”Jag började trappa ner på amningen och fick tillbaka min mens när Nikola var sex månader. Då kände vi bara att nu kör vi!”, berättar Kenza Zouiten Subosic som nu är gravid med sitt andra barn. Foto: Hannah Hedin/BMB

Gravida Kenza: ”Egentligen var jag inte redo att försöka igen”

Kenza Zouiten Subosic är Insta-drottningen som generöst ger sina 1,8 miljoner följare en inblick i livet som gravid småbarnsmamma. För mama berättar hon om lyckan (och chocken!) att återigen plussa på stickan, varför hon och maken Aleksandar haft stenkoll på ägglossningen och oron det innebär att vänta och föda barn under Corona-pandemin.

Klockan är nio på morgonen, men hos familjen Zouiten Subosic är det redan full fart. Pappa Aleksandar, 36, och hunden Mani är på väg ut, Nikola, 1,5 år, springer runt i blöja och t-shirt, med rester från frukosten runt munnen och mamma Kenza, snart 30 år, strosar runt i ribbstickat set – matchande såklart. Hon ser oförskämt pigg ut för att vara småbarnsmamma och dessutom gravid i vecka 28. 

– Jag är lite i chock faktiskt. Nikola som aldrig brukar sova länge vaknade vid halv åtta idag. Jag kan inte ens komma ihåg när det hände senast, säger hon nöjt samtidigt som hon serverar kaffe. 

Det är nästan exakt ett år sedan mama var hemma i familjens trerumslägenhet i Vasastan, då för en vinnarintervju för ”Årets impact mama 2019”. Förutom att sonen Nikola har fått ett eget rum är lägenheten sig lik. Väggarna är lika kritvita, stuckaturen lika pampig och de svarta köksluckorna i kombination med den gråvita bänkskivan känns lika eleganta. Mitt på golvet i vardagsrummet står en minifåtölj i teddymaterial och möblerna som går i färgskalan vitt och beige är som tagna ur ett inredningsmagasin, men trots de sterila kulörerna utstrålar lägenheten kärlek, liv och värme!

– Vi skulle vilja bo större och har gått på visningar hela hösten, men lägenheterna vi har kollat på har gått upp flera miljoner i budgivningen. Det är helt sjukt och fruktansvärt dyrt! Men bara att vi gjorde i ordning Nikolas rum gör att vi inte känner oss lika stressade att hitta något nytt. Nu har vi ett till rum att utnyttja och dela upp oss i, om det blir så att den nya bebisen inte heller vill sova som storebror. 

Utöver Stockholms lägenhetspriser är det mycket annat som är upp och ner. Det senaste året har handlat om en brinnande coronapandemi, restriktioner att förhålla sig till – och många besök i lekparken. 

– Herregud, vi kan gå fram och tillbaka till parken flera gånger per dag. Man märker att Nikola behöver mycket mer stimulans nu. Att stanna inne en dag går inte, så jag är väldigt tacksam att vi inte haft lockdown som i många andra länder. Mardrömmen att vara hemma med ett litet barn och inte få gå ut!

Känner du dig besviken på hur föräldraledigheten har blivit?
– Nej, inte direkt besviken men såklart har det känts tråkigt. Jag hade förväntningar om att kunna göra saker, gå på Junibacken, Skansen, lekland och babysim, som inte har blivit av. Visst känner jag mig lite snuvad på vår sista tid tillsammans hemma men är ändå tacksam att jag fick vara föräldraledig i ett halvår innan corona bröt ut i alla fall.

Ni väntar också tillökning! Hur är det att vara gravid under en pandemi?
– Den enda skillnaden är väl att Aleks inte har fått vara med på ultraljud och undersökningar. Det är såklart jättetråkigt att missa hela den biten tillsammans, men jag hade nog tyckt att det var jobbigare om jag var gravid med första barnet. Jag är däremot livrädd inför förlossningen. Vad händer om Aleks är sjuk? Ska jag föda barn utan honom? Det går ju inte! 

