Konstnären Clara Hallencreutz Fares: ”Jag har tvivlat på om jag ville bli mamma”

Det är kväll i maj och Stockholm står inför ännu en efterlängtad vår. Clara Hallencreutz Fares är höggravid och har avslutat en dag i ateljén där hon har packat tavlor. Hemma i lägenheten i Vasastan står BB-väskan ännu opackad och på bordet ligger skisserna till designsamarbetet som snart har deadline. Hon matar Ziggy, 2, gör några ändringar i skisserna och klappar honom på kinden. Snart är han storebror. För en vecka sedan landade hennes man, skådespelaren Fares Hallencreutz Fares åter i stan, efter att jobbet har tagit fart på nytt i takt med att Corona-restriktionerna har lättats. Klockan tickar snabbt mot midnatt och först nu avslöjar Clara – som har gjort allt för att avdramatisera situationen, att värkarna har varit starka under hela kvällen. BB-väskan packas i panik och en lugn kväll byts plötsligt ut till en snabb bilfärd genom natten. 

– Jag ringde mina föräldrar och berättade att vi skulle komma över med Ziggy. Som tur är så känner min mamma mig väl och insåg att jag underdrev situationen. Hon kastade sig ut genom dörren och sprang mot oss för att möta Fares nere på gatan med Ziggy. Hade mamma inte sprungit och mött upp Fares, hade han inte hunnit hem och då hade jag fött hemma själv på badrumsgolvet, berättar Clara. 

– Fem minuter senare satt vi i bilen och, som tur var utan trafik, eftersom det var mitt i natten. Förmodligen handlade det om de sista minutrarna innan jag inte längre hade klarat av att ta mig ut ur bilen och in till BB. De hann varken koppla upp mig, ställa frågor eller ge bedövning. En snabb undersökning visade att jag var tio centimeter öppen och hade börjat krysta. Det tog sex minuter från incheckning till att Tino var född. Det var otroligt mäktigt och helt magiskt när han kom ut. Jag drog ut Tino den sista biten och lade honom på min mage. Min mammas intuition och att vi körde in till BB mitt i natten utan trafik, det var vad som räddade mig från att behöva föda längs E4. Men jag ska inte försköna det här. Det gjorde fruktansvärt ont och jag var väldigt chockad efteråt.

”Det var tungt att vara ensam med Ziggy och samtidigt höggravid”

Även tiden innan Tino föddes var dramatisk och lite av en kamp mot klockan. Vad var det som hände?
– De började släppa på Corona-restriktionerna i samband med att vi närmade oss förlossning, vilket gjorde att alla jobb som tidigare hade ställts in för Fares nu skulle ske på en gång. Det innebar att han plötsligt behövde resa iväg i tre veckor. Jag avskyr att vara ifrån Fares och saknar honom alltid omgående. I vanliga fall hade vi såklart hängt med. Det var också tungt att vara ensam med Ziggy och samtidigt höggravid. Det var väl ganska typisk oss att inte ha någon plan. I stället höll vi tummarna och blundade. Till slut blev det ändå väldigt bra tajmat. Ziggy tickade av en vrålförkylning och var sjuk i totalt tre veckor innan han blev frisk igen. Det var som att alla förberedde sig inför den här förlossningen. Jag har ingen typisk kvinnlig intuition, men just när jag tog graviditetstestet så blev jag helt övertygad om att jag skulle föda just den 20 maj och det stämde, för på den dagen föddes han, trots att mitt BF var något helt annat. 

Clara berättar att även om graviditeterna var lika så bjöd den andra på en desto större utmaning, att kunna knyta an till ett barn i magen samtidigt som livet rusar utanför med en 1,5-åring. Oron över att  Ziggy ska hamna i skuggan av ett syskon varvas med det dåliga samvetet över att inte hinna ”connecta” med barnet i magen.

– För ett barn på utsidan är mer konkret än ett i magen, säger Clara, och berättar om hur vetskapen om den kärleksbomb som ligger där inne ändå gjorde att hon snabbt fick ett band till Tino.

– Som förälder för andra gången, så vet man hur ofantligt drabbad man blir av kärleken till ett barn, vilket gör att anknytningen hamnar i en sorts ”fast track”.

