Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så skyddar Amelia Adamo sambon i testamentet

"Om någonting skulle ske med mig så måste jag ordna det själv", Adamo om karriären.
Foto: Cornelia Nordström
Här med reporter Karin Sörbring.
Foto: Cornelia Nordström

Så fort det rapporteras om seniorer talas det om problem och bildsätts med rullatorer.

Amelia Adamo påtalar att det oftast finns massor av bra år innan man eventuellt blir ett vårdpaket - och vill att erfarna kvinnor ska synas och bli lyssnade på mycket mer.

– På min dödsbädd kommer jag att säga, "fy fan vilket bra liv jag har haft"! säger tidningsdrottningen som just fyllt 70 i en stor intervju om jämställdhetskampen, testamentet och kärleken till Lucio.

Fakta/Har fått Stora Journalistpriset

NAMN: Amelia Adamo.

ÅLDER: 70.

YRKE: Krönikör och aktivt varumärke för M Magasin.

BOR: Takvåning på Södermalm i Stockholm. Helghus på Dalarö.

FAMILJ: Sambon Lucio Benvenuto, 69, frisör. Barnen Filip Adamo, 40, och Alexander, 37 (med Lasse Ericsson, Åhlén & Åkerlunds man i Europa). Lucios barn (40, 24 respektive 22 år gamla). Barnbarnen Sixten, Enzo och India (Filips barn) och Ella och Signe, 3 (Alexanders barn).

FÖDD OCH UPPVUXEN: Född i Rom och kom nio månader ung till Stockholm.

MAMMA VAR: Elda Adamo, pensionerad städerska/piga (dog i fjol, 93 år gammal).

ADOPTIVPAPPA VAR: Oscar Adamo, fabriksarbetare (avled 2005, 79 år gammal). (Biologiske pappan Alvaro Banchetti avled 1997).

UTBILDNING: Klosterskola i Nacka, fil kand i beteendevetenskap.

KARRIÄR: Reporter på Svensk Damtidning (1975), Husmodern (1979-). Redaktionschef på Vecko-Revyn (1981-83), featurechef på Aftonbladet (1984-91). Chefredaktör Vecko-Revyn (1991-94), förlagschef Ungförlaget (1994). Startade Amelia (1995), Tara (2000) och M-magasin (2006). Publicistisk chef och vice vd Bonniers veckotidningar (1995). Stora Journalistpriset (1986), "Årets ekonomikvinna" (1997), gästprofessor vid JMG (2002), Lukas Bonniers Stora Journalistpris (2003), "Årets chef" (2007). Sommarvärd i P1 (1986, 1987, 2008). Sitter i styrelsen för Bonnier Tidskrifter, SSRS fastighetsaktiebolag och egna aktiebolaget Valeria. Stockholms stads S:t Eriksmedalj i guld (2007). Tidningen Chefs hederspris. 160 tidningsomslag under tio år.

MISSLYCKANDEN: "Amelia mat, som fick läggas ner efter få nummer var mitt dyraste misslyckande. Att jag under Aftonbladet-tiden fick "Stora förvirrarpriset" från "Forskning & Framsteg" var också ett misslyckande".

AKTUELL: Ständigt.

INKOMST: 3 833 500 kronor (2013), plus 1 047 015 kronor i kapitalinkomst.

GODA EGENSKAPER: "Min energi och glädje".

SÄMRE EGENSKAPER: "Svag i köttet. Dålig på att lyssna".

Hissar: "Ensamstående föräldrar. De är de stora hjältarna".

Dissar: "Mediemän som alltid vet bäst".

