Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Allt om bilar>Guider & Tips

Publicerad 16 jan 2019 11:12

Så byggs en Volvo – på bandet som inte får stanna

På fyrhjulsdrivna bilar måste drivaxlarna både fram och bak.

På fyrhjulsdrivna bilar måste drivaxlarna både fram och bak.

1/3

Foto: ANNIKA BJERSTAF

Arbetet i en bilfabrik är inte monotont som man kanske kan tro.

Arbetet i en bilfabrik är inte monotont som man kanske kan tro.

2/3

Foto: JAN-ERIK BERGGREN

Olika modeller kräver ständigt olika anpassningar.

Olika modeller kräver ständigt olika anpassningar.

3/3

Foto: JAN-ERIK BERGGREN

TORSLANDA, VOLVO-FABRIKEN. Min handledare Karin Holm har rätt.

Efter en arbetsdag vid bandet i Volvos bilfabrik i Göteborg lägger jag ner huvudet på kudden, blundar och känner att sängen börjar sakta röra sig framåt.

Karin Holm påstår att det går över – sängen stannar efter några veckor.

Jag är på plats klockan 06.30, ombytt och klar, lagom till arbetslagledaren Tamer Mortada snabbt flyttar namnbrickorna på tavlan till olika "balanser". Utanför Volvofabriken i Torslanda skulle nog de flesta kalla det arbetsstation, eller bara station, men de tio meter där ett antal arbetsuppgifter ska utföras under tiden Volvobilen rör sig sakta framåt kallas balans.

Karin Holm har arbetat fyra år på Volvos fabrik och tillhör de mer erfarna. Säkert är det därför, och att hon klarar varje moment vid balanserna så bra, som hon får uppdraget att vara min handledare. Karin har tidigare jobbat med produktion i Ludvika och på Volvo Lastvagnar. Hon är snabb, effektiv och noggrann. Trots att jag mest är i vägen i början.

Varje balans innehåller ett antal arbetsmoment. Alla verktyg och de olika delarna finns på plats bakom oss. Vissa verktyg har givare som ser till att vi inte glömmer något. Vi arbetar vid högersidan på de Volvobilar som sakta matas fram på bandet. Vårt område heter Bana 1:42. När jag använder verktyget för att dra fast gångjärnen till framdörrarna är momentet, kraften, redan förinställd. Jag behöver bara rikta in verktyget och trycka på en knapp.

Samma sak när jag vid en annan station drar fast drivaxlarna. Dit med maskinen och tryck på två knappar. Jag hinner tänka att det är väldigt många fyrhjulsdrivna bilar, för det betyder att jag måste dra både fram och bak.

LÄS MER: Expertens val Volvos bästa bilar genom tiderna 

Det gäller att veta vilken bil som kommer på bandet

Karin och jag småpratar lite men mest handlar det om olika arbetsmoment, hur den skruven ska sitta och hur hon vet att en viss bilmodell ska ha en viss detalj. Det är betydligt mer variation än jag trodde på förhand. Gångjärnen på dörrarna ska dras på alla bilar utom XC90 som redan sitter fast. Jag tror det är XC60 som bara ska dras uppe, eller så är det V60.

Nya V60 ska ha en speciell skruv med en lös bricka till plastdetaljen som håller kablaget under högerstolen och en speciell plastdetalj för luftutblåset. Karin säger att det varit så sedan de började bygga V60.

Jag kommer snabbt in i de olika arbetsmomenten. Tid och rum försvinner. Jag tänker inte på hur många bilar som åker förbi, bara på att få dit luftutblåset så snyggt som möjligt och att vissa inte knäpper fast och att vissa mattor har ett litet för stort hål. Arbetet är inte alls monotont. Tvärtom. Det är hela tiden olika bilar, olika anpassningar.

Jag hinner tänka lite på varför en sjusitsig XC90 ska skeppas till Korea. Vad ska den användas till? Ett par högerstyrda och välutrustade bilar ska till Japan. Högerstyrning betyder att Karin snabbt viker en pappbit enligt ett visst mönster och lägger på golvet på förarplatsen. Är det vänsterstyrda bilar är det kompisen på andra sidan som viker. Jag ger mig inte på att vika. Jag är usel på sånt, det är nån slags defekt jag har i hjärnan.

Bandet rullar hela tiden, ingen vill stanna det.

Foto: Jan-Erik Berggren

LÄS MER: Handelskrig och tullar ställer till det för Volvo 

Jag stör mig på skruven – det är inte effektivt

Men jag är bra på att analysera och effektivisera. Jag stör mig på den där skruven till V60. Varför har inte den en bricka? Varför ser infästningarna så olika ut? Och varför ska den ha ett speciellt verktyg? Varför är inte alla gångjärn monterade på samma sätt? Det måste gå snabbare att bygga bilar om det är färre varianter.

