Felicia Massamba drabbades av en förlossningsdepression när sonen Tyler hade fötts. Nu är hon gravid igen.
Felicia Massamba drabbades av en förlossningsdepression när sonen Tyler hade fötts. Nu är hon gravid igen. Foto: Martina Malin

Felicia drabbades av en förlossningsdepression: ”Jag ville adoptera bort min son”

När Felicia Massamba, 26, fick sitt första barn ville hon lämna bort det. Hon hade drabbats av en förlossningsdepression. Nu vill hon bryta tystnaden och uppmärksamma problemet som drabbar upp till 20 procent av alla nyförlösta kvinnor varje år.

Det är högsommar. I en dusch på förlossningen på Karolinska sjukhuset står nyförlösta Felicia Massamba. I rummet intill ligger hennes nyfödde son. ”Jag vill att vi adopterar bort honom,” säger hon till sin fostermamma.

Tre år senare sitter en höggravid Felicia, 26, på andra sidan skärmen och berättar sin historia för mig. Dagarna är varandra lika just nu. Hon är i vecka 35 och håller sig mest hemma för att undvika att smittas av corona. Tyler, som snart fyller 3, är också hemma, liksom sambon Per. Det blev ingen adoption den där dagen, men första tiden som mamma var en mardröm för Felicia.

Felicia oroar sig över att drabbas av förlossningsdepression även denna gång. Foto: Privat

Det började redan under graviditeten. Felicia har haft depressioner tidigare i livet, men trodde inte att det skulle bli värre på grund av en graviditet. I samma veva blev hon dessutom lämnad av Tylers pappa.

– Graviditeten var en kamp. Jag mådde bra fysiskt och förstod inte de där symptomen som alla pratade om, men psykiskt var det nedbrytande. Jag hade svårt att knyta an till min son i magen och vågade inte prata om det. Jag hade aldrig hört talas om graviditetsdepression eller förlossningsdepression och visste inte att det var normalt att känna som jag gjorde. 

”Jag hade aldrig hört talas om graviditetsdepression eller förlossningsdepression”

Den enda hon vågade anförtro sig åt var sin mamma Lillian (som egentligen är hennes fostermamma), som var ett stort stöd, men inför omgivningen höll hon masken.

– Alla förväntade sig att jag skulle vara överlycklig, att det skulle vara den bästa tiden i mitt liv. Jag blev influerad av omgivningen och försökte känna det jag inte kände. Och då blev det bara värre. Jag började psyka mig själv om att jag inte skulle bli en bra mamma och trodde att det var fel på mig. Jag låtsades att allt var bra, även på mvc. 

I slutet av graviditeten bodde hon hos sina föräldrar och det var Lillian som följde med till sjukhuset när vattnet gått. Förlossningen gick fort, 3,5 timme från att vattnet gick. För fort, enligt Felicia.

– Jag var inte beredd på att bli mamma. Jag var inte redo och hade inte förberett mig. Förlossningen gick så snabbt och jag hängde inte med i svängarna. Först var det smärta, sedan ingen smärta och plötsligt låg han på mitt bröst. Jag kände bara ”Nej, ta bort honom”, det var panik.

”Jag kände bara ’Nej, ta bort honom’, det var panik”

Det var strax efter det som hon tog med sig sin mamma in i badrummet och förde adoption på tal. Felicia viftar med armarna framför ögonen för att hindra tårarna. Hon har knappt pratat om det här tidigare.

– Mamma känner mig väldigt bra och sa ”Vi tar inga beslut nu. Vi tar hem honom och jag hjälper dig. Vi jobbar på det tillsammans. Om du känner likadant om tre månader får vi genomföra en adoption”. Jag fick lita på henne… Hon har nästan aldrig haft fel, ler Felicia.

En nyfödd Tyler i juli 2017. Foto: Privat

Felicia blev kvar i en vecka på sjukhuset för att ha dagliga psykologsamtal och få hjälp med amningen. 

– Jag hade svårt med amningen, dels för att det var så jobbigt att ha honom så nära, dels för att det gjorde ont. De ville verkligen att jag skulle amma men jag kände att det inte var min grej. Jag försökte knyta an till honom men det gick inte. Det var som att ha en främling vid mina bröst, jag kände mig inte som hans mamma, eller mig själv, berättar hon och tillägger att hon slutade amma så fort hon kom hem från sjukhuset.