FAKTA

PS Så var intervjun

För ett par år sedan intervjuade jag Amelia Adamo i hennes fantastiska takvåning på Söder i Stockholm. Jag minns att jag fascinerades över att det inte kändes ett dugg stelt där trots att minsta sak och konstföremål var noggrant utvalda. Amelias fästman Lucio gjorde finkaffe och serverade oss på en bricka i vardagsrummet och de två var så fina mot varandra. När jag stötte ihop med Amelia på Expressens kulturfest berättade hon i vår live-tv-sändning att kärlekslivet förändrats till det bättre sedan hon fyllt 60. Denna gång talas vi vid i telefon och Amelia "känner sig lite färdig med att prata om" kärlekslyckan. "Om vi kan fokusera mer på min kamp emot ålderism och för kvinnors rätt att ta plats så ställer jag gärna upp", förklarar hon.

– Går det bra att jag tar dig på högtalartelefonen så att jag kan rulla håret samtidigt som vi pratar? frågar Amelia Adamo.

Hon har just kommit hem från en Östersjökryssning med 700 M magasin-läsare och veckan dessförinnan var Amelia på Kuba med 30 andra läsare.

– Jag lever ju med en frisör, men hinner inte klippa mig och då blir håret så långt att det mår bra av några stödpapiljotter när jag talar på seniormässan i Lund i morgon, förklarar Amelia.

Du har inte en sådan tur att Lucio rullar håret åt dig?

– Jo, han klipper och färgar mitt hår. Jag är egentligen gråhårig och har inte den här snygga färgen av mig själv. Jag brukar säga att jag trivs med min ålder på alla sätt och vis, men viss fejk finns det även med mig.

– Lucio får fixa mitt hår när det är något viktigt. Han tycker att jag slarvar så att han får ont i magen annars.

Hur var arbetsklimatet för kvinnor i din bransch när du började som maskinskriverska och efter kvällskurser på komvux och en fil kand i beteendevetenskap 1975 fick jobb som reporter på Svensk Damtidning?

– De män som är 60 år och uppåt - inte alla, till exempel inte min exman Thorbjörn Larsson - såg på kvinnor som ett B-lag. Vi var tvungna att överbevisa vår kapacitet. Vi kunde vara något slags maskot eller bitch, vi var etiketterade om vi alls märktes. De som var äldre märktes inte alls. I dag är även män aktsamma för att inte vara sexister och jag tror att de yngre männen har lärt sig mycket av sina yrkesarbetande mammor och flickvänner. Riktigt så var det inte i början, då fick man hela tiden le och leverera.

Amelia Adamo och Lucio Benvenuto omgivna av sina barn och barnbarn i Kapstaden i december i fjol.

Testade du modellen att bli arg också?

– Ja, men om du vill något och har ett mål så måste du vara taktisk, du kan inte reagera bara på känslor. Att gå omkring och vara arg eller inte synas funkar inte åt något håll. Du måste försöka hitta ett sätt att förändra andras syn på dig om du tycker att de inte ser dig för att du är kvinna.

Hur gjorde du?

– Mitt mål var kanske att få mer resurser, att vara framgångsrik. Då väljer man sina krig. Jag lade mer krut på att få lov att göra mina tidningar i fred än att kämpa på barrikaderna. Annars hade jag kanske blivit politiker.


LÄS MER: Amelia Adamo: "Jag är tacksam över stålarna jag tjänat"


"Ovanför mig sitter i regel alltid män"


I chefsledet var det förstås mansdominans, men annars har jag fått uppfattningen att du har jobbat i rätt "kvinnliga" miljöer?

– Det är helt rätt, men ovanför mig sitter i regel alltid män. Den tekniska direktören, annonsdirektören, distributionsdirektören och vd har varit män och dem måste du också få med sig och få dem att våga tro på och lita på dig. Där kan jag tala om att det är, eller åtminstone var det, könsskillnader. Jag kände att jag var tvungen att bevisa lite mer: våga mer, höras mer, för att få den där chansen. Sedan talade resultaten. Det var intågen som var det besvärliga.

När du är invandrarbarn är inget givet

Det sägs att en del kvinnor är "duktiga flickor" som sitter och väntar på att bli upptäckta och att man sällan har konkreta resultat att visa upp?