Karin stör sig inte lika mycket på anpassningarna. Hon tar vant rätt detalj till rätt bil. Ser snabbt vilken modell det är på bandet. Hybrid – jaha, då ska den muttern dras. V60 med den bakluckan – jaha, då ska de skruvarna och den dragaren användas. 

När vi står vid balansen med bakluckan tittar jag mest på. Där är det knepigt att hinna med och Karin behöver sitta i bagageutrymmet för att komma åt luckan. Givaren till hållaren för dragaren krånglar och registrerar inte när hon sätter tillbaka den i hållaren. En lampa lyser och måste släckas för hand för att bandet inte ska stanna.

Bandet ska rulla – ingen vill dra i snöret

Ingen vill att bandet ska stanna. Men Karin påpekar att alla måste dra i snöret och stanna bandet om det krånglar. Krångel registreras och kan åtgärdas. Om laget hjälper varandra runt problemet så märks det inte. Men stoltheten kan sätta stopp – ingen vill stanna bandet.

För snart tre år sedan presenterade Volvo tekniken PowerPulse som skulle ge en bättre effektkurva på dieselmotorer. Jag minns att det här var en stor sak vid lanseringen av S90 och V90 och jag satt på föreläsningar och fick pressmeddelanden om tekniken.

För Tamer Mortadas arbetslag är PowerPulse en markering på bilens specifikation som betyder en extra kabeldragning vid balansen med bakluckan. Ett extra moment som de fått passa in nånstans. När jag frågar Karin varför kabeldragningen ska göras på samma plats där det redan är stressigt vid bakluckan rycker hon på axlarna. Arbetslaget fick bestämma var den skulle ligga och det passade bra där. Tamer Mortadas arbetsplats är precis bredvid och mer än en gång hoppar han in och löser uppgiften. Det pratas om att PowerPulse ska försvinna vid nästa modelluppdatering.

LÄS MER: Prispress och tullar bakom Volvos låga lönsamhet

Det enda arbetarna får ta med är en vattenflaska

Vi får ett stopp på drygt två timmar på grund av brand i måleriverkstaden. Det är ovanligt med stopp alls och väldigt ovanligt med så här långa stopp. Senast det hände var i september, berättar laget. Branden nämns i förbifarten men senare visar det sig att det varit ett robotstopp – därför kommer det inte några bilar. Ingen undrar vad som hänt och det kommer ingen information.

När signalen för stopp ljuder börjar alla genast att städa. Alla sopar och plockar undan. Hela fabriken är kliniskt ren från personliga saker. Det finns en plats för en vattenflaska vid tavlan för varje balans. Inget mer. Alla måste ha håret uppsatta, ingen får äta eller dricka något ur öppna kärl. Det är torr luft, behaglig temperatur men torrt. Det går inte att se ut eller förstå hur världen utanför fabriken ser ut. Det mesta är rätt grått.

När alla städat en stund kallar Tamer till möte i lunchrummet. Arbetslaget går igenom saker som krånglat, balanser som kan bli bättre, verktyg som behöver åtgärdas eller förändras. Alla pratar ivrigt, alla bidrar. Ett platt stift diskuteras livligt. Det är lätt att stiftet, som har med värmen till bakrutan att göra, bryts av. Tamer antecknar. Någon påpekar att vissa saker har de pratat om i flera veckor utan att något hänt. Laget ska ha såna här möten varje vecka men sker det ett längre stopp så passar man på.

Kulturen bland arbetarna vid bandet är en garanti för bra kvalitet.

Foto: Jan-Erik Berggren

Verktyget krånglar – halva arbetslaget har problem

Allra mest pratas det om verktyget för montering av bakspoiler på vissa bakluckor. Verktyget sitter för högt och halva arbetslaget har problem att använda det. De flesta tar hjälp av kompisen på andra sidan bilen men så är det inte tänkt att det ska fungera. Spoilern måste ligga exakt rätt i verktyget som trycker fast den på bakluckan. Ingen vill banka fast spoilern med händerna men ibland måste man. 

Ett verktyg har en för lång förlängare. Den gamla som alla gillade är borta. Tamer ska undersöka. Handtaget på ett verktyg lossnar, hylsan ramlar av på ett annat. Tamer ska fixa. 

Efter en halvtimmes diskussioner är det slut. På lunchen berättar jag om min intervju med Teslas förre produktionschef Peter Carlsson där han påpekade att den största skillnaden mellan produktion i USA och Sverige är de enskilda medarbetarnas kunskapsnivå. Jag tycker att mötet på förmiddagen var ett bevis på det. Alla ville bidra för att göra produktionen effektivare och bättre, bilarna bättre. Alla vågade erkänna att de gjorde fel, alla vågade säga sitt och komma med förslag, bra som dåliga.