”Det var som att ha en främling vid mina bröst”

De första månaderna bodde Felicia och Tyler hemma hos Felicias föräldrar. Oftast sov pojken hos sin mormor.

– Det var jobbigt, varför kände jag inget? Varför kände jag mer glädje och kärlek till andras barn än mitt eget? Varför kunde jag inte älska det här barnet? Det är inget man säger till folk. Alla var så glada över att jag var mamma och jag förväntades vara den där mamman som tog tusen bilder på mitt barn, men jag har knappt några bilder alls från den tiden, säger hon med en klump i halsen.

”Varför kunde jag inte älska det här barnet?”

Tyler föddes mitt i sommaren men Felicia la inte märke till om det var vackert väder eller mulet. Bara att ta sig upp på morgnarna var en kamp.

– Jag tror inte ens att jag la märke till folk, jag bara stängde av. Inget annat fanns, jag försökte bara överleva och gick upp för att jag vaknade. Det var ”ännu en dag av det här”. Vissa dagar kunde jag gå iväg utan honom och det var lättare, för då kunde jag glömma att jag fått barn och bara jobba på mig själv. 

Det hände också att hon tog med sig Tyler när hon umgicks med sina vänner.

– De ville träffa honom och jag försökte hitta vägar för att slippa bära honom själv, det var mest de som fick bära. Ju längre tiden gick, desto mer vågade jag berätta för mina vänner om hur det kändes. I efterhand ångrar jag att jag inte gjorde det tidigare, för de var ett enormt stöd. Jag var rädd att de skulle döma mig men de hjälpte till och avlastade mig. 

I magen ligger lillebror. Foto: Martina Malin

I tre månader var Felicia fast i depressionen, men så plötsligt, i oktober, hände något.

– Det går inte att förklara, men det var som att jag plötsligt öppnade mig och kände värme av att titta på honom. Jag började jobba på den känslan och bygga en relation. Det var som att mitt hjärta slog för första gången, som att mitt hjärta kom igång och aldrig hade slagit förut. Jag pratade med honom, vilket hjälpte mig. Adoptionstankarna försvann i samband med det och jag sa till mamma att ”nu är jag var redo att vara en mamma”, säger hon. 

– Jag är så glad att jag har en mamma som orkade vänta in mig. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag hade adopterat bort honom. 

”Jag känner att jag alltid kommer vara skyldig Tyler de här tre månaderna”

Hur mår du idag när du tänker tillbaka på den tiden?
– Det är jobbigt. Någonstans känner jag att jag alltid kommer vara skyldig Tyler de här tre månaderna. Att jag inte var en bra förälder till honom. Jag är så rädd att han inte ska tycka om mig för hur jag var då. Han var ju liten så det är klart att han inte minns det, men jag kan inte släppa känslan. Hur kunde jag inte älska honom? Han gjorde ju inget fel. Det är mycket skuldkänslor och självgranskning. Jag är nog fortfarande för hård mot mig själv för att vi hade den starten vi hade, redan i magen. I mitt huvud har jag mycket att kompensera för. 

Felicias röst stockar sig, men hon skiner upp när hon tar till orda igen:

– Jag älskar honom. Jag brukar säga det till honom att han har räddat mitt liv. Jag skulle inte kunna leva utan honom. Jag skulle göra vad som helst för honom. Jag sitter ofta och tittar på honom och säger förlåt för starten vi fick tillsammans. För mig är det viktigt att få ha den konversationen med honom, fastän han kanske inte förstår. 

”Tyler är ett kärleksfullt barn trots allt. Även om inte jag är så kramig så är han det. Och Per är kramig,” säger Felicia. Foto: Martina Malin

När Tyler var ungefär fyra månader flyttade Felicia från sina föräldrar. Strax före sonens 1-årsdag inledde hon en relation med en expojkvän, Per.

– Han har alltid varit med i bilden. Han är min bästa vän. Han träffade Tyler när han var nyfödd och hade nog känslor för honom innan jag hade det, ler hon.

Tyler ser Per som sin pappa, och för Per är Tyler hans son. Nu ska dessutom familjen utökas med en lillebror. 

