Jessica Almenäs, jJag bara skrek hysteriskt: Jag vill dö!"
Jessica Almenäs, jJag bara skrek hysteriskt: Jag vill dö!" Foto: Bonnier

Grattis Jessica Almenäs mamma igen!

Programledaren Jessica Almenäs, 33, flyger som en skottspole mellan jobbet i Stockholm och kärleken i Norge. Nu har Jessica blivit mamma igen!

Det var Dylan Alexander som låg i mamma Jessica Almenäs mage! Den 30:e september föddes Jessicas andra son, en liten sötnos på 50 centimeter och 3, 7 kilo. Pappa är norske stjärnryttaren Tony André Hansen, och stolt storebror, Jack, 4 som Jessica har tillsammans med sportkommentator Johan Edlund.

För mama gravidbibel berättar Jessica om graviditeten med Dylan Alexander.

JESSICA ALMENÄS

Ålder: 33.
Familj: Sonen Jack, 4 (pappa är TV4:s sportkommentator Johan Edlund, 37), väntar nu barn med pojkvännen Tony André Hansen, 30, norsk landslagsryttare i hoppning.
Bor: Delar sin tid mellan Tonys gård i Sandefjord, Norge, och lägenheten på Kungsholmen i Stockholm.
 

Jack, 4, hanterar plåtningsturbulensen i mama-studion mer världsvant än vilken vuxen som helst och lutar sig tillbaka med en Mamma Mu-film och ett garv i väntan på att morsan Jessica Almenäs, 33, ska bli färdig­fotograferad. Det märks att han har hängt med på ett och annat jobb i sina dar, på allt från travbanor till tv-studios runt om i landet.
– En del människor har synpunkter på det där att Jack hänger med mig och Johan i ­jobbet och har rest mer än de flesta, trots att han är så liten. De menar att det är bättre för barn med en fast punkt och att de skulle bli otrygga av för mycket resande, men han är super­trygg och smälter in överallt, säger Jessica.

Det har onekligen blivit en del resande för lille Jack och även för hans mamma. Sedan hon träffade norrmannen och landslagsryttaren Tony André Hansen för tre år sedan pendlar hon mellan Stockholm och Sandefjord och från ett stillsamt gårdsliv med hästar till ett hektiskt jobb- och storstadsliv i Stockholm. Och lugnare lär det inte bli framöver. Under de sista avsnitten av ”Let’s dance”
i våras kunde man ana något som liknade en begynnande bebismage under Jessicas glammiga programledarstassar och inte så långt därefter blev det officiellt att hon väntade sitt andra barn. Många veckor ­senare är hon betydligt rundare om magen och höggravid, men hur de ska lösa pendlingsfrågan i fram­tiden har hon inte riktigt klurat ut ännu.
– Jag är ju uppväxt i en småstad men ibland kan jag känna mig lite isolerad där vi bor i Norge. Det ligger 20 minuter utanför samhället på en hästgård och det är så öde så att klockorna stannar. Du måste hela tiden ha bil och det är jag inte van vid. Det är egentligen som att leva två skilda liv.

Skulle du trivas med att bo heltid i Norge?
– Nej jag skulle dö, hoppas inte min kille läser det här, haha. Men jag skulle inte ­palla tror jag, jag skulle bli totalt lappsjuk. Det är ju så när man flyttar till ett nytt ställe och inte har något jobb, ingen hobby och ­ingen skola, då är det ju väldigt svårt att ­knyta kontakt med folk.

Det kan ju bli isolerat om man inte har ­några kompisar.
– Ja, och jag har ju egentligen inte någon kompis utan det är min killes kompisar, och även om jag kommer väldigt bra överens med dem så är det inte riktigt samma sak.  

Har ni någon plan för hur ni ska lösa det?
– Min plan är att vi ska flytta till Sverige inom två år, men jag vet inte om det är hans (skratt). Jag jobbar på att få igenom den planen så får vi se. Jack börjar ju skolan om två år och då måste vi bo på ett och samma ställe, då går det inte att flytta fram och tillbaka. Dessutom är mitt jobb ganska svårt att flytta också.