LÄS MER: Volvo Cars slår nytt försäljningsrekord

Kunniga arbetare vid bandet är en garanti för kvalitet

Den kulturen i arbetslaget vid Bana 1:42 är i längden en garanti för bra kvalitet i de bilar som rullar på vägarna i Sverige. Men det kräver förstås att den svenska skolan orkar hålla uppe allmänbildningen och det kritiska tänkandet. Felrapporter och att alla som jobbar vid bandet reagerar och agerar krävs för att bilarna ska bli korrekt byggda. Jag ser många fallgropar och några av de moment jag utför kunde lätt ha blivit sämre utförda utan att något märkt det.

Då och då har jag lust att berätta om The Lucy Show och avsnittet där Lucy och Vivian arbetar vid bandet på en chokladfabrik. Men jag inser att ingen här har en aning om vem Lucille Ball är. Medelåldern i fabriken är drygt 30 år och att stå där jag står är ett typiskt förstajobb på Volvo Cars. 

Men jag har god lust att svälja kablaget till ABS-bromsarna vänster framhjul, som Lucy och Vivian svalde praliner. En liten irriterande gummidetalj som ska fästa kablaget vid en metallögla krånglar. Vid ett tillfälle har jag gjort ett fel som betyder att bandet måste stoppas. Tamer får rycka in lite längre fram. Jag försöker skämta om att vi behöver bygga bandet ända till Liseberg för att jag ska hinna få fast alla som det ska. Ingen skrattar.

Lite snack vid bandet – ingen hinner

Vi har få raster, få pauser. Så vill produktionsledningen ha det. För det är vid byten, när laget skiftar till nya balanser, eller efter stopp, som flest misstag sker. Ett jämnt flöde av bilar är det allra bästa. Då jobbar alla på, ingen glömmer något, ingen slappnar av. 

Volvo använder treskift i fabriken. Fasta skift där daggänget erbjuds att arbeta övertid på lördagar för att minska köerna på de efterfrågade modellerna. Nattgänget kan jobba ett monsterskift på söndagar för att bidra.

Vi äter frukost och lunch snabbt. De flesta tittar på de telefoner som de inte fått använda under arbetstiden. Alla skrattar när jag berättar storyn om hur Husqvarnafabriken utanför Jönköping kunde se ett direkt samband med produktionstakten och hur det gick för hockeylaget HV71. Men varken IFK Göteborg eller Frölunda nämns.

Vi är snart tillbaka vid bandet. Alla gör sitt igen. Det är tillåtet med hörlurar men inte i båda öronen. Det är mindre snicksnack än jag föreställt mig. Ingen hinner. Varje balans kräver tempo i rörelserna och noggrannhet. Jag övar mig på att arbeta snabbare. Inser att jag i bästa fall hinner med ett eller två moment av fyra, fem. 

LÄS MER: Skrällen – Volvo missade finalen i Årets bil 2019

Stor omsättning på personal

Alla som anställs får gå en introduktionskurs. Den är fem dagar lång. Den som ska stå vid bandet får öva och lära sig att använda olika verktyg. Sen fasas han eller hon varsamt in i produktionen. Får gå bredvid, som jag gör, tills alla moment sitter. Volvo har ett introduktionsprogram som ska vårda medarbetaren. Alla nyanställningar de senaste åren kräver omsorg. Volvo har inte råd att vara annat än en attraktiv arbetsplats. Varje person behövs.

Karin Holm har haft stor omsättning på sina arbetskamrater under sina fyra år. Det är många unga som går vidare eller börjar plugga. Flera kommer tillbaka som inhoppare, flexare, som är ett populärt extraknäck i Göteborg. Kan du bandet så kan du snabbt lära dig nya moment. 

Jag skruvar drivaxlar en stund medan Karin drar fast så kallade kanistrar på vissa bilar. Olika marknader har olika avgaskrav. En hybrid betyder på en station att en kontakt måste fästas. 

Märker familjen i Korea ojämn bromsverkan?

Jag tänker på att den krånglande tejpen runt det där kablaget som jag har problem med kanske kunde göras på ett annat sätt. Nu fastnar tejpen på fingrarna, det tar tid, och en gång satt tejpen för den där gummitrissan. Jag hinner tänka att familjen i Korea som köpt en sjusitsig XC90 kanske inte märker om det är lite ojämn bromsverkan på vänster fram innan Karin räddar situationen och vant och snabbt får dit kabeln och kontakten.

Klockan 15.24 är skiftet slut. För väldigt många är Bana 1:42 hjärtat av Volvo Cars. Det är här alla fina visioner, all teknisk utveckling och alla kvalitetskrav blir verklighet. Jag är första och hittills enda journalist som gjort ett helt skift vid bandet på Volvos fabrik i Torslanda. Jag har fått känna på Volvos puls från den innersta kammaren.

Och Håkan Samuelsson, vd på Volvo Cars, det var inte mitt fel att vi landade på närmare 140 bilar minus den här dagen. Jag lovar.

LÄS MER: Volvo visar självkörande elbil – kan köra dig sovande