Influencern Marina ”Smarriz” Isaksson har blivit tvåbarnsmamma. Den 2 oktober föddes lillebror Leonard med urakut kejsarsnitt. Foto: @smarriz/Instagram

Marina ”Smarriz” Isaksson: ”Jag fick föda med urakut kejsarsnitt – igen”

Influencern Marina ”Smarriz” Isaksson ville ha två barn tätt - och lyckades bli gravid på första försöket. Men förlossningen med Leonard slutade på samma sätt som med storebror Sam, med urakut kejsarsnitt och en kritisk timme på operationsbordet...

Grattis till nytillskottet! Hur gick tankarna inför försöket att få ett andra barn?
– Vi ville ha syskon som är ganska nära i åldern så när Sam var 7,5 månader började vi försöka och det gick på första försöket.

Hur berättade du om graviditeten för nära och kära?
– Jag skrev ”jag ska bli storebror” på Sams body för att överraska min pojkvän Daniel. Men eftersom han inte märke något, man som han är, fick jag ”be honom snällt”: LÄS PÅ BODYN!

Hur var graviditeten jämfört med första?
– Jag kräktes i början, fick foglossning och hade tätare kontroller ­denna gång för att jag hade högt blodtryck från start och tog medicin hela graviditeten.

Hur var förlossningen?
– Tuff, förra gången blev jag igångsatt och det ­slutade med ett urakut snitt. Och den här gången blev det ännu en igångsättning som slutade med ett urakut snitt. Jag kände att något var fel och för varje gång jag försökte krysta så fick jag mer ont i magen. Under operationen märkte de att det var för att min livmoder höll på att spricka (läs om hela förloppet längst ner i artikeln reds anm).

– Jag förlorade 1,3 liter blod och läget var kritiskt för mig någon timme under operationen, men Leonard mådde tack och lov bra.

Hur går tankarna kring de urakuta snitten?   
– Jag kan inte föda vaginalt och kommer nu heller aldrig få göra det om vi skulle få ytterligare ett barn. Det är en liten sorg. Men min kropp klarar mycket annat och jag är bara så glad att allt har slutat så bra som det gjort båda gångerna. Det är det viktigaste.

Märkte du av corona-situationen?
– Inte mer än att jag gått på alla kontroller själv under graviditeten. På förlossningen och BB fick Daniel vara med hela tiden så länge han stannade på rummet med mig, vilket jag är så tacksam för eftersom jag inte kunde bära Leonard själv de första dagarna.

”Samma sekund de rullade upp mig från uppvaket och jag fick träffa honom så började han amma direkt”, berättar Marina ”Smarriz” Isaksson. Foto: @smarriz/Instagram

Vad var det viktigaste du packade ner i BB-väskan?
– Stora höga byxor som gick över ärret när vi skulle åka hem.

Vad var det mest onödiga du packade ner i BB-väskan?
– Allt! Nästan. Jag använde bara ett ombyte, laddare, deo och tandborste.

Vad var du mest sugen på att äta efter förlossningen?
– Mögelost! Som jag har längtat! Det blev en stor charkbricka dagen efter vi kom hem från BB.

Hur mådde du dagarna efter förlossningen?
– Jag mådde bra, bortsett från smärtan efter operationen då. Det kändes lättare denna gång eftersom vi redan hade erfarenhet av en liknande förlossning och för att det aldrig var kritiskt för vår son denna gång, vilket det var när Sam föddes.

– Jag har ju egentligen inte varit närvarande under varken Sams eller Leonards förlossning utan bara fått allt återberättat för mig från läkarna och Daniel. Därför kan jag inte riktigt förstå vad som hände varken första eller nu andra gången.

Märker du av baby blues?
– Yes, speciellt på kvällarna. Tårarna kommer för saker jag annars inte skulle gråta över.

Hur har första tiden som tvåbarnsmamma varit?
– Jag trodde det skulle vara kaos men det har faktiskt fungerat jättebra från start. Vi har delat oss, Daniel tar Sam och jag Leonard.

På kvällarna märker Marina av baby blues: ”Tårarna kommer för saker jag annars inte skulle gråta över”. Foto: @smarriz/Instagram

Vad är mest utmanande?
– Jag har gråtit mycket för att jag känner att jag inte räcker till för Sam. Att inte kunna få lyfta upp honom än eller låta honom somna på mig i soffan skär i mitt hjärta. Vi sitter bredvid varandra i soffan och ändå saknar jag honom. Men snart har jag läkt ihop igen och kan ge honom mer kärlek.

Hur går det att mata bebisen?
– Samma sekund de rullade upp mig från uppvaket och jag fick träffa honom så började han amma direkt. Så det har gått jättebra. 

Vad ser du mest fram emot?
– Alla saker vi ska göra och gör tillsammans som familj. Små som stora. Ha fredagsmys ihop, åka på resor, äta middagar. Inget gör mig så lycklig som att se hela familjen tillsammans.

