Regina ”Egoina” Katralen med sin än så länge namnlösa lilla pojke. Foto: Privat

Bloggaren Egoina: ”Boken gjorde att jag kände mig misslyckad”

Regina ”Egoina” Katralens efterlängtade bebis är äntligen här! För mama berättar bloggaren om hur hon tacklade värkarna och hur skönt det var att tillslut tacka ja till smärtlindring. – Om jag får uppleva att föda barn igen hoppas jag att jag är mer förlåtande mot mig själv inte känner att jag behöver vara så himla duktig.

Hej Regina och stort, stort grattis till bebis! Hur mår du just nu?
– Hej! Tusen tack!! Just nu mår jag jättebra. Är så kär i min bebis. Luktar, pussar och tittar på honom konstant.

Hur startade allt?
– Egentligen startade det nog med en hinnsvepning hos min barnmorska dagen jag var beräknad. Hon gjorde en kontroll och sa att jag var 2-3 centimeter öppen. ”Nu sveper jag”, sa hon. Klockan 03.00 natten efter startade värkarna. Det dröjde dock ett dygn innan vi åkte in till förlossningen.

Hur tacklade du värkarna?
– Med värmedyna, andning och att Frédéric drog sina fingrar hårt längs min rygg. Värkarna gjorde ont, men att det hela tiden kom en paus gjorde det uthärdligt. Jag försökte fokusera mer på att det snart inte skulle göra ont än att det faktiskt gjorde ont. När vi kom in till sjukhuset använde jag mig av lustgas de första timmarna som funkade jättebra. Det tog inte bort smärtan, men gav ett rus som gjorde att jag fick lite avstånd på något sätt. Det var först när det närmade sig 10 centimeter som jag kände att jag tappade kontrollen och inte längre lyckades återhämta mig mellan värkarna. Jag fick epidural som tog bort smärtan. Jag kunde se värkarna på skärmen, men kände knappt någonting. En riktig lättnad efter att ha haft värkar i över ett dygn.

Gåstolen och pilatesbollen användes flitigt. När Regina rekommenderas epidural blev hon först besviken, till sin egen stora förvåning: ”Jag trodde att jag skulle vilja ha så mycket smärtlindring som möjligt”. Foto: Privat

Förstår det! Vad blev du mest överraskad av?
– Att jag helst inte ville ha epidural. Jag har ingen åsikt om smärtlindring och jag var absolut inte ute efter att vara en martyr eller så, men när jag kom in till sjukhuset kände jag att jag absolut inte ville ha epidural. Det förvånade mig för jag trodde att jag skulle vilja ha så mycket smärtlindring som möjligt. Jag vet inte varför men det kändes läskigt, som att jag skulle förlora kontakten med och kontrollen över min kropp. Men när jag inte längre kunde återhämta mig mellan värkarna och fick i mig för mycket lustgas några gånger så att jag förlorade medvetandet rekommenderade de epidural. Jag erkände mig besegrad och tackade ja. Jag är så glad över det i efterhand. Hade jag inte fått den pausen innan krystfasen hade jag nog inte orkat.

”Boken fick mig att känna att allt hängde på mig och att det var min inställning och agerande det var fel på när jag inte klarade mer”.

Du hade läst boken ”Föda utan rädsla” och i efterhand blev du nästan irriterad. Berätta!
– På många sätt tycker jag att boken är jättebra och att den gav mig rätt inställning och motivation. Den hjälpte mig helt klart att hantera smärtan och att inte bli rädd. Men det var också boken som gjorde att jag kände mig misslyckad när jag inte klarade av mer och det var antagligen också den som gjorde att jag ville undvika smärtlindring. Boken fick mig att känna att allt hängde på mig och att det var min inställning och agerande det var fel på när jag inte klarade mer. Det gör mig lite ledsen i efterhand för det är väl det sista man vill känna i en sådan situation – besviken på sig själv. En annan grej var att det står mycket i boken om att man inte ska skrika och för mig var det helt omöjligt att krysta utan att göra ljud och varje gång blev jag besviken på mig själv för att jag ”gjorde fel”. Så onödigt. Om jag får uppleva att föda barn igen hoppas jag att jag är mer förlåtande mot mig själv och inte känner att jag behöver vara så himla duktig. 

I slutändan. Blev förlossningen som du tänkt dig?
– Ja, jag tycker ändå det. Jag hade inte tänkt så mycket. Men allt blev som jag önskat. Snäll personal som guidade mig och en vaginal förlossning. 

