Penny Parnevik och sonen Atticus är på omslaget av mama nr 4 2020.
Penny Parnevik och sonen Atticus är på omslaget av mama nr 4 2020. Foto: Emily Dahl

Penny Parnevik: ”Douglas, mamma och pappa var med på förlossningen”

Penny Parnevik, 23, om mamma-drömmen som förändrade allt. Hur hon och Douglas Murray, 40, gick från vänner till snart gifta och föräldrar till Atticus. Men också om Sverigeplanerna, den tuffa starten som mamma och om att tappa kontrollen och hitta den på samma gång.

Det har nyligen varit sportlov, och i nyhetsrapporteringen berättas om de första fallen av coronasmittade svenskar som kommit tillbaka från norra Italien. Penny Parnevik, som vi framför allt lärt känna genom populära reality-serien ”Parneviks”, är i Sverige för att under våren medverka i underhållningsprogrammet Let’s dance, och mama har bokat in en stor omslagsfotografering och intervju med realitystjärnan på anrika Grand Hotel Saltsjöbaden utanför Stockholm. Temat för plåtningen är bad och försommar – numret är tänkt att publiceras om flera månader, i början av maj.

Det vi inte vet då, medan Atticus busar i sin mammas knä vid poolkanten, och Penny berättar om pendlandet mellan hemmet i Los Angeles och Sverige, är att Penny bara kommer hinna dansa i Let’s dance premäravsnitt, därefter kommer programmet att läggas på is under ett antal veckor, då personer i produktionen blir sjuka. Hennes man Douglas, som tänkt pendla mellan Sverige och sitt jobb i USA under våren, kommer att bli kvar i Sverige när resande mellan länderna inte längre är möjligt, och paret kommer att försätta sig i hemkarantän ute på sitt landställe utanför Stockholm. Sommarens efterlängtade bröllop kommer att skjutas på obestämd framtid. 

Badmys med Penny Parnevik och Atticus. Foto: Emily Dahl

Coronapandemin kommer inom kort att förändra hela vår vardag, men vidden av hur mycket det faktiskt kommer att påverka oss vet vi ännu inte, när vi träffas för vår intervju. Vi ska prata om Pennys första månader som nybliven mamma, om förlossningen och graviditeten – som första gången gjorde sig påmind en decembernatt för snart ett och ett halvt år sedan, då Penny smög upp mitt i natten, med en känsla av att något inte riktigt stämde. 

– Jag hade tagit några graviditetstester eftersom min mens var sen. Men alla var negativa. Sen vaknade jag plötsligt mitt i natten med en sån konstig känsla. Det fanns ett enda test kvar i kartongen och planen var att jag skulle ta det testet och få samma svar som tidigare, att det var negativt och sen skulle jag kunna somna om igen. 

”Jag hade tagit några graviditetstester men alla var negativa”

Men så blev det inte? 
– Nej, för det var positivt. Klockan var tre på natten när jag väckte Douglas och sa ”Det har hänt något konstigt. För jag tog just ett test och det visade att jag är gravid”. Vi klev upp och gjorde O’boy och mackor. Jag är uppvuxen i Florida och är inte van vid vinter, så jag minns så starkt hur det började snöa, medan vi satt där och pratade om framtiden. Jag var så lycklig! Efter det bestämde vi oss för att vänta fram till jul med att berätta för alla. Tills dess skulle jag ha hunnit gå in i åttonde veckan.

Ni samlade alla och släppte en bomb? 
– Douglas var i Sverige med sin familj och jag med min i USA. På grund av tidsskillnaden så såg vi till att tajma det. Jag hade skrivit brev till alla i min familj, samtidigt som Douglas klädde ut sig till tomte i Sverige och klev in i rummet och sa ”Fast nästa år måste någon annan vara tomte, för då vill jag se mitt barns reaktion” Ingen reagerade, så sa han rakt ut ”Penny är gravid”. Då började alla gråta.  

”I USA är du antingen en ’working mom’ eller en ’stay-at-home mom’ och får ofta skuld för båda”

För Penny har den största drömmen gått i uppfyllelse, att äntligen få bli mamma. En dröm som ibland kan behöva försvaras, inte minst i USA, menar Penny.

