Nyblivna trillingmamman Nadia, 28: "Jag önskar att man hade extra händer"

När mama får en pratstund med den nyblivna trillingmamman har hon nyss gått igenom en vecka själv med de tre bebisarna, som alla fortfarande har stora behov. När sambon Lamberi, 30, testade positivt för corona beslöt de att han skulle isolera sig i ett rum i lägenheten för att undvika att smitta Nadia, 28, och trillingarna som föddes prematurt och därför är extra känsliga för infektioner.

– Jag tyckte att vår tid på ”neo” var tuff, och att jag blivit härdad därifrån... Men shit, jag känner mig helt utmattad. Den här veckan har varit helt fruktansvärd och jag har gått på autopilot. Jag kom på mig själv med att gråta och skratta på samma gång för att jag inte visste vad jag skulle göra av alla tusen känslor. Ett tag trodde jag att jag skulle bryta ihop men vi tog oss igenom det dag för dag. Det är sjukt vad man klarar av som mamma.

Hur var din morgon?
– Vi är på besök hos Lamberis bror så för första gången på länge låg jag kvar i sängen och latade mig i morse. Jag tog Aaliyah medan Lamberi gick ner med Kelian och Lithea, det var jättejätteskönt. Sen har vi umgåtts med Lamberis syskonbarn och tagit hand om barnen; matat, bytt blöja, gett dem sina mediciner – när man är färdig är det dags för samma sak igen. Man hinner göra hela den där proceduren sen inser man ”det är dags om 45 minuter igen”.

Den 17 november föddes era trillingar i gravidvecka 33. Hur mår de idag?
– Nu är det tre månader sedan de föddes men korrigerat är de ungefär som 4-veckors bebisar. Lithea som har varit friskast av dem alla har fått problem med andnöd, så hon får inhalera en medicin varje dag. Kelian mår bättre, men är lite känsligare än sina systrar och har lite problem med magen. Han har fortfarande andningslarm då han haft en del andningsuppehåll och vi har varit in på akuten, men nu har han inte haft något på 1,5 månad. Aaliyah hade ett andningsuppehåll senast för drygt två veckor sedan, så hon har också larm, och hon har också svårt att äta ordentligt. Det är väldigt mycket runtomkring henne och hennes larm går emellanåt. Vi har fått lära oss vad vi ska göra då och vid behov ringer vi 112 som vägleder oss.

Herregud Nadia, vad ni behöver vara med om! Hur mår Du i allt det här?
– Jag har nog ärligt talat inte hunnit reflekterat så mycket. Vi vaknar och bara kör på och jag är nog lite rädd för hur det ska bli när vi hinner stanna upp. Jag känner mig som ett riktigt vrak psykiskt, men ändå går jag runt och skrattar och ler. Jag vågar nog inte känna efter till 100 procent och tror att jag har stängt av många av mina känslor för att klara av den här perioden. 

”Jag hann inte ens smälta att jag var gravid när jag förstod att det var tre”

I Youtube-kanalen ”Gravid - vecka för vecka” har Nadia och Lamberi delat med sig av sin resa mot att bli föräldrar. Det nyförlovade paret var mitt uppe i livet och höll på att planera sitt bröllop när Nadia fick ett sjukdomsbesked som ställde allt på sin spets.

– Jag hade inte tänkt att jag ville ha barn nu, utan om kanske fem år. Jag ville jobba med min karriär, med kvinnors rättigheter, våld i nära relationer och hjälpa kvinnor innan jag själv skulle vara redo att skaffa barn. Vi hade också tänkt gifta oss.

Nadia lever med sjukdomen endometrios men nu fick hon kronisk livmoderinflammation och sökte vård. I samband med det upptäcktes det att hon även hade sjukdomarna PCOS och PCO - och paret fick rådet att försöka bli gravida så fort som möjligt, om de ville ha barn.

– Jag kunde inte få mens, hade inte ägglossning. Det min kropp var till för att göra, att kunna producera ett barn, det funkade inte. Jag gick runt och mådde dåligt över det och var livrädd att Lamberi skulle lämna mig. Jag kände mig otillräcklig som kvinna och det kändes fruktansvärt att jag inte skulle kunna ge honom det han pratade med mig om första gången vi sågs.

