Niklas Orrenius: Nu testas sammanhållningen

Sverigedemokraterna är en gräsrotsrörelse som byggts från grunden under många år.

Avskyn från omgivningen har svetsat samman partiet.

Nu testas sammanhållningen: det som partifolket kallar "SD-andan".

Det blir tufft. Men räkna inte med att SD ska falla samman på samma sätt som Ny Demokrati.

Minns ni Ny demokrati? Skivbolagsdirektören Bert Karlssons och greven Ian Wachtmeisters parti? Med en gul glad gubbe och en sång om drag under galoscherna surfade Ny demokrati in i riksdagen 1991 - för att sedan falla samman som ett korthus.

Det blev bara en mandatperiod i riksdagen för Ian och Berts parti.

Ibland jämförs Sverigedemokraterna och Ny demokrati. Det är förståeligt. Partierna delar kritiken mot invandring, de främlingsfientliga uttalandena och etablissemangskritiken. Och Ian Wachtmeister gillar SD-ledaren Jimmie Åkesson: "En mycket bra partiledare och person som klarar av alla möjliga situationer", sade han i går till tidningen Dagens Opinion.

Men skillnaderna mellan partierna är också stora. Ny demokrati var ett klassiskt missnöjesparti som klagade på lapplisor, höga skatter och byråkrati.


SD är sprunget ur den rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt (BSS). Partiet är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti, som hårdare än Ny demokrati betonar "det svenska".

En annan viktig skillnad är att SD är ett betydligt starkare bygge än Ny demokrati var. Medan Ny demokrati var ett snabbt ihoprafsad grupp människor som skulle fungera tillsammans, är SD ett disciplinerat gräsrotsparti vars aktivister kämpat i 22 år innan de till slut nådde riksdagen.

Sverigedemokraterna styrs av ett tajt gäng som ägnat de senaste femton åren åt att bygga upp en fungerande partiorganisation från grunden. Den kommer inte att falla sönder lika lätt som Ny demokrati.

Jimmie Åkesson, Björn Söder och de andra i partitoppen har själva varit gräsrötter. De har personligen delat ut tiotusentals SD-flygblad under sin studietid i Lund.


SD är sannolikt Sveriges mest avskydda riksdagsparti. Att vara SD:are är kontroversiellt - det är inte som att vara sosse eller moderat.

SD:are i partitoppen har hånats, misshandlats och fått sparken från sina arbeten på grund av sina åsikter. De har fått ägg kastade på sig vid torgmöten och blivit spottade på av arga motdemonstranter.

Sånt svetsar samman. Sånt kan förvandla ljumma politiker till  brinnande aktivister.

När jag intervjuade SD:aren Richard Jomshof, en omtyckt lärare som fått sluta från flera vikariat på grund av sin partitillhörighet, berättade han att han funderat på att lägga av med politiken.

Då var partiet inte en så stor grej för mig. Men sedan tänkte jag: "nää!"

Jomshof blev förbannad. Det yttre trycket gjorde att han blev en ännu mer övertygad Sverige­demokrat.

I dag sitter Jomshof i riksdagen. Han är talesperson i skolfrågor och en av partiets tyngsta politiker.

SD har ett favoritcitat. Det kommer från filmen "Rocky":

 "Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen, och fortsätta röra dig framåt. Det är så du vinner." 

Räkna med att partiledningen upp­repar det på sina krismöten just nu.