Marielle hade tänkt sig tre barn totalt. När hon blev gravid för tredje gången väntade dock en överraskning: Det var trillingar i magen. Foto: Privat

Marielle, 35, ville ha ett tredje barn – fick trillingar: ”Hur ska man räcka till?”

När Marielle och Per träffades var det inte givet att de skulle försöka skaffa barn. Hon hade två barn sedan tidigare och var inte säker på att hon ville ha fler. När Marielle ändå blev gravid väntade en överraskning. I magen låg inte bara en bebis – utan tre.

Det var i september 2020 som Marielle plussade. Hon och Per hade diskuterat barnfrågan ganska tidigt i sitt förhållande eftersom hon redan hade två barn varannan vecka och han inte hade några. 

– Jag kände ganska snabbt att med den här killen bildar man familj. När jag sedan blev gravid tänkte jag att nu blir det tre barn varannan vecka och varannan vecka ett barn, säger Marielle. 

Men när det var dags för KUB-test fick barnmorskan syn på två foster i magen. Tanken på att det skulle kunna vara tvillingar hade faktiskt slagit Marielle, eftersom hon hade varit extremt illamående och trött. Medan Marielle konstaterade att hela familjen inte skulle få plats i bilen, fortsatte barnmorskan med ultraljudet under tystnad. 

– Sedan sa hon ”jag måste hämta en kollega faktiskt, jag tror att det kan vara en till”, berättar Marielle. 

– Att få tvillingar är kanske inte jätteovanligt, det kanske man kan hantera även om det i sig är en chock. Man går ju in för att få ett barn. Men kollegan började också räkna och sa ”det är tre”. 

Hur reagerade du då?
– Jag började garva och grina, tänkte ”nej, nej, det här är inte sant”. Barnmorskan skrattade också och undrade om jag inte skulle ringa Per. På grund av pandemin fick han inte vara med på ultraljudet. Men han var på jobbet, skulle jag säga att det är tre när han stod där på jobbet? Man fattar ju inte fast man ser att det är tre på skärmen.

Elvira, Ines och Junie fick varsin babysitter och varsin spjälsäng. I början sov de dock alla tre på bredden i en av sängarna. Foto: Privat

Beskedet på KUB: Ni väntar trillingar

Efter KUB-testet, som plötsligt tog tre gånger så lång tid att genomföra, satte sig Marielle i bilen med journalutdragen som tydligt sade ”foster 1, foster 2, foster 3” och ringde videosamtal till den blivande trillingpappan. Per ”satt som en fågelholk hur länge som helst” och därefter följde en lätt chockad ordväxling bestående av ”Nej?” ”Jo.” ”Nej?” ”Jo.”

De första dagarna efter trillingbeskedet var parets fokus mest på det praktiska.

– Vi hade precis skrivit på kontrakt för en ny lägenhet. De äldre barnen skulle få varsitt rum. Nu hade vi inte ens flyttat in i lägenheten och den var redan för liten. Vi hade köpt ny bil i somras (2020, reds anmärkning) men den skulle vi inte heller kunna åka med. 

”Det är svårt att räcka till, till fem.”

När den första chocken lagt sig lite blev funderingarna mer känslomässiga. Och trots att Marielle redan haft en liten bebis två gånger kände hon sig som en förstagångsmamma.

– Jag har ju varit gravid och tagit hand om en nyfödd men hur gör man med tre? Hur ska man räcka till? Det kommer alltid vara någon som får vänta extra länge eller skrika ett tag, tänkte jag. Man är ju i underläge, två mot tre.

Eftersom Marielles graviditet blev en högriskgraviditet från en dag till en annan bokades nya läkarbesök och ultraljud in. I magen låg enäggstrillingar, vilket innebär att bebisarna delar på en moderkaka och därmed är risken för komplikationer ännu större. 

Men alla tre mådde bra och var jämnstora med bara någon millimeters storleksskillnad. När Marielle var hos barnmorskan i vecka 24 var magen lika stor som den var i vecka 34 och 37 med hennes tidigare barn.

För att skilja trillingarna åt i början gjorde de armband av garn i olika färger. Foto: Privat

Fick bra tips från trillinggrupper på Facebook

Marielle och Per gick med i trillinggrupper på Facebook för att få lite tips och skaffade tre spjälsängar. De bestämde sig för att ha en vanlig barnvagn och en dubbelvagn (på så vis skulle det gå att dela upp sig så att en förälder inte måste ha alla tre). Marielle, som gjort kejsarsnitt vid sina tidigare förlossningar, fick tid för planerat snitt i vecka 35+1. 

Men så långt hann det inte gå. I vecka 32 + 6 gick slemproppen – mitt i påsklovet med de stora barnen hemma. Efter att ha pratat fram och tillbaka med förlossningen bestämdes att paret skulle åka in för att kolla läget. 

”Man överraskas väl alltid av hur många barn man får plats med i hjärtat.”