Hormonbehandlingarna ni testade gav cellförändringar och ni slutade alla behandlingar. Då blev ni spontant gravida! Hur reagerade du på plusset på stickan?
– Vi blev båda chockade och överlyckliga förstås. Men jag hann inte ens smälta att jag var gravid när jag förstod att det var tre där inne!

Vilken känslostorm! Vad sa ni till varandra när ni såg tre hjärtan på skärmen?
– Jag började skratta och gråta. Lamberi trodde inte på det och var övertygad om att det var något fel på undersökningen. När vi kom hem började det sjunka in att vi skulle ha tre.

Efter allt ni gått igenom. Hur kändes det att bära tre barn, du måste ha känt väldigt mycket sparkar?
– Det var som fyrverkerier! Det tog aldrig slut. Mina barn var så osynkade i magen dessutom och höll på olika tider. Men jag lärde känna dem redan i magen och visste vem som var vem när de kom ut, för de hade samma tider även då. Det var underbart att känna hur de sparkade och rörde sig, ända till slutet när de bara slog, låg och sparkade på mina revben... Det var inte så skönt.

Planerat kejsarsnitt när trillingarna skulle födas: ”En fin upplevelse”

Den sista tiden inför födseln blev det många resor in till förlossningen på Södersjukhuset i Stockholm. Redan i vecka 30 började Nadia få värkar och en vecka senare fick hon en blödning som skrämde både henne själv, Lamberi och sjukvårdspersonalen.

– Jag blev väldigt rädd, det var blod överallt och jag ringde 112. Ambulansen kom på bara några minuter och Lamberi sprang hem från sitt jobb. I efterhand har Lamberi berättat att han var helt säker på att jag skulle dö när vi satt där i ambulansen, det var blod överallt och när vi kom in till sjukhuset var det läkare och sjuksköterskor överallt. Allt var lugnt för stunden men personalen var rädda att förlossningen skulle starta av sig själv vilket skulle försvåra för dem att hålla koll på hur de respektive barnen mådde. Då fick jag medicin för att deras lungor skulle mogna och en annan medicin för att stoppa förlossningen, och var mycket uppkopplad på CTG för att de skulle hålla koll. En vecka efter blödningen så föddes trillingarna.

Då var du i gravidvecka 33. Berätta! Hur startade allt?
– Efter en undersökning blev det helt enkelt ett beslut om ett planerat kejsarsnitt.

Hur upplevde du allt, förlossningen och första mötet med barnen?
– Det var overkligt. Jag var så rädd att nåt skulle hända. Men när barnen väl kom var det magiskt och det kommer en video på det på vår Youtube-kanal så småningom. Jag fick upp dem en och en på kinden och de visade vilket kön det var, sen kom de med nästa bebis och nästa bebis. Lamberi fick följa med dem till akutrummen där de fick andningshjälp. Jag har ändå en fin upplevelse av förlossningen. 

Hur var det för Lamberi?
– Han var chockad också. Tror jag. Vi har faktiskt inte hunnit prata så mycket om det.

Ni började er tid tillsammans som familj på neo. Hur var den perioden?
– De som jobbar på neo är helt fantastiska. Men att vara där instängd i fyra veckor 24/7 och se sina tre barn kämpa, det var hemskt. Det var bakslag på bakslag på bakslag. Andningslarmet gick hela tiden. Varje gång larmet gick rasade vår värld och vi fick panik, vem är det som larmar, är det 1:an, 2:an eller 3:a? Och vem är det som håller i den bebisen just nu? Det var panik som höll på i veckor. 

– De utvecklade sig hela tiden, men så kom det bakslag... Vi trodde aldrig att vi skulle få komma därifrån allihopa levande. Vi var livrädda att vi skulle mista nån. 

Hur känns det nu, har ni kunnat släppa den rädslan och ångesten?
– När vi kom hem från neo tänkte jag att de var tillräckligt friska för att vi skulle kunna kunna ta hand om dem själva och att de inte skulle vara nära döden på samma sätt. Men bakslagen har fortsatt och de har varit och är fortfarande patienter i vårt hem. Jag är fortfarande rädd att till exempel larmet ska gå sönder eller att jag ska glömma bort något barn för att jag är så utmattad. 