– Jag visste från början att jag inte blir uppbjuden. Om någonting skulle ske med mig så måste jag ordna det själv. Det var en kunskap jag hade med mig hemifrån. När du är invandrarbarn är inget givet. Jag kände ingen som hade några kontakter, det fanns inga nätverk. Du gnodde på, fick ett resultat och blev vald.

En del kvinnor försöker anpassa sig i styrelserummen och bli lik majoriteten, det vill säga männen. Hur gjorde du?

– Jag har varit starkt cerisefärgad och haft volanger. Jag har vägrat att passa in i den marinblå bankdräkten. Det har funkat för mig för att jag har varit i en bransch där det har ansetts lite udda och kul. Det är rätt märkligt när man kommer till en konferens med kvinnor och det ser ut som Fonus-sammanträde. Man ska inte ta intresset ifrån budskapet på grund av en avancerad klädsel, tänker en del nog. Så har inte jag resonerat. Jag har ju kämpat hela mitt liv för att märkas. Nu skulle jag kunna klä mig i svart, men jag har ingen lust.

Hur har du gjort med språket, har du anpassat dig där till hur andra pratar?

– Jag tror att jag vet att jag omedvetet har tryckt ner rösten för att få mer pondus, men jag har aldrig haft en pipig röst. Jag har inte riktigt anpassat mitt språk efter andra, för jag har inte behövt det. När jag har varit i sammanhang där mitt språk inte har passat har sökt mig bort därifrån hellre än att förändra mig. Jag vill att mina resultat ska räcka och att min person ska få vara min person. Sedan kan man kanske låta bli att vara så yvig som jag är, avbryta folk och liknande...

Amelia Adamo är nybliven 70-åring.
Foto: Cornelia Nordström

Du kämpar oförtrutet för kvinnors rätt att synas och ta plats. När började du iaktta att seniora kvinnor inte syns lika mycket i offentligheten?

– När jag började söka dem för ungefär elva år sedan. Det var bland annat en flagrant avsaknad av kvinnliga seniora riksdagsledamöter och ministrar. Man har Fridolinministrar. Det är nog bara Barbro Westerholm (läkare och riksdagsledamot för FP, reds anm) som har fått något slags anciennitet (begrepp, som anger en persons erfarenhet, reds anm). Det märktes inte minst när vi skulle ha "Årets mappie" som M Magasin nyligen har utsett igen. Då noterar vi hur svårt det är att få ihop något slags startfält med personer 55+ som folk känner igen. Det kändes som en seger att våra läsare röstade fram Wilhelmina Hoffman, chef för Silviahemmet och Svenskt Demenscentrum, framför lite mera välkända kandidater.

Såg du det här när du var 30 år också?

– Nej, då tänker man inte på det, då tänker man på hur man ska få ihop det berömda livspusslet. Jag jobbade på Husmodern och Svensk Damtidning och blev "upptäckt" av Gunny Widell (legendarisk chefredaktör, reds anm). Mitt liv har varit att folk har sett mig, inte att jag har uppvaktat dem. Jag skulle inte säga att det är tur, för jag har ju jobbat för det. Skälet till att folk har sett mig är att jag har varit jag: bullrig, volanger, tydlig, glad. Hade jag haft marinblå dräkt hade jag inte märkts.

"Jag triggas av när någon idiotförklarar min kapacitet"


Du har tagit de chanser du skapat, men har det känts bra och självklart?

– När jag valdes från Husmodern av Gunny Widell att komma och hjälpa henne med Vecko-Revyn ville Vecko-Revyn inte ha mig. Det var en hearing där jag röstades ner. Då tog Gunny det odemokratiska beslutet att anställa mig i alla fall. Jag kom från Husmodern, hade fel kläder, hade småskolefröken-värderingar... Jag ville inte att vi i en ungdomstidning skulle glamorisera att idoler rökte och krökade. Sedan gjorde Gunny om Vecko-Revyn så att det blev den unga flickans lilla bibel och blev mer uppfostrande. Det passade mig mycket bättre. Jag var tvungen att övertyga personalen om att jag var ett bra val.