Coronapandemin har gjort att maken Aleks inte kunnat vara med på ultraljud och undersökningar under den här graviditeten. Foto: HANNAH HEDIN / BMB

”Vi har alltid velat ha många barn”

Den första januari 2019 kom den glädjande nyheten att paret väntade sitt första barn. I inlägget When two become three öppnade Kenza upp sig om parets svårigheter att bli gravida och misslyckade IVF-behandlingar. På bloggen skrev hon ”Vi tog oss igenom dåliga besked efter dåliga besked, chock, besvikelse, sprutor, rädsla, defekta embryon. Smärta. Vi tog oss igenom all skit som kom vår väg för att vi hade bestämt oss för att göra allt vi kunde innan vi gick vidare till nästa alternativ.” Senare berättade Kenza också att hon som 26-åring fått reda på att hon hade en kort lutealfas (perioden mellan ägglossning och mensens första dag), och att hon hade äggreserver som en 45-åring, vilket betyder att hon kommer att komma in i klimakteriet betydligt tidigare än normalt. 

– Jag hatade min kropp! Jag kunde inte göra det som var det mest naturliga – att skaffa barn. Nu i efterhand önskar jag att jag hade haft lite mer tro på min kropp, för vi lyckades ju till och med bli gravida två gånger.

När Nikola var sju månader bestämde ni er för att försöka med barn nummer två.
– Ja, vi har alltid velat ha många barn så vi kände att det inte fanns någon tid att förlora. Jag började trappa ner på amningen och fick tillbaka min mens när han var sex månader. Då kände vi bara att nu kör vi!

Hur var känslan när mensen kom tillbaka?
– Första känslan var ”oh shit, är det redan dags?”, men samtidigt var det den vi väntade på och jag var beredd på att sluta amma helt om den inte hade kommit tillbaka. Egentligen var jag nog inte redo att börja försöka igen, jag hade ju precis varit gravid och läkt efter förlossningen. Hade situationen varit annorlunda och jag inte känt sådan tidspress hade vi nog absolut väntat längre. 

Kenza tror att livet med den nya bebisen kommer att bli väldigt bra. Foto: HANNAH HEDIN / BMB

Hur gick processen till den här gången?
– I och med att jag hade blivit gravid på naturlig väg, mellan två IVF-behandlingar, tyckte sköterskan att vi istället skulle testa en hormonbehandling med äggstimulerande letrozoltabletter. Jag tog även en ägglossningsspruta och hade stenkoll på när ägglossningen var på gång för att veta exakt när, jaa... vi skulle ligga helt enkelt. 

Och fem månader senare, bara några dagar efter Nikolas ettårsdag, plussade du på stickan!
– Åh herregud, ja, vi blev jättechockade, men jätteglada såklart! Vi lyckades bli gravida på andra försöket med hormonbehandlingen, vilket kändes helt galet. Vi hade förväntat oss att det skulle ta minst ett år. 

Aleks och Kenza drömmer om en stor familj

Både Aleks och Kenza är väldigt barnkära, älskar att umgås med sina familjer och syskonbarn och drömmer själva om en stor familj. Fyra barn om Aleks får bestämma, Kenza däremot är redo att försöka förhandla sig till fem… 

– Det blir inte en graviditet så här tätt igen. Eller, allt beror på hur jag mår efter förlossningen. Jag kanske har en jättesmidig och bra återhämtning. Men nu tror jag inte att jag skulle orka försöka direkt igen, säger hon medan hon går och hämtar en stor burk med klossar till Nikola. 

”Om vi får två barn så är det verkligen alldeles fantastiskt och jag skulle vara mer än nöjd med det”

Samtidigt passar hon på att ta fram favoritboken ”Här är vi: saker du behöver veta för att leva på jorden”. Inte en helt favorittippad bok för en 1,5 åring men det märks att den är läst många gånger. Varenda sida är tejpad i ett tappert försök att den ska hålla ett tag till.

– Vi har ju inte all tid i världen och vet inte hur länge till jag kan bli med barn. Men jag känner mig inte stressad över det längre. Om vi får två barn så är det verkligen alldeles fantastiskt och jag skulle vara mer än nöjd med det, med tanke på förutsättningarna. Men går det att få fler så blir vi jätteglada för det också.

Hur skulle du beskriva dig som mamma?
– Jag busar väldigt mycket, är flamsig och barnslig. Jag är nog en lekmamma, men det betyder inte att jag gillar varenda sekund av att leka. Jag försöker att vara rolig och väldigt kärleksfull, visa kärlek och känslor. Det är jätteviktigt att han känner sig trygg och älskad hos mig. Min egen uppväxt har fått mig att vilja vara en så bra, närvarande och kärleksfull föräldrar som möjligt. För att jag inte hade det i min pappa.