Så fint! Hur var förlossningen för Frédéric?
– Jag tror att han tyckte det var ganska spännande. Han var aktiv hela tiden, hjälpte mig med värkarna och såg precis allting, även under själva krystandet precis som jag önskat. Det var tydligen inte jättevanligt att partnern kollade på sa barnmorskan, haha. Men för mig kändes det tryggt att han såg vad som hände.

Sina två första timmar i livet grät bebisen otröstligt. Men sen kunde Regina njuta av den klassiska förlossningsbrickan Foto: Privat

Hur var första mötet med bebisen? <3
– Helt ärligt ganska märkligt. Det var en fantastisk känsla att få upp honom på bröstet, men sen grät han otröstligt i två timmar och efter en förlossning på över 30 timmar blev det typ för mycket för mig att hantera. Nu i efterhand tror jag att jag var chockad och för utmattad för att kunna ta in att det var min bebis som jag väntat på. Den känslan kom först dagen efter. 

...och hur var första natten?
– En enda dimma! Jag kunde inte sova men var inte heller vaken. Jag satt som en zombie och kunde inte ta in vad som hänt. Minns att Frédéric väckte mig och sa att jag kanske skulle prova amma. Jag hörde inte ens att bebisen grät. Jag förstod ingenting. Jag är så tacksam över att Frédéric var där med mig och tog ansvar för blöjbyten och ammande så att jag kunde hämta mig igen. Det tog ett dygn innan jag kunde ta in situationen och förstå att bebisen faktiskt kommit.

Vad var det viktigaste och mest onödiga du tog med i BB-väskan?
– Viktigaste: Godis! När jag packade väskan tänkte jag att mitt godis och snacks skulle vara till själva förlossningen, men det var snarare till tiden efter. Mest onödiga: Kläder till mig själv. Jag behövde såklart kläder att åka hem i, men i övrigt gick jag runt i sjukhusskjorta på BB. Hade inget behov av att ha på mig vanliga kläder.

Hur var det att komma med från BB med en liten bebis?
– Dagen vi åkte hem var en känslostorm från min sida. Jag grät av lycka konstant hela dagen. Bebisen blev blöt av tårar när jag ammade honom, haha. Det var en konstig känsla att komma hem med sin bebis till ”scenen”, hur vi lämnade lägenheten. Värmekudden i soffan, stolen i duschen, stolen framför tv:n som jag lutade mig mot och tog värkar. Och nu kom vi hem med honom. 

Vad var det första du gjorde hemma?
– Jag dukade fram kex, mögelost, fikonmarmelad, champagne och en fars dag present till min kille som jag köpt ifall att bebisen skulle hinna komma. Jag längtade efter blåmögelost och champagne hela graviditeten och hade det som målbild under förlossningen. Det smakade riktigt bra efter nio månader utan, haha. Att det dessutom var fars dag var extra fint.

Regina och Frédéric fick komma hem från BB på fars dag: ”Jag grät av lycka konstant hela dagen”. Foto: Privat

Så fint minne! Har du känt av den klassiska baby bluesen?
– Ja, en kompott av lycka, oro och ångest på samma gång. Den värsta svallvågen har lagt sig, men jag har fortfarande en massa känslor i min kropp som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag var ändå beredd på det då jag mått så himla bra psykiskt under graviditeten. 

Har du fått någon pushpresent?
– Ja faktiskt! Det var inte en uttalad grej att jag skulle få det, men var på väg att köpa ett par skor och valde mellan två modeller. Frågade min kille vilka han tyckte var finast och sen sa han att han ville köpa dem till mig, som en pushpresent. Så gulligt! Jag ska ge mig själv en pushpresent också har jag bestämt. Det förtjänar jag efter förlossningen och inte minst graviditeten.

”En kompott av lycka, oro och ångest på samma gång”, beskriver Regina första dagarna. Foto: Carolin Månsson, @fotocarolinmansson

När du ser tillbaka på graviditeten, vad var det jobbigaste?
– Foglossningen. Bäckensmärta var något jag inte förväntade mig och det var otroligt begränsande. Vissa perioder kunde jag knappt gå. 

Något du saknar med att vara gravid?
– Att må så bra psykiskt och hur omgivningen behandlar en när man är gravid. Det var så fint att bli bemött med så mycket hänsyn och omtanke. 

Okej, sista frågan. Är du team FÖR kasslertrosor eller team EMOT kasslertrosor?
– Team FÖR såklart! Finns det verkligen någon som är emot? Jag snodde till och med några par och tog med mig hem. Jag har tvättat dem och har de fortfarande i min troslåda. Haha. 

LÄS OCKSÅ: Egoina om kampen för att bli gravid: ”Vi gjorde en fertilitetsutredning”
LÄS OCKSÅ:
Skådespelaren Ellen Bergström: ”För mig är föräldraskapet ett helt nytt liv”