– I Sverige är det mer accepterat att vara mamma och jobba på samma gång, medan du i USA är antingen en ”working mom” eller en ”stay-at-home mom” och ofta får skuld för båda. Du jobbar antingen för mycket eller för lite. Jag tänkte att jag ville bli en ”stay-at-home mom”, men nu njuter jag väldigt mycket av tiden jag får till att jobba med mina egna saker. Att bli mamma leder lätt till att man förlorar sin identitet. Jag tror att jag kommer bråka med mig själv hela livet om att hitta den balansen.

Penny Parneviks mamma Mia har alltid inspirerat henne: ”Hon är verkligen en drömmamma.” Foto: Emily Dahl

Den där mammalängtan som kom tidigt. Har det att göra med att du själv växte upp i en stor familj, eller kommer den från något annat? 
– Min mamma har alltid inspirerat mig och jag ser upp till henne väldigt mycket. Hon har varit en ”stay-at-home mom” med fyra barn och är verkligen en drömmamma! För mig var det självklart att hon skulle vara med i förlossningsrummet och att jag skulle bo hemma hos henne och pappa under Atticus första veckor i livet. Hon gjorde allt det jobbiga lite härligare.

Var det många saker som inte var som du hade förväntat dig?
– När jag födde Atticus så var det inte den där känslan av fjärilar i magen. Det var mest läskigt och sjukt, nästan djuriskt. Jag tänkte ”Jag skulle dö för dig, men jag känner inte dig”. Det ändrades såklart med tiden. Men samtidigt kämpade jag med amningen. Den funkade fysiskt bra men var så psykiskt påfrestande att jag valde att sluta för hälsans skull. Jag kände att en glad mamma är mer hälsosamt för en bebis än bröstmjölk. Jag fick mycket åsikter om att det kanske var ett själviskt beslut men jag står fast vid det. Vid ett tillfälle i USA när Atticus var en månad så kom en annan nybliven mamma fram till mig och sa ”Isn't It wonderful” och jag svarade ”Best thing ever”. Sen stod vi kvar en stund innan vi båda erkände att vi hade ljugit. Mammalivet kan faktiskt också vara jobbigt. 

”Mammalivet kan faktiskt också vara jobbigt”

För de flesta är familjen Parnevik ett känt fenomen. En familj med fyra barn som har levt i offentligheten och rest världen runt tillsammans med mamma Mia och pappa, tillika golfproffset Jesper Parnevik. Ett äventyr och en otrolig karusell med hemmet i Jupiter, Florida som utgångspunkt, där dörren alltid har stått öppen för familj och ett oräkneligt antal vänner. 

Hur stort behov har du egentligen av att vara ensam? 
Ett ganska stort behov skulle jag säga. Häromdagen satt jag i duschen och grät och undrade om jag någonsin skulle få vara för mig själv igen. Det är en av de största chockerna när man får barn. Att du aldrig mer kommer att kunna vara ansvarslös. Det är också ett problem när du blir mamma som ung. Jag är fortfarande en syster och en dotter och var först av oss syskon med att skapa min egen familj. Saker som är viktiga för mig är kanske inte alltid samma som de prioriterar.   

Atticus föddes i USA och Penny valde att bli igångsatt i vecka 39. Foto: Emily Dahl

Du står väldigt nära dina syskon. Hur reagerade exempelvis dina systrar, när en av er plötsligt skulle bli mamma? 
Philippa blev jätteglad och grät massor, medan Peg reagerade annorlunda. Hennes första tanke var att nu förlorar jag min syster. Hon hade även hoppats på att vi skulle göra den här gravidresan tillsammans och så plötsligt hade jag redan kommit dit. Idag vet jag att hon är ledsen för hur hon hanterade det och ända sedan Atticus kom har hon varit väldigt beskyddande. 

”Ända sedan Atticus kom har Peg varit väldigt beskyddande”

Penny beskriver en vardag, där hon och maken Douglas normalt pendlar mellan USA och Sverige. Douglas jobbar som konsult inom byggbranschen och ibland behöver han resa iväg på jobb, precis som Penny också gör ibland. Då stannar den andre hemma med Atticus. Även om de spenderar tid både i Sverige och USA, är basen för tillfället i Sverige.

Har all tid i Sverige gjort att ni har börjat fundera på en mer permanent framtid här?
– Jag har alltid tänkt att jag är för mycket amerikan. Men redan under den första veckan i Sverige med Atticus, så insåg jag vilken skillnad det är att ha bebis här. Här kan jag ta en promenad med vagnen utan att först köra fyrtio minuter med bil. Det är allmänt enklare med barn i Sverige. 