Är det lättare att flytta Tonys jobb?
– Nej, han är ju anställd av en man vars hästar han rider och vi bor på gården som sponsorn äger. Flyttar vi så har han ingenting, då måste han bygga upp allting från grunden igen, så det är väldigt komplicerat.

Verkligen en svår ekvation.
– Fast jag tänker alltid att det här löser sig, för det brukar det göra. Vi är medvetna om problemet.
Hur bor du när du är i Stockholm?
– Jag har en liten övernattningslägenhet, en 1,5:a, vi bor i samma hus som Jacks pappa så det är väldigt praktiskt. Det är jättebra för Jack också för då blir det mer att han bor på två ställen istället för tre. 

Hur funkar relationen mellan Tony och Jack?
– De har en jättebra relation, inte så att Jack ska ha honom som sin pappa utan han tycker om att vara med honom och har respekt. Han var ju så liten när vi träffades, jag tror att det har underlättat.
– Och så har ju min kille fått följa med i utvecklingen och känt honom innan de trotsperioder som funnits till och från, vilket jag också tror var bra. 

Har du och Tony samma syn på uppfostran?
– Ja, i stort sett samma, han är lite mer sådär att han inte tycker att killar ska ha rosa tröjor. Jacks favoritfärg är rosa och han gillar Hello Kitty och då tycker jag att han kan få ha en rosa tröja med Hello Kitty. Men min kille får spel.

Han håller ju på med hästar, är inte det tjejigt då?
– Jo, det kan man tycka, men han är verkligen inte tjejig. Jack ville ha en docka så då fick han en Ken-docka, men Tony gillade inte den där dockan, han sa att den skulle försvinna spårlöst en dag vilket den också har gjort… hmmm...

Vet du om det är en flicka eller en pojke?
– Det blir en kille.

 

Foto: Bonnier

Var du sugen på en dotter?
– Ja, det var jag nog, men man slår om fort, det spelar inte så stor roll, det viktigaste är ju att få ett friskt barn.
– Men det är klart att det skulle vara kul att få en tjej när man redan har en kille om man får önska fritt, å andra sidan är det ju väldigt praktiskt med kläder och leksaker som kan ärvas. Och Jack tycker att det ska bli extra kul att få en lillebror.

Var barnet planerat?
– Nej, inte direkt, man kan säga att det var halvplanerat utan att gå in på detaljer. Vi hade inte försökt direkt men det kom inte heller som någon chock, vi var båda inställda på barn någon dag och hade pratat om det.
– Tony var ganska sugen. Jag tror att han blev mer sugen när han lärde känna Jack och tyckte att det var så kul. 

Tar Tony mycket ansvar med Jack?
– Ja, han gör lika mycket, det enda han ­vägrar är att byta blöjor, så det har jag gjort förut med Jack när han var liten. Nu har jag sagt att när vi får barn får han göra det så klart. Men Tony är beredd att byta bort blöjbytena mot alla vaknätter har han sagt.

Hur har graviditeten varit?
– Jättebra, jag har inte mått illa alls, det gjorde jag inte förra gången heller. Jag har ­varit trött och lite förvirrad, men det är ju normalt. När jag har läst manus på jobbet har jag kanske lite svårare för att ta in information och vara fokuserad. Sen har jag börjat få ont i ryggen, det hade jag förra gången också, men det hade jag glömt. 

Hur hanterar du det?
– Jag tänkte att jag skulle förebygga det så jag började gå till en personlig tränare, faktiskt redan innan jag blev gravid. Men det
verkar inte ha hjälpt för jag märker inte av träningen alls. Jag har lika ont i ryggen ändå. Jag tror att det inte är så mycket att göra mer än att genomlida, och sen börja träna igen ­efter förlossningen för att bygga upp.

