Första veckorna som mamma var omtumlande för Amanda Colldén: ”Jag var på riktigt chockad över att jag har kompisar som är föräldrar och ändå är helt normala människor.” Foto: Privat

Alla våra ligg-Amanda: ”Min dotter föddes sju veckor för tidigt”

I vintras gick Amanda Colldén och Anna Dahlbäck, grundarna bakom podcasten ”Alla våra ligg”, ut med att de båda var gravida. Men för Amanda blev starten på föräldraskapet inte alls som hon hade hoppats: ”Veckorna runt förlossning är de mest traumatiska jag någonsin varit med om”.

Hej Amanda och grattis till lilla Hedda! Hur mår du just nu?
– Just när jag skriver det här är jag lite omtumlad tror jag. Vi spelade in vårt sista avsnitt av ”Alla våra ligg” i dag och jag hade postpartum-samtal med vår förlossning för att reda ut varför vår bebis kom sju veckor för tidigt och risker med en eventuell framtida graviditet. Men överlag, ganska bra. 

Sista tiden av graviditeten blev inte alls som du hade tänkt. Vad var det som hände?
– Jag hade haft en i princip smärt- och komplikationsfri graviditet tills dess att jag plötsligt fick smärtor i rygg och mage i typ vecka 30. Tänkte att det var rimligt att börja känna av graviditeten så långt in, och tänkte inte mer på det. Men det som jag trodde var foglossning har jag nu insett var förvärkar. I vecka 32 gjordes ett tillväxtultraljud och då mättes hon plötsligt till 40 procent tillväxthämmad. När jag sa att jag hade haft smärtor och även lite bruna, slemmiga flytningar gjorde de en gynundersökning där man såg att min livmodertapp var alldeles för kort, som om förlossningen var på väg att starta. Jag blev akut inlagd och fick kortisonspruta för att påskynda bebisens lungutveckling. Detta kom som en total chock för mig, jag skulle egentligen iväg på ett lunchmöte.

Oj! Vad hände sedan?
– Eftersom förlossningen verkade vara på gång fick jag inte göra något som kunde påskynda den ytterligare. Det var en absurd upplevelse. Jag fick inte sitta på huk, inte ta för mycket på magen (på grund av att oxytocinet kan stimulera förlossningen) och fick ”skäll” när jag gick för fort i korridoren. Jag fick ett litet kit för att försöka stimulera bröstmjölksproduktion om bebisen skulle behöva plockas ut, men fick inte öva fysiskt innan för att även det skulle kunna sätta igång en oxytocinkick. Sen låg jag inne på sjukhus i tre dagar och därefter följde i princip dagliga kontroller. När jag äntligen trodde att jag skulle få en andningspaus och inte hade någon inbokad koll på tre dagar fick jag plötsligt en kraftig störtblödning som slutade med ambulans in till förlossningen och akut snitt dagen efter. Detta var i vecka 32 + 6. 

Amanda Colldén har överraskats mest av närhetsbehovet hos sin bebis. Foto: Privat

Hur var första mötet med bebisen?
– Snabbt. Eftersom hon var prematur och de trodde att hon var tillväxthämmad (vilket hon inte var!) behövde de ta henne på undersökning direkt. Så de visade upp mig för henne i någon sekund, sen tog de henne och jag åkte iväg till uppvaket. 

Det måste ha varit omtumlande. Hur länge stannade ni på sjukhuset?
– På BB stannade vi nog bara i ett dygn, jag repade mig ganska snabbt. Men sen låg vi inne på neonatalen i åtta dagar. Det kändes som två månader. 

Hur outade ni att bebisen kommit?
– Våra familjer, vänner och alla mina följare hade fått ta del av resan med akutinläggningen och så vidare, så vi sms:ade dem bara och sa ”vi är föräldrar”.

