Hannas glädjetårar efter dramatiska akutsnittet

”Jag frågar 'kommer jag dö nu?' och ingen svarar”

”Mitt andra barn, Sally, föddes med akut kejsarsnitt den sjätte oktober 2022 under dramatiska omständigheter. Jag fick en blödning på operationsbordet som inte kunde lokaliseras, och som pågick länge. Jag hörde lösryckta meningar ropas i rummet. ”Jag behöver fler händer” sa läkaren. ”Vi behöver blod” sa någon annan. Och det blev inte bättre när någon efter en stund plötsligt höjde rösten i rummet och sa ”Nu är det väldigt stökigt och svårt att höra vad man säger. Alla som inte har någon uppgift måste ta ett steg tillbaka så dom andra kan koncentrera sig!”.

Shit. Tänk om dom inte får ordning på det här? Jag vet att jag hann tänka mycket, samtidigt som det är luddigt nu i efterhand för det var så chockartat just då. Men jag minns att jag fick en plötslig stark känsla av att min man måste få veta att jag älskar honom, om det är sista gången. Så jag sa ”Jag älskar dig” och han sa det tillbaka. 

Vi tittade varandra djupt i ögonen. Hans tårar rann nedför kinderna. Han var också jätterädd.

Och trots att jag var rädd för svaret, och hatade att ens behöva fråga, så kände jag så himla starkt i varenda cell i min kropp att jag verkligen måste få veta, så jag frågade rakt ut ”Kommer jag att dö nu?”. 

Och. Ingen. Sa. Nej. 

Ingen försäkrade mig om att detta kommer gå bra, att detta är normalt eller att det är under kontroll. 

Det enda jag fick tillbaka är att en narkosläkare på min sida skynket sa: ”Vi har lite svårt att lokalisera blödningen, men vi arbetar så snabbt vi kan för att se vart den kommer ifrån”.

Efter vad som kändes som hundra år lyckades dom äntligen stoppa blödningen. Jag hade då också haft väldigt obehagliga skakningar (så kallade shiverings) i totalt 1,5 timmes tid, ända sedan jag lämnade förlossningsrummet och rullades mot operation. 

När operationen var över och medicinen mot skakningarna äntligen började ge effekt minns jag att jag låg där på britsen helt tom, apatisk och chockad. Från kaos till stillhet.

Vad hade jag precis varit med om? 

Jag stirrade bara rakt fram och minns att jag tänkte ”Det här kommer jag behöva bearbeta”. Jag återförenades med min man och dotter som då befann sig i rummet intill. 

När jag såg dom brast allt och jag grät en gråt jag aldrig någonsin hört mig själv gråta. Hejdlös. Chocken, lättnaden, allt bara rann ur mig i en hög klagosång. 

Väl på uppvaket fick jag min dotter på bröstet för första gången. Det kändes helt otroligt. Äntligen! Hon tog bröstet och ammade lite för första gången. 

När jag såg dom så brast allt och jag grät en gråt jag aldrig någonsin hört mig själv gråta. Hejdlöst. Chocken, lättnaden

Och hon var så otroligt söt. Hon tittade på mig med stora runda ögon, alldeles vaken och pigg i blicken. Så fin. 

Jag älskade henne obeskrivligt mycket från första stund och kunde äntligen ta in att hon var här! Vi var äntligen på andra sidan. Lättade och skärrade, men samtidigt tacksamma över livet och alldeles förälskade i vår nya familjemedlem.”

av Hanna de la Torre

LÄS MER: Emelie Karlström, 32, är nybliven sjubarnsmamma: ”Förstår varför vi gör det här!”

LÄS MER: Elviras moderkaka började lossna i vecka 37: ”Tänkte 'nu dör mitt barn'”