– Den andra gången som detta hände var mycket, mycket värre, då jag gick från Vecko-Revyn till Aftonbladet där de absolut inte ville ha mig. Jag blev stämd i arbetsdomstol. En flicka med rosa tröjor och guldrevärer på ärmarna kom från Bonniers till en tidning som ägdes av LO. Då var det hårt, jättetufft. Facket var emot och ringde hem till mig och min dåvarande man och avrådde mig från att ta jobbet. Då tog jag det självklart!

– Tredje gången jag var med om att de inte ville ha mig var när jag blev gästprofessor vid journalisthögskolan i Göteborg. Studenterna gjorde en namninsamling emot mig. Då jag gick dit bestämde jag att de skulle gråta av olycka den dag jag lämnade mitt uppdrag. Jag triggas av när någon idiotförklarar min kapacitet.

Fanns det plats för tårar också?

– Ja ja, jag har väldigt lätt för tårar. Den första tiden på Aftonbladet när allting var så mycket emot mig uppstod kärlek. Jag satt i Thorbjörn Larssons skinnsoffa och grät. Han fick trösta och hjälpa mig. Det är klart att jag gråter när det går emot mig, men inte på det där uppgivna viset utan mer på ett argsint vis.

Har du gråtit inför andra också av annat än glädje?

– Nej, men jag minns att jag en gång grät inför Jonas Bonnier (författare och tidigare koncern-vd för Bonnier, reds anm). Vi hade en schism. Då kände jag mig svag och dum för han upplevde det som att jag använde gråten som ett vapen. Det vill jag inte göra. Om gråten kommer offentligt är det för att jag är rörd av någonting som när jag berättar om min mamma. Den gråten har jag inga problem att visa. Men den argsinta gråten som tar vid när argumenten tryter, den kom i första hand hemma. Gråt som vapen har jag bara använt i mina förhållanden.

Hur har det funkat?

– Det är väl inte världens bästa vapen, men ibland så funkar det. Gräl kan tystna av gråt, men det är högst tillfälligt.

Tidningsdrottningen berättar att hon fått mycket stöd av andra kvinnor.
Foto: Cornelia Nordström

Har du någon gång stött på något glastak eller upplevt diskriminering?

– Nja, det sägs annars att kvinnor kan utöva aktivt motstånd mot eller förminska varandra. Jag tycker att jag har fått jättemycket stöd av kvinnor. Det motstånd jag har stött på har varit från män som som inte tycker om hur jag vill göra en tidning, det håll jag vill gå åt eller vill ha en organisationsförändring. Jag tror att de har tyckt "du är duktig på att göra tidning, men det där andra förstår du dig inte på, lilla gumman". Det där "lilla gumman" tycker jag mig ha känt och det har jag protesterat mot.

Hur?

– Genom att argumentera tillbaka. Jag har kommit tillbaka med en arsenal av argument om jag inte blivit hörd på. Glastak enbart på grund av kön? Nej. Snarare på grund av att de inte tilltror mig att kunna det ena eller andra. En period tyckte jag att en massa yngre killar kom in och blev vd:ar och fick högre lön än jag. Då sade Jonas Bonnier "bli vd själv" och då blev jag det.


Kämpar med sömnlöshet


Du sade i intervjun med DN:s Matilda Gustavsson att sömnlöshet är priset man får betala?

– Den där oron... När kvinnor får ansvar verkar vi oroa oss mer än vad många män som är vd:ar gör. Hur ska det gå ihop, hur ska det gå med barnen, kärlekslivet och upplagan? I mitt fall har det yttrat sig i att jag vaknar i vargtimman. Då är allt nattsvart, inklusive rummet. Så småningom lärde jag mig att tända lampan och läsa. När ljuset kommer har jag skrivit upp på en lapp vad jag ska åtgärda och efter någon timma brukar jag somna om.