Har ni möjlighet att få någon avlastning?
– Ingen av oss har familj i Stockholm så vi har inte ”lyxen” att ha föräldrar som kan hjälpa. Vi har ansökt stöd hos kommunen då jag hamnade i en förlossningsdepression av allt som hänt på neo, och fortsätter att hända samt att vi inte hinner med våra egna behov ibland så som att laga mat, duscha och äta. Men stöd från kommunen i form av praktisk hjälp lutar tyvärr mot ett avslag då de inte riktigt har den förståelsen för vad vi står inför och hur mitt liv kommer att se ut när Lamberi kommer gå tillbaka till jobbet.

Vad tror du om den närmaste tiden, vad hoppas du på?
– Jag har hopp om att det ska bli bättre. Men jag går ändå och spänner mig. Jag önskar inget hellre än att gå in i nästa kapitel, få gå in i en bebisbubbla och vara förälder. 

Har första tiden med trillingar varit som du tänkt dig?
– När vi fick reda på att vi skulle ha tre gick vi in på andra trillingföräldrars Instagram och kollade. Vi förstod att att det skulle bli kaos, att det skulle bli tufft men trodde att det handlade om att vi skulle behöva göra allt tre gånger i stället för en. Det vi inte var redo för var ju att de skulle vara så sjuka. Om de inte varit det så hade vi nog fått en bättre start. 

– Vi var till exempel inställda på att vi skulle hamna på neo, men vi såg det som en rutingrej när man får trillingar, sen skulle vi få åka hem. Ingen kunde ju tro att vi skulle bli kvar där så länge.

Ni måste vara ett så synkat team vid det här laget du och Lamberi. Hur ser era rutiner ut och hur hjälps ni åt?
– Om ett barn vill ha mat så matar vi alla och då byter vi blöja i samband med det. Ett tag tog vi varannan natt men det gick inte, så nu kör vi nätterna tillsammans och då går det ganska snabbt. För anknytningens skull försöker vi oftast mata dem i famnen, men jag önskar ibland att man hade extra händer för det kan vara svårt.

Att få ett barn kan vara en nog så stor omställning. Hur har det varit att gå från 0 till 3 barn på samma gång?
– Det kan hända att jag hade tyckt att min situation var ännu värre än vad det är nu, om jag hade haft ett barn sen innan och kunnat jämföra. Men nu fick jag tre på en gång och jag vet inget annat. Jag tror att det blir lättare med tiden och försöker skratta emellanåt. Jag kan förstås inte tänka mig något annat än det jag har, ett liv utan Kelian, Aaliyah och Lithea.

Såklart! Vad är det bästa med livet med trillingarna?
– Att de alla har sina egna egenskaper, och är individer. Och så klart att de är våra. Att det är jag och Lamberi som har skapat dem. Jag kommer göra allt för dem, hela mitt liv. Det finns inget större. Det känns så fint att jag kommer få uppfostra dem med kärlek och omsorg. När det är tufft så är det de tankarna som tar en framåt, vissa saker bara göra man, för man älskar sina barn.

När du nu ser tillbaka på graviditeten, vad var det jobbigaste?
– Fysiskt mådde jag bra, men jag hade en svintuff graviditet med hyperemesis gravidarum (HG) så jag spydde och mådde illa konstant. Jag var hos barnmorskan jätteofta.

Något du saknar från graviditeten?
– Min mage. Det är lite synd, jag anammade inte graviditeten riktigt när jag var gravid... Och nu kommer jag nog aldrig bli gravid igen.

Ja, hur tänker ni om fler barn just nu?
– Jag hade kanske önskat att få uppleva hur det är att vara gravid med ett barn. Men jag vet inte om vi kan bli gravida igen och Lamberi vill inte ha fler barn som det ser ut nu. 

Du har en extremt tuff tid bakom dig. Vad längtar du mest efter just nu?
– Mig själv. Jag längtar efter att göra Nadia-saker. Gå till mitt jobb, det jag brinner för. Eller att gå och fixa naglarna eller fixa mitt hår. Göra spontana saker, som att gå och fika med en vän.  Jag sörjer mitt gamla liv samtidigt som jag är så tacksam att jag fått tre fantastiska ungar.
– Jag längtar också efter att få vakna en morgon och alla barnen är friska och har ”normala problem”. 

LÄS OCKSÅ: Marielle, 35, ville ha ett tredje barn – fick trillingar: ”Hur ska man räcka till?”