Har du haft någon craving?
– Isglass, all glass slinker för övrigt ner. När jag väntade Jack åt jag en massa texmex-mat, nästan varje dag, och tyckte det var helt normalt men sen kom jag ju på efteråt att det var värsta cravingen, fast den här gången har jag inte haft samma sug efter texmex.

Har du gått upp mycket i vikt?
– Nio kilo redan, det var tidigare mest mage men nu känner jag att jag har lagt på en massa överallt. Förra gången gick jag upp 20 kilo, då var jag höggravid när det var jättevarmt och gick runt med säkert 16 kilo vatten på ­slutet.
– Jag var så svullen att från en dag till en annan passade inte kläderna, det var helt ­galet. Förmodligen kommer det att bli lika mycket den här gången, men mitt mål är att hålla mig under 15 kilo.

Hur kändes det att vara så stor i kroppen?
– I slutet av min förra graviditet så längtade jag väldigt mycket efter min gamla kropp och kläder. När jag var yngre så hade jag ätstörningar så det var inte helt okomplicerat att gå upp i vikt. Man stressar lite över det när man ser vad som står på vågen även om man vet varför man går upp i vikt.
Var du orolig över om du skulle bli av med det eller inte?
– Ja, faktiskt. Men jag gick ner väldigt fort förra gången. Jag tror att det tog ett halvår så var allting borta och efter ett år var jag smalare än innan jag blev gravid. Så jag har inte stressat lika mycket den här gången för jag vet att det går tillbaka. 

Men kan du njuta av att få en större kropp med tanke på den bakgrunden?
– Det är stor skillnad nu mot förra gången. Förra gången ville jag helst ha hängiga stora kläder som inte satt för tight för jag kände mig fet. Men nu går jag gärna i tighta trikåklänningar och tycker att det är fint med lite former. Det är stor skillnad i min attityd i graviditeten.

Vad tror du att det beror på?
– Att jag är äldre, klokare och lite tryggare
i mitt eget skinn. Man blir ju lätt det när man får barn för man tappar de där ytliga värderingarna om att ha en perfekt kropp. Att vara snygg och uppskattad av alla är inte viktigast i världen längre. Sånt förändras ganska mycket när man får barn, tycker jag.

Samtidigt är ditt yrke väldigt utseende­fixerat och tufft på så sätt att du har en press på dig att se bra ut.

– Jo, det är klart att det är och man tänker ju på det en del. Speciellt när man gör ett program som ”Let’s dance” där alla har åsikter om vad man har på sig och hur man ser ut.
– För min del är det väldigt skönt att jag har fått barn och liksom landat i vem jag är och inte är så osäker längre. Jag vet att jag kan mitt jobb. Jag behöver inte vara rädd att jag har fått mitt jobb bara för att jag är snygg utan jag vet att jag klarar av det, och då tror jag inte att man bryr sig lika mycket. 

Har du fått hjälp med det på något sätt?
– Jag har gått lite i terapi för att jobba med självkänslan och att jaget inte är byggt på prestation hela tiden. Jag har bara tyckt att jag varit bra när jag presterat förut. 

Hur känns det inför förlossningen?
– Jag hade ju en ganska jobbig förlossning förra gången men jag hade liksom glömt det av någon anledning så jag har inte börjat tänka på det förrän nu när det börjar närma sig. Nu börjar jag stressa lite över det och tänka på hur sjutton det ska gå.

Vad gick fel sist?
– Jag var så rädd, det var en massa grejer. Epiduralen tog inte och de var tvungna att sticka mig massor med gånger och jag är jätte­rädd för att bli stucken. Sen när epiduralen väl tog så tog den bara på halva kroppen och då var jag tvungen att få en annan spruta i ­slidan, spinalbedövning, och det var inte vidare ­trevligt.
– Sen avstannade värkarna och så fick jag värkstimulerande och då fick jag kryst­värkar fast jag inte var tillräckligt öppen och det gjorde bara så fruktansvärt ont. Till slut fick de dra ut honom med sugklocka och då tänkte jag att när han ­kommer ut så går det väl över, men då gjorde det fortfarande lika ont för jag var så trasig där nere.
– Johan var ensam med Jack de första timmarna för jag fick åka iväg och sy och blev sövd och allting.