Pappan var fast i missbruk – föräldrarna skilde sig

Trasig. Så har Kenza själv beskrivit sin uppväxt. Hennes föräldrar skilde sig när hon var sju år gammal, efter att familjen hade flyttat tillbaka till Sverige efter fyra år i Marocko. Föräldrarna flyttade isär och Kenza, hennes storasyster och lillebror bodde heltid hos mamman i Nacka. 

– Tanken var att vi skulle vara varannan vecka eller varannan helg hos pappa, men det blev inte alltid så. Han hade bättre saker för sig antar jag… Han hade problem med alkoholen, men det var först när jag blev tonåring som det blev som stökigast. 

På vilket sätt då?
– Pappa hade ingenstans att ta vägen och mamma var för snäll, så hon lät honom bo hos oss samtidigt som hans missbruk bara blev värre och värre. Jag förstår nu att mamma var medberoende, men då var jag mest arg på henne. Idag har jag och mamma en jättefin relation som jag är väldigt glad och tacksam över. Hon bor ett kvarter bort från oss och det är en av anledningarna till att vi inte vill flytta härifrån. 

Kenza beskriver sin pappa som charmig och trevlig. En godhjärtad och rolig person som många älskade. När han var nykter var han en bra pappa, men ju mer åren gick, desto färre nyktra tillfällen blev det.

– Så fort jag fyllde 18 år köpte jag en lägenhet och flyttade hemifrån. Han blev så pass fast i sitt missbruk att det verkligen inte gick att ha en relation med honom, så jag sa upp kontakten. Tillslut gick det så långt att vi alla bröt med honom, även mina syskon och mamma.

Läs också: Kenza Zouiten: ”Så länge det provocerar kommer jag lägga upp bilder när jag ammar” 

”Jag busar väldigt mycket, är flamsig och barnslig. Jag är nog en lekmamma”, säger Kenza. Foto: HANNAH HEDIN / BMB

Men sommaren 2017 fick hon reda på att pappan var svårt sjuk i lungcancer och inte hade lång tid kvar att leva. Efter sex år valde hon att ta upp kontakten igen.

– Jag kände att jag inte ville gå resten av mitt liv och eventuellt ångra att jag inte gav honom hans sista önskan, vilket var att få träffa oss igen. Men vi hann bara träffas under en väldigt kort period. Han blev väldigt sjuk väldigt snabbt och gick bort i början av 2018.

Minns du hur det var att se honom för första gången efter alla år?
– Det var konstigt och ganska stelt, men också väldigt skönt. Jag hade varit rädd i flera år över att kanske stöta på honom på stan, för jag visste inte hur jag skulle reagera om jag hade gjort det. 

Känner du att ni fick tillbaka kontakten under den här perioden ni hann ses?
– Det blev aldrig riktigt bra. Jag kunde inte bara glömma allt som hade hänt och allt han hade gjort under alla år. Och vi pratade inte så mycket om det gamla utan mer om nuet. Min pappa gillade inte prata om känslor och var inte den som ville erkänna att han hade gjort fel. Så jag fick väl inte höra det jag ville höra. 

Vad var det du hade önskat att få höra?
– Jag önskar att han hade gett mig en förklaring och en ursäkt. Men jag känner nu i efterhand att det var rätt beslut av mig att träffa honom igen och få det avslut vi fick innan han gick bort så jag slapp undra ”tänk om”. 

– Jag kan inte tänka mig att sätta någon eller något före mina barn, att man som förälder kan välja att bortprioritera sina barn. Men det fina med livet är att man kan välja sin familj och man är inte för alltid beroende av, eller fast i den familjen som man föddes in i, utan man kan välja själv. 

”Jag sörjde att jag aldrig skulle få chansen att ha en normal relation med min förälder”

Kenzas pappa gick bort i januari 2018 och månaden efter påbörjade paret sin fertilitetsutredning och fick då reda på att hon hade dålig äggreserv. Två sorger som tog hårt på Kenza, som då valde att ta en paus från sina sociala kanaler. Hon beskriver första halvåret av 2018 är väldigt luddiga, att hon har svårt att minnas, men att hon försökte ta sig igenom och acceptera det som hände.