Marina ser fram emot alla vardagliga saker familjen kommer göra tillsammans. Foto: @smarriz/Instagram

Så var förlossningen: Marina ”Smarriz” Isakssons förlossningsberättelse: 

1 okt 08:00. Det är dags för min femte kontroll på förlossningen på elva dagar. Alla kontroller ser bra ut men läkaren beslutar att de inte vill vänta längre med en igångsättning.

Klockan har hunnit bli 10:00 och jag får mitt rum. Jag får ett läkemedel som skyndar på att livmodertappen ska mogna och det kan ta ett tag innan värkarna kommer igång. 15:30 skriver jag till Daniel att jag börjat få lite lätta värkar och att det är dags för honom att komma in. Jag är då öppen 1,5 cm. 17:00 kommer Daniel in och värkarna tilltar. Jag tar värkarna i två timmar till innan jag säger till barnmorskan att de börjar bli för starka.

19:00 flyttas vi då till ett förlossningsrum där jag får lustgas och värkarna blir mer intensiva. Jag får ingen vila mellan värkarna så 20:15 tar barnmorskan bort det värkstimulerande läkemedlet. Värkarna ska då avta efter ca 15 minuter men de fortsätter och fortsätter, så min kropp har förstått själv hur den ska göra, vilket i den intensiva smärtan ändå gör mig glad. 21:30 får jag fortfarande ingen vila mellan värkarna så jag får ryggmärgsbedövning trots att mitt vatten inte gått än. Jag kan börja prata litegrann igen efter jag fått min bedövning och Daniel kan andas ut litegrann.

22:30 4 cm öppen och jag ställer mig upp för att gå lite, vattnet går nästan direkt. Barnmorskorna kommer in i rummet och ber mig snabbt lägga mig ner igen. Barnets puls är låg från sekunden vattnet gick och jag får snurra runt, fram och tillbaka, upp på alla fyra för att få igång hans puls igen. 20 minuter senare blir hans puls stabil igen.

23:30 ställer sig Daniel upp vid maskinen som visar pulsen på bebisen, jag märker det knappt eftersom värkarna nu är så starka. Det dröjer inte många sekunder innan vi har flera barnmorskor och läkare inne i rummet. Pulsen på bebisen har blivit låg igen och återhämtar sig inte. Jag får börja snurra runt igen i sängen för att få igång hans puls. Har konstanta värkar och varken jag eller bebisen får någon vila. I 1,5 timmar försöker vi att få igång hans puls, den är hela tiden låg men han har ändå puls hela tiden. Jag öppnar mig upp till 9 cm och de vill att jag ska försöka krysta. Jag krystar men får bara mer och mer ont. Smärtan var den värsta jag någonsin känt. Tillslut skrek jag att det går inte mer... något är fel. Vi fortsätter ett tag till och mina magsmärtor blir bara värre och värre och bebisens puls är för låg nu.

01:00 säger vårpersonalen att bebisen måste ut nu, så in i rummet kommer en operationssäng, jag slänger mig på den och de springer iväg med mig till operation. Jag sövs.

01:07 föds vår älskade son, han skrek direkt när han kom ut och mådde bra. Daniel får krama om honom utanför operationsrummet. Daniel märker att läkarna är stressade och fler läkare larmas och kommer in på operationsrummet.

Läkarna berättar för Daniel att mitt läge är mer kritiskt. Jag har förlorat 1,3 liter blod och min livmoder höll på att spricka, vilket de kunde se först vid operationen. En timme senare blir mitt läge mer stabilt och Daniel får information.

03:30 vaknar jag upp på uppvak efter operation och vårdpersonalen berättar för mig att bebisen har klarat sig jättebra och är med sin pappa. Jag får vara kvar på uppvaket till 04:15 och sedan rullas jag upp igen. 04:20 kommer jag tillbaka till mitt rum och där möts jag av Daniel som håller i vårt älskade lilla mirakel till son. Daniel lägger honom på mitt bröst och jag känner så mycket kärlek. Jag älskar honom redan lika mycket som Sam. Mina älskade små killar. För er gör jag allt.

Det blev ännu en igångsättning och ännu ett urakut snitt för mig. Barnmorskan sa till mig efteråt att ’Marina det här är ditt sätt att föda på’ och hon har rätt. Det här är mitt sätt att ge mina söner ett liv och jag är stolt över min kropp. Jag kan inte och kommer aldrig få föda vaginalt men min kropp klarar mycket annat. Nu klarar jag och min stora familj allt tillsammans. 

Du kanske också vill läsa om Marinas första förlossning: ”Det första jag frågade när jag vaknade var om han klarat sig”.
Eller vår artikel om tre mammor om sina kejsarsnitt ”Ärret påminner mig om hur cool jag”.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Black Friday 70% rabatt på mama & 24 andra titlar. Köp här!