Då hade du gått sönder mycket.
– Ja, jag låg på en annan avdelning och fick morfin, jag var helt borta. Det var en ganska traumatisk början och jag var rätt chockad, jag var egentligen inte riktigt närvarande de två första dygnen. Så jag är väldigt orolig för hur det ska gå den här gången. 

Har du gått och pratat med någon?
– Jag gjorde det förra gången och jag har planerat att göra det nu. Jag går hos barnmorska både i Norge och Sverige för jag har inte bestämt var jag ska föda ännu.

 

Foto: Bonnier

Du skjuter upp beslutet?
– Det är ju två ­månader kvar. Helst vill jag nog föda i Sverige men min kille vill att vi ska föda i Norge, för han kan inte vara här och vänta in en födsel på grund av sitt jobb.

Varför vill du helst föda i Sverige?
– För att det känns tryggare, det är ju jättefånigt egentligen för som Tony sa till mig så är det ju inte Turkiet vi snackar om, jag förstår ju vad folk säger, men det har ändå en viss ­betydelse att det är ens eget språk.
– Och jag har gjort det en gång i Sverige och vet vad jag kan förvänta mig. De kanske har andra rutiner i Norge, även om det är små­grejer, som gör att man kan känna sig extra osäker och utlämnad under en förlossning. Som att barnmorskorna är lite mer för naturlig födsel i Norge och lite mer emot smärtlindring och det passar inte mig. Jag ska ha all smärtlindring jag kan få. Så jag är lite orolig.

Du har inte funderat på kejsarsnitt?
– Jo, jag har funderat på det, men om man väger för- och nackdelar så är ju rehabiliteringen efter ett kejsarsnitt bökig att gå igenom också. Många ser det som en enkel lösning men för mig är det inte det, du slipper förlossningen men sen har du ett helvete efteråt och kan inte ens lyfta din bebis. 

Hur länge kan du flyga med magen? När måste du bestämma var du ska föda?
– Jag får ­flyga fram till vecka 37 om jag har intyg från läkare. Men det lutar väl åt Norge för jag har ingen lust att föda barn själv. Tyvärr, men det går säkert bra.

Jobbigt, man har ju aldrig några garantier.
– Ja, och jag är ju lite kontrollfreak, jag vill gärna veta vad som ska hända och tycker inte om när saker ändrar sig i sista sekund och i en förlossningssituation är ju det helt hopplöst.
– Förra gången så ville jag att barnmorskan skulle förklara för mig exakt vad som skulle hända, steg för steg, vad jag skulle känna då och då men hon sa att man vet inte, alla förlossningar är olika, det går inte säga. Och också det där att jag vill att allt ska vara kontrollerat och att barnet mår bra.

Vad händer när du inte kan kontrollera? Blir du hysterisk?
– Ja, jag blev det sist, herregud, jag trodde att jag blev galen. Jag bara skrek. Det var till och med så att de sa att jag fick försöka vara lite tyst för jag skrämde folk. Men det struntade jag i. Jag bara låg och skrek ”Jag vill dö! Jag vill dö! Låt mig dö!”, helt ­hysteriskt.

Du fick panik.
– Ja, men det är ju en helt sjuk känsla när man tror att man ska bli galen för att det gör så ont, man får panik för man kommer inte undan. Det är ganska obehagligt. 

Väldigt.
– Och det går inte att komma åt det och man vet att det kommer igen. När det gick över så fick jag ångest för då visste jag att nu kommer värken igen om bara någon sekund.
Har du tänkt på vad du vill ha för smärtlindring eller hur du ska bearbeta det?
– Epidural ska jag definitivt ha och det ska jag ha fort, har jag bestämt, och lustgas tyckte jag var bra också. Men jag tar den smärtlindring jag kan få egentligen.