– Jag blev såklart jätteledsen när han gick bort, mycket mer ledsen än vad jag trodde att jag skulle bli. Jag sörjde inte bara att jag förlorade min pappa, utan också att jag inte fick chansen att bygga upp vår relation igen. När andra kunde prata om nära och kära som gick bort och berätta om alla fina år man fick ihop så kände jag att jag inte fick det. Det var skit när vi kände varandra och sen var han borta. Jag sörjde att jag aldrig skulle få chansen att ha en normal relation med min förälder.

När du ser Nikola och Aleks tillsammans, hur känner du då?
– Jag känner att jag verkligen har hittat rätt person att skaffa barn med. Men också att det måste vara så otroligt tufft för kvinnor och män som är i en relation, eller har skaffat barn med personer som har ett missbruk och psykiska problem. Men jag är väldigt tacksam att Aleks är en sådan bra pappa! 

Hur är Aleks som pappa?
– Han är världens bästa pappa! Han är väldigt stabil, lugn, rolig, trygg och alltid positiv. Det är lätt att tro att jag, som är mammaledig, skulle dra det största lasset, men det tycker jag verkligen inte att jag gör. Han stöttar mig i allt! Vi har ett väldigt jämställt förhållande, minus föräldraledigheten då, men det var för att jag ville vara mammaledig. 

Missa inte: Kenzas ärliga förlossningsvideo 

Mitt i det allvarliga pratet om Kenzas pappa avbryter Nikola med ett vrål. Han har fått syn på tigern i favoritboken och visar stolt upp olika läten. Allt från en ko, till en orm. Nikola är lite av en charmör och kommer flera gånger fram och drar på smilgroparna.

– Han älskar verkligen nya människor, säger Kenza och skrattar!

Redan från början under graviditeten med Nikola sa magkänslan att det var en pojke, men den här gången var hon säker på att hon väntade en tjej och blev chockad när hon såg… en snopp på ultraljudsskärmen. 

Vad känner du är den största utmaningen med att få pojkar?
– Som förälder till pojkar har man verkligen ett ansvar att uppfostra dem till män som har respekt för kvinnor och det kommer jag verkligen att vara jättenoga med. Alltså jättenoga! Jag vill också vara noggrann med att visa och lära att det är okej att visa känslor, att man inte behöver spela tuff, utan att man får gråta.

Vad är den största skillnaden den här graviditeten från när du var gravid med Nikola?
– Den här graviditeten får tyvärr inte samma uppmärksamhet av mig, vilket jag nu har förstått är väldigt vanligt. Men det har också gett mig väldigt mycket skuldkänslor. När Nikola låg i magen kände jag direkt ett starkt band, att det är mitt barn i magen, att jag ska skydda honom mot allt. De känslorna har inte riktigt kommit ännu. Jag vet såklart att jag kommer att göra allt för det här barnet också, men jag känner inte den starka kärleken ännu.

”Det är jätteviktigt att Nikola känner sig trygg och älskad. Min egen uppväxt har fått mig att vilja vara en så bra, ­närvarande och kärleksfull förälder som möjligt”, berättar Kenza. Foto: Hannah Hedin/BMB

Känns det jobbigt eller har du accepterat att det är så?
– Det har gett mig så sjukt mycket skuldkänslor. Vad är jag för mamma som inte ens kan visa kärlek? När jag skrev om det på min Instagram var det många som kände igen sig. Jag har också förstått att det kan ta längre tid att ”connecta” med barnet. 

Det är dags att avrunda intervjun när Nikola, som har vänt upp och ner på alla kökslådor, tillslut lyckats ta sig in i kryddskåpet och står med cayennepepparn i högsta hugg. Det är läge för dagens första runda till lekparken! Men Kenza hinner flika in med hopp om framtiden.

– Jag är beredd på att det inte blir den här jättestarka kärleken direkt när jag får upp honom på bröstet, som det blev med Nikola, utan det kanske tar lite tid och att det får växa fram lite. Oavsett så vet jag att det kommer att bli jättebra!

 

Foto: Hannah Hedin
Stylist: Malin Rudén
Hår & Make: Emelie Jonsson
Creative director: Vendela Zandén

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av mama + lampa till barnrummet & kokbok för 159 kr. Köp nu!