– Så har det hållit på till dess att jag skulle bygga mitt Dalaröhus. Då gick det inte att somna om. Då blev jag en liten slav under sömntabletten. Allt det jag kämpat för i hela mitt liv, att ha de här pengarna och få en bra pension, jag kände att ett stort svart hål öppnades... Jag hade ingen som helst kontroll över det här husbygget. Det gick åt mig mycket mer än jag trodde att det skulle göra. Då började jag äta sömntablett varje kväll i stället för lite då och då. Nu när jag blev pensionär tänkte jag att jag skulle vänja mig av med det, men jag har konsulterat läkare som har sagt att den där halva tabletten inte spelar så stor roll.


LÄS MER: Amelia Adamo om hur kärlekslivet förbättrats efter 60-årsdagen


Nu är bygget färdigt?

– Ja, nu är den oron helt borta. Det var under två år av struligt bygge och mycket pengar som jag upplevde att jag inte kunde kontrollera vad som skulle göras och hur. För mig som är kontrollfreak och är van att fatta beslut som har underlag kändes det som att vara ute i träskmark. Det passade inte mig.

Du funderade inte på att kasta in handduken och sälja huset?

– Nej, nej, det ville jag inte. Men under alla år på Aftonbladet och när jag startade Amelia... Allt det där har jag inte bemästrat på natten. It goes with the money, eller snarare med ansvaret. Min oro har varit störd sömn. Å andra sidan har jag aldrig varit sjuk eller drabbats av utmattningssyndrom. När morgonen har kommit har jag kavlat upp ärmarna och löst problemen.

Vad känner du att du har bidragit med i jämställdhetskampen?

– Jag har kallat mig "kompromiss-feminist", för jag har gått fram i en kanal där jag nått väldigt många som aldrig skulle läsa Bang eller bry sig om Fi. Där har jag landat i något slags feministisk fostran. En del tycker att det inte går att göra en sådan tidning som samtidigt berättar hur man blir av med sina valkar och blir snygg i håret, men jag tycker att det finns en grundfeminism i mitt arbete som handlar om att du måste vara ekonomiskt oberoende, kräva din egen plats, ta ansvar för dina handlingar, veta vad huset har för försäkring... Det finns en råd tråd från Vecko-Revyn via Aftonbladet och de andra tidningarna som handlar om något slags uppfostran som är omgiven av inredningstyger och smink. Men om det inte hade den paketeringen skulle kanske inte budskapet att "om han klappar till dig en gång till, gå direkt" och "har du koll på hans ATP?" nå fram. De frågor som jag tycker är viktiga har jag smugit in som en liten mullvad. Det gäller även Rosa bandet och kvinnovård. Det är mitt sätt att bedriva något slags jämställdhet. I tidningen M kan det vara "varför är det bara kvinnorna som besöker sina skröpliga föräldrar?".

Vill ändra attityden mot ålderism


70-årsdagen firade du i Rom med Lucio, men du hade kalas med maskeradtema för 73 gäster på Bomans i Trosa. Hur kände du inför födelsedagen?

– Att fylla 70 var ingenting, men det var så många andra förändringar. Jag klev av chefredaktörskapet, klev av som omslagsflicka, gick in något slags pensionärstillvaro där jag jobbar på ett annat sätt. Jag har varit en kvinnlig variant på Göran Persson, en "HSB", "hon som bestämmer". Det är ett svårt beslut att veta att man inte kan bestämma något längre, men det har varit ganska skönt nu när jag har tränat på det ett slag.

Amelia i röd mask med sin väninna Agneta Ljungman.

Kan du behålla makt ändå?

– Nej, jag behöver ingen makt nu. Vad ska jag med den till? Jag har haft tillräckligt av den varan. Jag har vant mig av med det och tror inte att jag sörjer det. Det här är en långsam, men alldeles underbar nedtrappning. Eftersom jag har pratat om att 70-åringar måste få betydelse kommer jag ju att se till att också ha betydelse. Jag vill fortfarande ändra attityden mot ålderism, se till att det blir mycket roligare den dagen vi hamnar i äldreomsorgen, vill att erfarenhet ska ha betydelse.