Du har beskrivit tiden kring förlossningen som ”den största krisen” du genomgått, hur blev allt när ni kom hem?
– Verkligen. Jag tror inte att någon som inte varit på neo och fått ett för tidigt barn riktigt kan förstå vidden av det. Men veckorna runt förlossningen är det mest traumatiska jag någonsin varit med om. All oro, chocken, blödningen. Hemskt. Sen hade vi en månad där vi hade hemsjukvård. De första veckorna är en dimma för mig typ. Hedda fick mat genom sond, alltså slang genom näsan ner i magsäcken, för hon var för liten för att orka amma. Vården beskrev ansträngningen som ”att springa ett maraton med en tung ryggsäck och äta genom ett sugrör”. 

Men lillan! Hur gick det med matandet sedan?
– När vi övade på att amma orkade hon snutta tre gånger innan hon somnade av utmattning. Så vi fortsatte med sonden hemma, och det skulle ske var tredje timme och tog typ 45 minuter. Sen skulle jag pumpa mjölk för att få igång min produktion. Hela proceduren tog typ en och en halv timme och skulle ske var tredje timma. Det var intensivt som fan och jag har nog aldrig mått så dåligt och oroat mig så mycket. Det var så viktigt att Hedda gick upp i vikt, och när hon skrek var det risk att hon förbrukade för mycket kalorier vilket vi absolut inte ville. Jag kände mig oerhört låst.

Låter otroligt kämpigt! Hur går det nu?
– Nu ammar hon nästan helt, men Victor ger ett mål ersättning tidig morgon så jag kan få sova lite. Nu är hon mer en normal bebis, och sånt som att hon är tung nog att sitta i bärselen är nog extra stort för oss. Så det är fint, även om jag kan erkänna att spädbarnstiden inte riktigt är min grej. 

”Vi låg inne på neonatalen i åtta dagar. Det kändes som två månader.” berättar Amanda Colldén om dygnen efter förlossningen. Foto: Privat

Du har sagt i podden Alla våra ligg att det dök upp oväntade känslor av suget på bröstvårtorna vid amning/pumpning. Berätta?
– Haha, oh boy, det här är det man glömmer bort när man spelar in en podd och inte tänker på att folk faktiskt lyssnar. Vill börja med att tydliggöra att jag hyser NOLL sexuella känslor för amning eller mitt barn. Men ja, när själva utdrivningsreflexen kom igång var det som en våg av primitivitet gick genom min kropp. Blev törstig, kåt, hungrig, kände allt. Det har minskat i kraft men finns fortfarande. Det är väl oxytocinet som slår till så himla hårt tänker jag? När jag och min kille har förspel kan mjölken rinna till så jag tror att det har med det att göra.

”Vi skulle egentligen på förlossningskurs samma vecka som hon kom. Jag hann inte förbereda mig mentalt alls”

Eftersom Hedda föddes för tidigt och ni inte hade hunnit bli mentalt förberedda på att bli föräldrar så snart, hur gick det att ”förbereda sig” i efterhand?
– Haha ja du. Man löser ju allt på ett eller annat sätt. Vi skulle egentligen på förlossningskurs samma vecka som hon kom. Jag hann inte förbereda mig mentalt alls. Var så upptagen med jobb och att få klart allt med det innan BF. Är nog lite glad för det, tänker att det ändå är ogreppbart att förstå hur det är att bli förälder. De första veckorna var jag på riktigt chockad över att jag har kompisar som är föräldrar och ändå är helt normala människor. 

Praktiskt då, hade ni hunnit förbereda några saker?
– Vi hade fixat lite grejer, men inte allt. Första natten sov hon ensam på en fängelsemadrass (min styvpappa jobbar på ett fängelse) på golvet. Min kille hade panik. Som tur var fick vi låna ett babynest av vår snälla granne så vi kunde göra den där plastiga madrassen lite mysig och ombonad (vi sov i samma rum såklart). 

Vad har du blivit mest överraskad över hittills?
– Närhetsbehovet. Hade ingen aning om att många bebisar vill lajva livmoder i den så kallade fjärde trimestern. Nu börjar jag tycka att det är mysigt och har lite separationsångest över att hon om några veckor troligtvis inte kommer vilja vara klistrad på oss hela tiden. 

Annons: Läs mama och över 50 andra magasin digitalt i appen ARCY

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 1 månad fri digital provläsning av mama här!