon äter efter dagens träningspass. Efteråt ber Agneta om hjälp att ordna fram en löpsedel från 3 maj 1998, dagen då dottern Majas födsel aviserades för hela Sverige.

 "Jag ångrar att jag inte sparade den, det vore kul att ge Maja löpsedeln när hon fyller år", säger Agneta. (Expressens layoutchef Göran Forsberg och vaktmästare Anita Åhlbäck hjälper förstås till att leta upp löpsedeln nere i arkivet i en bok med inbundna löpsedlar, fotografera av den och skapa en papperskopia till Maja).

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.