– Jag har varit deprimerad under den här graviditeten också tyvärr, och har fortfarande svårt att knyta an till bebisen. Jag känner inte de här sakerna som man ”ska” känna som gravid, men jag har inte samma press på mig själv den här gången utan tar en dag i taget. Dessutom har jag en partner att prata med och går hos psykolog, vilket har underlättat. 

Felicia har gjort upp en plan med sjukvården för att försöka undvika en förlossningsdepression denna gång. Foto: Martina Malin

Trots det finns oron inför att drabbas av en förlossningsdepression igen. 

– Jag är rädd att jag inte kommer knyta an från första stund, så vi har gjort en plan att han inte kommer upp på mitt bröst direkt, utan att Per får ta honom och att jag får komma till honom. Jag kommer ta det i min takt.

Dessutom är Felicia rädd att känslorna för Tyler plötsligt ska försvinna i samband med lillebrors födelse.

– Jag har skuldkänslor över att vi ska få en till. Jag vill inte att Tyler ska känna sig bortglömd. Det är mycket som pågår i mitt huvud – både för Tyler och kommande lillebror. Jag är rädd att mina känslor för Tyler ska försvinna. Att allt kommer tillbaka.

” Jag är rädd att mina känslor för Tyler ska försvinna”

Ett av skälen till Felicias rädslor är att hon själv hade en skakig uppväxt. Hennes biologiska mamma var bara 16 år när Felicia föddes, och nio år senare kom en lillebror vilket resulterade i att mamman behandlade Felicia illa. 

– Det bidrog nog till att jag ville adoptera bort Tyler, för om inte jag kan känna kärlek till honom kanske jag blir som min biologiska mamma. Då hade det varit bättre om jag inte hade honom i min närhet. Han ska inte vara anledningen till att jag är bitter och förbannad och behöva må dåligt över det, säger hon och berättar att hon idag inte har någon kontakt med sin biologiska mamma. 

När förstod du att du drabbats av en förlossningsdepression förra gången?
– Jag fick veta det av psykologen på sjukhuset. Hon var väldigt tydlig med att det var okej att känna som jag gjorde, och att det händer oftare än folk tror. Däremot visste jag ju inte hur länge depressionen skulle fortsätta. Skulle jag leva så resten av mitt liv? Eller skulle den försvinna om jag adopterade bort min son? Det var så många frågor som jag inte fick svar på. Jag trodde att jag kommit över det men när jag nu blev gravid igen kom det tillbaka. Det är lättare om man har gått igenom det tidigare och att ha en partner att prata med. Jag hade nog blivit galen om jag varit ensam.

Per har funnits i Felicias liv i tolv år och i Tylers sedan pojken var 1. Nu ska familjen utökas med en lillebror. Foto: Martina Malin
”Förlossningsdepression kan drabba vem som helst”

Genom att berätta om sina erfarenheter hoppas Felicia kunna hjälpa andra. Själv hade hon aldrig hört talas om förlossningsdepression tidigare.

– Förlossningsdepression kan drabba vem som helst. Ibland går inte allt till som man tror att det ska gå till, och det är viktigt att förstå att det är okej. Jag tror att det hade hjälpt mig om jag vetat mer. Då hade jag kunnat bearbeta det och det hade inte pågått så länge. Det här är ett ämne som det behöver pratas om.

– Man behöver inte få alla känslor eller älska någon från första stund bara för att det är ens barn. Man är inte en sämre mamma bara för att man inte får den här wow-känslan och gråter när ungen kommer upp på bröstet.

Hon känner själv att det har hjälpt att vara öppen i sina sociala medier, där hon fått kontakt med andra mammor. 

– Jag önskar att alla fick veta att det är lika normalt att inte ha känslor som att ha det. Jag och Tyler hade ingen lätt start, men tillsammans lär vi varandra vad kärlek är. 

Fotnot: Några veckor efter intervjun välkomnade Felicia lillebror Jason, 11 dagar före BF.

Du kanske också vill läsa våra andra artiklar om förlossningsdepression?
Eller om Jenny vars son föddes i vecka 25: ”Han var 3 veckor när jag fick se hans ansikte” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 3 nr av mama för endast 99 kr. Köp nu!