En klubba i huvudet går också bra?
– Ja typ, ge mig allt, vad som helst.

Förstår Tony hur du känner, han har ju inte varit med förut?
– Nej, jag vet, det är lite jobbigt, jag tar med honom på möten till barnmorskan så han ska höra när jag berättar och vad jag är rädd för och sånt. Jag tror inte riktigt att han förstår. Han är väldigt cool, oroar sig inte ett dugg. 

Han har inte varit i ett förlossningsrum ännu.
– Nej, och barnmorskan har sagt till honom att man kan bli personlighetsförändrad och han bara ”jaha”, jag tror inte han har fattat. 

Vad är du mest rädd för?
– Det är ju lite det där att man inte har kontroll. Jag tänker alla katastroftankar som finns, att man ska dö. Att barnet ska dö, att något ska hända, att någon ska göra fel så att någon ska bli skadad, såna där saker som man inte kan råda över.
– Sen är det ju smärtan ­också. Jag får panik när jag ska ta ett blodprov. Då måste jag gå till Söders specialavdelning där de inte gör annat än att ta blodprov hela ­dagarna och så får jag ligga ner och så sticker de mig med en barnnål. Jag är livrädd.

Vet du hur mycket det skiljer sig i Norge i fråga om förlossning?
– Nej, förutom att de är mer inne på det där med naturlig födsel. Så om jag ska föda i Norge så ska jag vara väldigt tydlig. Jag vill ha en
garanti på vad de ger mig innan, för när man blir galen och börjar skrika sen är det inte
säkert att de lyssnar på en.

Mamma­ledig i Norge, hur blir det tror du?
– Det känns ganska lugnt och tryggt. Jag är lite rädd för att jag ska bli uttråkad, när jag var mammaledig förra gången, i Stockholm, så kunde man ju träffa kompisar och fika varje dag, titta in på jobbet och så. Jag kan bli lite orolig för att jag ska bli helt ensam och sitta på landet och inte få något gjort. 

Hur kommer det att funka sen, att pendla med bebis? Kommer du att flyga fram och till­baka på samma sätt?
– Säg det, jag vet inte. Jag tänker så här att man kan inte planera allt här i livet, det går bara inte, för saker händer och så får man lösa det på vägen. 

Du tar dagen lite som den kommer?
– Egentligen vill jag ju planera saker och tycker om det. Utan min almanacka skulle jag aldrig klara mig. Men jag tror det gäller mest småsaker som möten och resor och sånt. När det gäller stora livsfrågor tar jag nog saker mer som de kommer. Plötsligt så öppnas en dörr som du inte hade en aning om fanns och så löser det sig. 

Ska Tony vara pappaledig?
– Vi vet inte, det är svårt för honom att vara pappaledig. Hästarna ska ridas och det går inte att säga till hästarna att nu ska jag vara ledig sen kommer jag tillbaka.
– Jag var ju väldigt sån när Jack kom att vi skulle dela lika och min karriär var lika viktig som hans. Det var inget snack om att jag skulle offra min karriär, Johan var ju lika mycket förälder till barnet. Men så kommer man i en situation där det kanske inte funkar för det går inte. Hästarna ska tränas och de rids av en person, så vad gör man? Det är ju det.

Det blir intressant att se hur ni gör sen.

 


– Men går jag runt och tänker på det där hela dagarna så blir jag galen så det orkar jag inte. Alla är så förfärade över att jag inte har en aning om hur saker ska bli eller hur vi ska lösa det. När jag säger att jag inte vet tittar folk på mig som om jag vore ett ufo. 

 


– Jag är inget fan av att folk lägger sig i vad jag gör. Men när det kommer till barn har folk en tendens att förfära sig över att man lever livet på ett annat sätt än formulär 1A, men den mallen funkar inte för mig.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 3 nr av mama för endast 99 kr. Köp nu!