– Hade jag varit gravid med ett barn hade man inte tyckt att det var nära. Men eftersom jag hade sammandragningar och slemproppen börjat lossna fick jag kortisonsprutor som ska göra att bebisarnas lungor mognar snabbare, eftersom de inte är helt utvecklade än.

Läkaren tyckte att Marielle och Per skulle stanna kvar och invänta nästa kortisondos för lungorna, så de gjorde sig redo för att sova kvar på sjukhuset. Men mitt i natten gick vattnet. Marielle, som hade varit inställd på att förlossningen fortfarande var ett par veckor fram, fick tänka om. 

– ”Jag tror ni blir föräldrar idag” sa läkaren. Vi som hade tänkt att vi bara skulle sova där, sen åka hem!

Junie, Ines och Elvira. Så fort en av de nyfödda trillingarna gav signal om att det var dags för mat började maskineriet med matning för Marielle och Per: förbereda ersättning och ge en bebis var. Den som blev färdig först tog den tredje. Foto: Privat

Marielle om förlossningen med trillingarna: Tre barnmorskor tog emot bebisarna

Eftersom man ville undvika att Marielle fick värkar, beslutades det på morgonen om kejsarsnitt. Ett helt team förberedde och satte upp lappar med siffrorna 1, 2 och 3 över tre bebisbäddar. 

– Jag hade en läkare på varje sida när de snittade och tre barnmorskor som tog emot bebisarna. Barnmorskan visade upp ”här är ettan” och sedan togs de in i barnrummet intill. Där inne var det ytterligare personal, tre till varje barn. Sedan visade de upp tvåan och trean. Per var med inne i barnrummet och klippte navelsträngar medan de sydde ihop mig. 

Vad tänkte du när du fick se en efter en komma ut?
– När de hade hållit upp Junie som var sist ut sa jag ”Det var tre?!”. Nu fick man det bekräftat. Man vet ju det, man har ju sett dem på hur många ultraljud som helst men det var fortfarande svårt att ta in. Junie nästan vinkade, som att hon gjorde en liten high five: ”Vi är ute nu, vi klarade det!”.

Trillingarna, som var 41 och 42 centimeter långa och vägde mellan 1735 och 1865 gram, hamnade på neonatalen direkt. Marielle blev inskriven på BB. De två första dygnen fick föräldrarna ”hälsa på” Ines, Elvira och Junie på neonatalen och därefter fick de bo alla tillsammans i ett familjerum. Åtta dagar efter födseln kunde hela gänget åka hem.

De tre bebissystrarna som sondmatats sedan dag ett gick så småningom över till flaska. I början åt de var tredje timma och så fort en av dem gav signal började maskineriet som snart blev rutin för Marielle och Per: förbereda ersättning, mata en bebis var och den som blir färdig först tar den tredje. 

Eftersom föräldrarna inte själva kunde se skillnad på trillingarna fick de fortsätta ligga i samma ordning som de föddes, med var sin snuttefilt med respektive namn. 

– Hade vi inte lagt dem på samma plats direkt hade vi blandat ihop dem. De hade också kvar ID-banden väldigt länge, sedan gjorde vi armband av garn. Per är djurgårdare så det passade perfekt med tre färger. Ines fick gul, Elvira röd och Junie blå. 

Livet med Elvira, Junie och Ines går oväntat bra, berättar Marielle: ”Vi känner oss inte låsta bara för att det är tre”. Foto: Privat

”De stora barnen har tagit till sig de små extremt bra”

Vad är du mest överraskad över sedan de kom?
– Att det går så pass bra som det gör. Att vi tar oss ut. Vi har varit på kafé, vi har handlat på Ica Maxi, vi har åkt med de stora barnen och badat och varit borta en hel dag. Vi känner oss inte låsta bara för att det är tre. Och så överraskas man väl alltid av hur många barn man får plats med i hjärtat.

Vad är det svåraste?
– Främst att räcka till. Man berikar ju de äldre barnens liv med syskon, men samtidigt kan jag inte ge lika mycket av mig själv. Skriker de små och det är dags för dem att äta, då kan jag inte göra något med de stora när de vill eller behöver. Man tänkte att man inte skulle räcka till till tre, men det är svårt att räcka till till fem. 

Förstår det! Vad är det bästa då?
– Innan tänkte jag att jag skulle ha tre barn totalt och de stora barnen på 50 procent. Men trillingarna har ju varandra hela tiden så det blir inte ensamt när de andra syskonen inte är här. Och de stora barnen har tagit till sig de små extremt bra. De hjälper till, tröstar och är jättestolta och glada. 

Marielle tror att ens inställning spelar stor roll för hur det blir när man, som i hennes och Pers fall, får trillingar. Men det har så klart varit många blandade känslor längs vägen:

– Man får bara tillåta sig att känna allt. Inte per automatik tänka att det kommer bli kaos för att det är tre. Det praktiska löser sig. Det största problemet för oss har egentligen varit vilken bil vi ska ha. Nu har vi en sjusitsig bil så att vi kan komma iväg allihopa. 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 1 månad fri digital provläsning av mama här!