Annons: Läs mama och över 50 andra magasin digitalt i appen ARCY

Du har tidigare sagt ”Jag är inte den mest organiserade mamman, men proppar dem desto fullare med kärlek”. I en tid där vi bokar och planerar en stor del av våra liv, har du fått vara ifred med din inställning till familjelivet?
– Ja, jag tycker faktiskt det. Kanske hade jag en bild av att jag skulle bli mer vuxen och mindre tankspridd och förvirrad när jag blev mamma. Men det är en så stor del av min personlighet – som också funkar i mitt jobb. Men det är klart att det blir kaos hemma hos oss. Jag tror att vi skulle vara en familj i kaos även om vi lärde oss att organisera bättre. Nu blir det snarare så som jag hade förväntat mig. Men det är ett härligt kaos och Ziggy kommer till förskolan på något sätt, även om allt inte är lika strukturerat och förberett som hos andra. Jag tänker att den kreativitet och barnslighet som kommer med min personlighet också gör att jag kan vara mer i nuet istället för att organisera runt det. Plus att jag älskar att uppslukas i lekens fantasivärldar med mina små lekkamrater. 

Både du och din man har kreativa och konstnärliga yrken. På vilket sätt följer barnen med in i den världen?
– Vi flätar in våra jobb i vardagen och umgås väldigt tajt alla fyra. Jag och Fares jobbar ofta intill varandra med förberedande arbete i ateljén. Ziggy har redan gått på otaliga konstutställningar och babyopera och hemma blir det ofta porslinsmålning och knådning av deg. Dessutom reser vi en hel del. Innan Corona-pandemin hann vi resa runt i både Tjeckien, Rumänien och L.A. på jobb. Det är ett typ av liv som jag inte har reflekterat så mycket över tidigare. Idag inser jag att det också kan bli ett problem, just att vi behöver resa en del. Barn älskar rutiner, men samtidigt ser jag något positivt i att kunna utmana vardagen och vidga vyerna. 

Planen var ett barn och visionen var till en början ”Vi tre och vår lilla familj”, berättar Clara. Med Ziggy kändes livet fulländat och vad skulle kunna göra situationen bättre när allt redan fanns där. Kan ens kärleken räcka till två små? Men så kom tvekan och de bestämde sig för att göra någon av den känslan. Dessutom hade Corona slagit till med full kraft och plötsligt fanns tid som inte hade funnits förut. Clara bestämmer sig för att ta ut sin spiral och fyra veckor senare är hon gravid. På nyårsafton välkomnar en hel värld 2021 och Clara släpper nyheten om att ett syskon är på väg. 

Du har tidigare berättat att du först tvekade över om du överhuvudtaget ville bli mamma. Vad fick dig att känna så?
– Jag tror att det berodde på den där känslan av att jag aldrig riktigt lyckades växa upp. Jag har varit gravid flertalet gånger trots att jag alltid har haft preventivmedel, gjort abort, blivit så ofantligt ledsen och känt en enorm skuld varje gång. Det har också gjort att jag har förknippat graviditet med att inte ha kontroll över situationen. Min tidigare känsla av att vara gravid var så motsägelsefull mot allt man borde känna. Det fick mig att tvivla på om jag överhuvudtaget ville bli mamma. Jag känner mig otroligt ödmjuk inför det valet, för det är faktiskt ett val. Att skaffa barn är inte något man ska göra bara för att samhället styr åt det hållet. När jag blev gravid med Ziggy så var det instinktivt en ren och skär lycka som jag aldrig hade känt tidigare och plötsligt visste jag bara att allt skulle gå bra. Jag är ofattbart tacksam för Ziggy och Tino och att jag fick chansen att bli mamma. Det är så otroligt häftigt att naturen kan göra oss till mammor och en sån besvikelse när man vill men inte kan. 

Din första graviditet kantades också av fruktansvärda upplevelser, där personer via dina sociala kanaler men också i din omgivning fällde helt ofattbara kommentarer.  
– Det var ett ganska stort flöde av rasistiska kommentarer på min Instagram. Kommentarer som var väldigt chockerande. Men också i min vardag, där smygrasistiska kommentarer fälldes från min omgivning. När jag blev gravid med Ziggy så var det som att något uppenbarade sig för andra människor. Jag var en svikare av den ariska rasen, enligt vissa. Jag skulle våldtas som straff för att jag hade legat med en arab. Det var otroligt grova saker. Men de subtila kommentarerna var lika hemska. Som att folk oroade sig för Ziggys utseende, att han skulle se för arabisk ut. 