Vågade du hoppas på att ha en sådan tillvaro som den du har med Lucio nu?

– Nej, när Thorbjörn och jag skilde oss var jag 62 år och jag visste att det var vanligt att kvinnorna på något sätt blev lite över, männen valde yngre. Och det var inte säkert att vi 62-åringar ville ha 80-åriga män, det kändes inte särskilt attraktivt. Men då jag blev förälskad upptäckte jag en förhöjd livskänsla. Jag tror att vi värdesätter kärleken på ett annat sätt. Jag är i en sådan ålder där människor i min närhet dör mycket oftare. Det bidrar till den förhöjda livskänslan. Vi blir kanske ännu mer förälskade, vi tar vara på kärleken och livet. Det har också att göra med att vi är i en annan livsfas där vi inte behöver kräva så vansinnigt mycket av partnern, det är inte den vi ska ha barn med.

När man på ditt Instagramkonto ser bilder på Lucio och dig vid solstolen på Zanzibar verkar det ju vara helt underbart!

– Ja, det är fantastiskt, det är vår vinterstuga. När andra åker till fjällen åker vi dit. Vi har varit där många gånger.

Amelia Adamo med kärleken Lucio på Zanzibar.

"Har varit förälskad i folks hjärnor och valt män efter det de kan lära mig"


Lucio ser ju väldigt vältränad ut...

– Ja, det gör han. Italienska män är faktiskt mycket fåfänga och noga med hur de ser och tar sig ut, både i och utan kläder. Det har inte varit någon issue för att det blev han. Jag har ju aldrig varit utseendefixerad, jag har varit förälskad i folks hjärnor och valt män efter det de kan lära mig.

Ja, Lucio var ett a-typiskt val, har du sagt?

– Ja absolut, men nu efter snart åtta år tillsammans kan jag säga att det blev bingo. Då vi träffades tyckte jag att vi var olika, men det underbara med 70-årsåldern är att du lär dig att uppskatta andra saker. Tänk att ha en man som sköter hela köket, det är ju underbart!

Det här frågar jag 35-åringar också: har du skrivit testamente?

– Ja, vi är sambos och jag äger vår bostadsrätt och huset på Dalarö. Lucio har sina barn och jag mina. Som skydd för honom tycker jag att det är bra med testamente. Sedan finns det andra i mitt liv som kanske också ska få bli nämnda. Lucio är frisör och har inga pengar på banken. Han erbjuder mig så mycket kärlek och glädje och skulle jag få en tegelsten i huvudet i morgon skulle han om jag inte hade testamente åka ut om mina barn tyckte så. Jag tror inte att mina barn skulle göra så, men ville styra upp det i förväg.

Något mer du vill tillägga?

– Jag vill ha en förändrad syn på att bli äldre och slippa den gängse synen att det är något man inte vill bli. Innan du eventuellt blir ett vårdpaket har du massor av bra år som du kan ta tillvara och göra något bra av, oavsett om det gäller arbetsmarknaden eller kärleksmarknaden. Man vill bli räknad med. En undersökning visade att män på dödsbädden säger att de ångrar att de inte hade varit mer med familjen. Kvinnor säger att de önskar att de hade uppfyllt sina drömmar.

Vad kommer du att säga på din dödsbädd?

– Tror att jag kommer att säga som en man, men jag tycker att jag håller på att ta igen det. Jag satsar på att vara en mer aktiv farmor. Jag kommer inte att säga något om att jag inte har uppfyllt några drömmar. Jag skulle göra en Patricia Tudor-Sandahl (författare och psykolog, reds anm), bara vara tacksam. Fy fan, vilket bra liv! Har jag strutsat, vill jag inte se det jag har missat? Jag tycker inte att det är fruktbart med ånger, men kan ändå inte vrida klockan tillbaka. Jag skulle vara oändligt tacksam.


Följ Expressen Nöje på Facebook!

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.