Men förlossningen blev i USA. Var det självklart från början? 
– Jag har en väldigt romantisk bild av Sverige. Här finns min barndom och mina somrar. Det hade varit fint att föda mitt i den svenska sommaren. Men till sist valde jag USA, främst för att jag tycker att vården är bättre där för folk som har pengar. Jag är medveten om att jag är väldigt privilegierad och att alla inte har samma möjlighet som jag hade. Men för mig som förstföderska så kändes det tryggt, det kan jag inte sticka under stol med. 

Penny kände på sig att det var en pojke som låg i magen. Foto: Emily Dahl

Visste ni att det var en kille? 
– Min känsla sa kille, men vi tog inte reda på det. Att föda barn är en väldigt speciell och lite läskig upplevelse, så att få en härlig surprise på slutet är ändå rätt coolt. Jag läste klassikern ”To Kill a Mockingbird” under graviditeten. Där finns det en karaktär som heter Atticus Finch. Jag har alltid älskat det namnet och när jag nu förstod hela hans karaktär, hans moral och känsla för vad som är rätt, så blev det självklart att han skulle heta Atticus om det blev en kille. 

I vecka 39 blev du igångsatt, en valmöjlighet som finns i USA. Hur var din förlossning?
– Man skulle kunna tro att jag har förfinat det, men min förlossning var en sån bra upplevelse. Jag insåg direkt att jag inte ville ha en förlossning med så mycket smärta och valde epidural. Jag kände mig inte borta på något sätt, utan lugn och precis som mig själv. Både Douglas, mamma och pappa var med i rummet. Pappa gick ut när det började närma sig men kom in direkt när det var klart. Vi var där klockan sex på morgonen, vid sjutiden fick jag värkstimulerande dropp och klockan elva var Atticus ute. 

”Både Douglas, min mamma och pappa var med i rummet. Pappa gick ut när det började närma sig”

Den 15 augusti föds Atticus Jesper Thomas Murray. Men hur började kärlekshistorien egentligen? Penny minns Douglas som en familjevän, eller, ”en väldigt mycket äldre storebror”, som hon uttrycker det. När hon var 19 år åkte hela familjen ut till Douglas lantställe för en helkväll. De umgicks, drack massor av vin och kvällen slutade minst sagt oväntat.

– Jag vaknade dagen efter med panik och sa till mamma och pappa ”Jag kysste Douglas!” De skrattade och tyckte att det var väl inget. Men efter den gången och varje gång jag och Douglas sågs, så var det uppenbart. Vi var som besatta av varandra. Till slut ringde Douglas mina föräldrar och berättade att han var kär i mig och att om de sa nej, så skulle han respektera det. Men de sa ”Självklart”. 

Vad fint gjort – att ändå ringa det samtalet, som måste ha varit ganska obekvämt?
– Douglas är trots allt också en vän till mina föräldrar. Om det här blev en kul grej, som sen tog slut, skulle vi då kunna fortsätta träffas som förut? Det var inte läge att chansa och det gjorde att vi tog det på allvar och tidigt började prata om vad vi ville med våra liv. Och nu, tre år senare, har vi redan ett barn som är sju månader gammalt. 

”Jag har aldrig behövt slåss för mitt utseende så som andra har behövt göra,” säger Penny angående att hon ses som en kroppspositivist. Foto: Emily Dahl

Det skiljer 17 år mellan dig och Douglas. Men hur stor grej är det egentligen, enligt dig? 
– Till en början var ålderskillnaden det enda ämnet när man pratade om oss. Numera tänker jag inte på det överhuvudtaget. Han fyllde fyrtio häromdagen och det var bara så självklart. Men visst, vi kan inte ignorera ålderskillnaden, för det kommer med små, fina toppar och dalar. 

Vad kan det vara till exempel? 
– Att våra vänner är i helt olika faser av livet. Eller att vi kan tänka olika, där Douglas blir mer traditionell, medan jag framstår som ung och naiv. Men jag tycker att det är coolt. Jag gör honom lite yngre och han gör mig lite visare. Men det kan också uppstå roliga situationer. En gång sa Douglas ”Jag flyttade till USA 1997” och jag svarade ”Jaha, då föddes jag”.