Menar du att den typen av kommentarer fälldes av personer i din omgivning?
– Nej, men vissa bekanta kunde fälla kommentarer som handlade om religion. Skulle vi uppfostra Ziggy muslimskt eller inte? Det finns otroligt många saker som är vackra med varje religion, men både jag och Fares är födda kristna och dessutom inte troende, så att diskutera om Ziggy skulle bli muslim eller inte känns högst irrelevant. Mina ungar kommer att få tro eller inte tro på vad de vill. Jag kände en enorm sorg inför att såna frågor överhuvudtaget existerade och samtidigt en skuld över att jag var så förvånad. Att jag hade varit så priviligerad att jag inte hade upplevt rasism förut.      

Ziggy och Tino är fortfarande väldigt små, men kan du redan nu se likheter och skillnader mellan dem?
– De är väldigt lika utseendemässigt. Men personligheten, där glömmer man mycket av den första tiden och får svårt att jämföra med hur Ziggy var de första månaderna. Dessutom ändras deras beteende så fort när de är små, från ena veckan till den andra. Vad är personlighet och var är typiskt för den här tiden? Men det ska bli så spännande. Med Ziggy hade vi en stor bebisbubbla och satt ihop vi tre, medan den första tiden med Tino har handlat om att hålla allt som vanligt för Ziggys skulle. Det har snarare handlat mer om att Ziggy ska knyta an till Tino, än att vi ska göra det. 

Vad har Ziggys reaktion varit på att det plötsligt finns en till liten person i familjen?
– Jag var så nervös inför att vi skulle komma hem med Tino, men hans första instinkt var att pussa, krama och klappa. Däremot har det också inneburit en stark avundsjuka som gör att Ziggy vill vara väldigt nära och han gillar inte när jag lyfter och gullar med Tino. Eftersom jag fortfarande ammar Ziggy, så tror jag att han upplever ett svek i att jag samtidigt ammar Tino. Det här är ganska mycket vad det innebär att vara mamma i sin helhet. När det funkar är man ”On Top of the World”, en supermorsa och när det inte funkar är man på botten. Att bli mamma har ändrat mig på så sätt att jag har mer respekt och vördnad inför livet. Man fylls med en enorm kärlek och det smittar av sig på allt man gör, men också till dem man har runtomkring sig. 

Har det även påverkat din syn på konsten och hur du arbetar?
– Det är svårare att bli absorberad i konsten nuförtiden. Jag är en sådan som brukar sova i ateljén och jag jobbar ofta med levande objekt, vilket gör att man måste vara totalt fokuserad. Det har varit svårt att hitta tiden, men också det utrymmet i ens huvud, vilket blir en stress som har lett till att de stora projekten har hamnat på hyllan. Man kan säga att jag har omformulerat konsten just när det kommer till vilka material jag jobbar med och vilken tid det får ta. 

”Mammarollen blir ofta en hög och ranglig piedestal som man så otroligt lätt knuffas ned ifrån”

Att bli mamma har förändrat din syn på livet men har det också ändrat din syn på mammaskapet?   
– Jag är väldigt tacksam över min egna uppväxt där mina föräldrar har tillåtit mig att drömma väldigt vilt. De har inte ställt frågor om vad jag vill bli eller bett mig motivera varför. Det har funnits tillåtelse att leva planlöst, medan saker har fallit på plats. Samtidigt har jag varit väldigt ambitiös längs vägen. Idag kan jag se saker med föräldraskapet som är så viktiga – som att inte försöka verka perfekt inför sina barn. Det är till exempel viktigt att våga be om ursäkt. Det är inte ett svaghetstecken. Man gör om och gör bättre och kanske lär sig också barnen något av det, att de inte automatiskt ska idealisera allt deras föräldrar gör. Mammarollen blir ofta en hög och ranglig piedestal som man så otroligt lätt knuffas ned ifrån. Men jag vill inte leva så där varje tanke och beslut måste snurra flera varv. Jag vill ta mina beslut baserat på min instinkt och vad som är bäst för mig och min familj. 

Text: Therese Lukic
Stylist: Malin Rudén
Hår & make: Nathalie Berzelius, Stockholm/Dyson
Creative director: Vendela Zandén