Nina Solomin
KULTURDEBATT. Vad är det att vara svensk? Tja, inte är det att fira Sveriges nationaldag i alla fall. Enligt SOM-institutets undersökning för några år sedan är det bara en tredjedel av svenskarna som firar den 6 juni, och den största ökningen av nationaldagsfirande finner man i gruppen svenska medborgare som är födda utomlands, det vill säga människor som från början inte alls varit svenskar. En förklaring är sannolikt att många kommuner passar på att välkomna nya medborgare i landet just den dagen.
Sverige började firas en särskild dag vid början av 1890-talet, och Skansens grundare Artur Hazelius var inblandad i initiativet. Först hette den svenska flaggans dag, officiellt klubbad nationaldag blev den 1983. Trots att nationaldagen alltså hängt med i 130 år tenderar den att vara ett litet maskformigt bihang på många svenskars mentala karta, överflödig som en blindtarm. Inte ens när nationaldagen blev röd dag i almanackan 2005 visste folk vad man skulle göra av den. En ledig dag som ofta dyker upp mitt i veckan, strax före skolavslutningar och midsommar. Är den en lill-midsommar med sill och nubbe, eller är det grillparty i amerikansk stil som gäller? Och är den ändå inte lite väl nationalistisk?
Man skulle kort sagt kunna säga att svenskarnas relation till nationaldagen påminner om relationen till svenskheten i sig – man pratar inte om den. Det är pinsamt att göra en poäng av den. Inte gör det saken bättre att det främst är högerlutande personer i medelåldern och uppåt, ihop med nysvenskarna då, som firar nationaldagen.
Men det är en intressant tid vi lever i, Sverige har förändrats de senaste decennierna och gått från att vara en etniskt hyperhomogen stat till att bli en heterogen. Vi kommer de närmaste åren att, vare sig vi vill eller inte, behöva kollektivt processa vad det är att vara svensk. Varför är det viktigt? Av den enkla anledningen att ett land behöver ha ett kitt mellan medborgarna, något slags känsla av samhörighet och övergripande gemensam identitet, även om den är lös och ledig i kanterna och inte tvingande.
De två politikerna talade förbi varandra, antagligen för att det gynnade dem bägge.
Länge var ”svensk” på samma gång en given etnisk samhörighet och ett medlemskap i nationalstaten Sverige, för en överväldigande majoritet. I dag har en femtedel av befolkningen rötterna i andra länder. När SD:s Björn Söders i en intervju i DN 2014 yttrade att minoriteter som judar och samer inte är etniskt svenska fick han häftig kritik. Annie Lööf blåste liv i debatten inför valet 2018, och slog fast att det enda som krävs för att vara svensk är att vara medborgare i landet.
De två politikerna talade förbi varandra, antagligen för att det gynnade dem bägge. Knappt tio år efter det famösa uttalandet kan man säga att Björn Söder hade rätt i att minoriteter som judar, samer eller romer ofta i sina egna ögon tillhör en egen kultur, som definieras av att den är något annat än den etniska svenskheten. Det är därför de är nationella minoriteter. Därtill kan de så klart ha en stark identitet som svenska medborgare.
Man kan på samma gång konstatera att Annie Lööf hade rätt. Det är förmodligen svenskheten som medborgarskap som kommer att betonas i framtiden. Den etniska svenskheten, att ha levt i det här landet i generationer, kommer så klart att fortsatt utgöra en viktig majoritetskultur, men vi blir antagligen mer lika invandrarlandet USA i synen på svenskheten. För att den inte ska förbli en tom gest behöver den emellertid fyllas med något. Då duger det inte att rynka på näsan åt den enda svenska helgdag som inte förutsätter att man är kristen eller har tillgång till ett lantställe att placera en midsommarstång på.
Återstår att se om det blir mer sprutt på nationaldagen kommande år.
Nina Solomin är kulturredaktör på Fokus magasin och ny medarbetare på Expressens kultursida.