Var du även först bland dina vänner med att skaffa barn? 
– Jag var först i min kompiskrets. Men jag har fått otroligt många nya mammakompisar. Jag älskar att hänga med andra mammor som förstår vad man går igenom. Man hjälps åt och gör små men värdefulla saker för varandra som betyder mycket. 

”Jag älskar att hänga med andra mammor som förstår vad man går igenom”

Många har applåderat dina naturliga bilder på din Instagram, som en kroppsaktivism. Skulle du vilja säga att det är det? 
– Absolut inte! Jag är en vit, smal tjej som är väldigt accepterad av samhället. Jag har aldrig behövt slåss för mitt utseende så som andra har behövt göra. Jag försökte ta en bikinibild vid något tillfälle och blev så missnöjd. Men till slut postade jag bilden ändå och sedan dess har jag slutat att göra mig till på bilder. Man glömmer mycket av sin graviditet, som hur illa jag mådde, hur tung jag kände mig, men jag minns att jag kände mig så vacker, kvinnlig och stark. 

Tror du att folk även kan ha missuppfattningar om dig när det gäller pengar? Exempelvis vad de har betytt för dig och inte? 
– De som har pengar ska ha respekt för att de är privilegierade. Vår familj har levt ett enormt lyxigt liv i offentligheten. Det i sin tur har gett mig chansen till en egen plattform för att tjäna egna pengar. Men pengarna och min barndom har inte gjort mig mindre självständig. Det är jag själv som har sett till att göra något bra av den chans jag har fått. 

Under coronakrisen bor Penny, Atticus och Douglas i Sverige. Foto: Emily Dahl

Intervjun är över, och plåtningen är avklarad. Stylist-Malin packar undan badkläderna och fotograf-Emily är nöjd – Penny och Atticus sprudlar på bilderna, och av vårvinterkylan syns inte ett spår, det här omslaget kommer kännas både somrigt och varmt. Penny småpratar om sommarens stundande bröllop, planen är att hon och Douglas ska gifta sig i juli på hennes farmfor och farfars gård i Österskär. När vi hörs på telefon en dryg månad senare, när corona-krisen är ett faktum, har paret sedan några dagar bestämt sig för att skjuta på bröllopet.

– Det sista jag vill är att ställa in vår drömdag. Och det är klart, om allt ser jättebra ut i början av juni, kanske vi kan slänga ihop ett bröllop på en månad, men vår tanke har alltid varit att det ska vara kul och härligt att planera, och just nu känns det inte så. 

Men Penny betonar att de har det bra.

– Jag är väldigt privilegierad. Det jag drabbas av är småsaker, att inte träffa vänner, inte dansa, inte göra vardagliga grejer, men jättemånga får sina liv förstörda av det här. Vi har det väldigt bra jämfört med andra, vi bor ute på landet och nu när Douglas har fastnat här i Sverige kan vi båda ta hand om vår son, det har verkligen varit teamwork. I vanliga fall har vi inga rutiner för Atticus men under karantänen har vi fått mer rutiner än någonsin.

”I vanliga fall har vi inga rutiner för Atticus”

Penny beskriver att paret försöker se all tid tillsammans som ett tillfälle att reflektera så mycket som möjligt kring hur de vill ha det i framtiden. 

– Hur vill vi att våra nästa fem år och nästa tio år ska se ut, hur vill vi att Atticus växer upp? Kommer vi kanske flytta till Sverige permanent? Vi har verkligen fått tid att prata om vårt föräldraskap och vår relation. Världen kommer ju se ut på ett annat sätt sedan, när det här är över...

– Och om corona har lärt oss något, så är det att man måste göra det bästa av en hemsk situation. Jag ser i stället fram emot att snart bli gravid igen!

Du kanske också vill läsa om omslagsmaman Brita Zachari:  ”Jag är en lat förälder, vilket är en styrka”
Eller influencern Rebecca Fredrikssons dramatiska förlossning: ”Jag förlorade 1,7 liter blod” 

Text: Therese Lukic
Fotograf: Emily Dahl
Styling: Malin Rudén
Hår & make: Sarah Grundén
Fotografasstistent: Olivia Huera-Bratteng
Modeassistent: Lina Harbaekvold

Stort tack till Grand Hotel Saltsjöbaden, där plåtningen ägde rum. 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 3 nr av mama för endast 99 kr. Köp nu!