Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

Mobil Tablet Dator
Sofia Jannok en av Sápmis största musikstjärnor, men hon är också känd för sitt miljöengagemang. Nu har hon blivit mamma. Foto: Privat

Artisten Sofia Jannok har blivit mamma: ”Han ska växa upp nära naturen”

Vaggan som nyfödde sonen Jona ligger i är en traditionell samevagga. I samma vagga låg hennes mormor för 100 år sedan under den 80 mil långa tvångsförflyttningen till fots. Sedan Sofia och hennes bror. 

– Man hängde den här vaggan på renens rygg eller sida.

För mama berättar artisten, låtskrivaren och aktivisten Sofia Jannok om känslorna när hon blev mamma, de fantastiska barnmorskorna, och om hoten mot Sápmi  – Sameland.

Hur tänker hon nu om framtiden för Jona?

Thérèse Bilby

Sofia Jannok är hemma hos föräldrarna i Leaibbik, som ligger i Arjeplogs kommun. För exakt två månader sedan föddes den lille, Jona, som nu ligger tryggt insvept i en traditionell samevagga, en geitkka.

– Den är ju anpassad för ett liv på flytt med renrajd (ett tåg av renar, reds anm) och den har använts till det. För exakt hundra år sedan i år, i september, då föddes min mormor. Det var under tvångsförflyttningen, när norska och svenska staten förflyttade massa samer från Nordnorge, som min mormor råkade födas vid en norsk fjord. Det var en ganska dramatisk flytt, det måste vara runt 80 mil till fots. Så den där vaggan har hängt med ända hit ner. 

Här ligger Jona i sin samevagga. Foto: Privat

– Jag märker på Jona, att han sover väldigt gott i den där om man jämför med bara vagn. Första veckorna när allt var så himla kaotiskt, då kändes ju den vanliga barnvagnen jättestor. Han for omkring. Sedan la vi av en händelse Jona i samevaggan och den i barnvagnen, och den passade perfekt...

Rötterna har Sofia Jannok i Gällivare och Luokta-Mávas sameby, men nu bor hon i Umeå. Hon är en av Sápmis största musikstjärnor med lyssnare över hela världen. Hon skriver och sjunger på nordsamiska, svenska och engelska och hon blandar pop, visa och jojk hej vilt. Nyss nominerades hon till Världsnaturfondens utmärkelse ”Årets miljöhjälte”. I fjol blev hon hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet och hon tidigare bland annat fått Evert Taube-stipendiet ”för gränslöst musikskapande på tre olika språk och en sällsynt förmåga att omsätta politisk drivkraft till popdängor i tiden”. 

Sofia Jannok. Foto: PRIVAT

SOFIA JANNOK

GÖR: Artist, låtskrivare, skådespelare, klimataktivist, renägare

ÅLDER: 40

BOR: Umeå, Leaibbik, Arejplogs kommun.

FAMILJ: Sonen Jona som föddes i augusti, sonens pappa och hunden Ajo, plus storfamiljen med flera generationer.

Det har nu gått två månader sedan hon blev mamma. Två månader av gos, gråt, dålig sömn och lycka. Två månader av grus i ögonen och kaos. På sonens vagga, som är byggd i trä och garvat renskinn, hänger ett pärlhalsband som Sofia själv trätt, med den traditionella samiska silverkulan som ska skydda mot onda krafter.

Men mot vissa hot hjälper inga silverkulor. Som renägare märker man av klimatförändringar mer än många andra i Stockholm och resten av Sverige. 

Som nybliven mamma vill Sofia gärna leva så klimatvänligt det bara går och hon använder tygblöjor och tygtvättlappar, som hon ärvt från sin brors barn, berättar hon.

– Ja, jag har egentligen inte behövt köpa någonting nytt. Vi försöker att inte köra engångsprodukter. Det enda vi köpt är vagn och babyskydd, men även det köpte vi begagnat på en köp- och säljsida, berättar hon. 

Allt har använts förut. Vaggan av flera generationer bebisar i familjen, även av Sofia själv och hennes bror och alla kusiner. Hon berättar att Jona ofta somnar direkt när hon lagt ner honom i hans geitkaa. 

Det är så fint att den har fått följa med i generationer

 Kan inte du berätta lite mer om vaggan?
– Ja, gärna. Den är gjord i trä, själva grunden med ett valv över barnets huvud, och är klädd i garvat renskinn. Sedan drar man åt den med vävda band så barnet ligger tryggt. Hos oss skiljer sig banden, om det är en flicka är det gul botten och röda mönster, och om det är en pojke är det vit botten. 

Hur bäddar man?
– Allting följer med! Mormor har gjort en madrass stoppad med renhår, så det är väldigt varmt och gosigt. På har vi en yllefilt som jag lindar runt honom. När det är kyligare så är det en filt där ena sidan är ylle och andra sidan harpäls, då håller barnet sig varmt. På vintern kan det ju bli minus 30 här. Jag har sett bilder på när min kusin ligger i den på vintern, då har de även lindat in hela vaggan i en yllefilt. Ja, det är så fint att den har fått följa med i generationer.

Sofia med Jona. En silverkula på vaggan som skydd åt barnet. Hon har även trätt pärlor, 3 röda för dagen och 8 blå för månaden, dagen då Jona föddes. Tredje augusti. Foto: PRIVAT

– Moster sa till mig att barnet ska smaka tre droppar vatten vart man än far. Det tänker jag hänger ihop med infektionskänslighet och immunförsvar, det är lite samma sak som när läkaren Agnes Wold pratar om att barn ska träffa djur för att inte bli allergiska senare i livet. Traditionell kunskap går ju ofta hand i hand med vetenskapen. Nu har vi ju bara varit på två platser än, men när vi färdas får vi försöka komma ihåg det.

De två platserna är Leaibbik där hon är nu, och så Umeå, där hon födde.

– Jag hade väldig tur, för jag hade en fantastisk förlossning. Jag är så tacksam, barnmorskorna skapade en så trygg tillvaro för oss! 

Var det någonting under förlossningen som överraskade dig?
– Allt egentligen! Smärtan. Värkarna tar ju upp allt. Det överraskade mig att det var så pass intensivt redan när vi åkte in. Det är svårt att föreställa sig det. 

Jag kunde ligga och lyssna på P4 och äta chokladbollar och ha det gött ända tills krystvärkarna började!

– Vissa har ju väldigt tydliga åsikter om smärtlindring, men jag hade inga. Jag tänkte att jag tar det som det kommer. Jag provade lustgas och det var inget för mig. Sedan så fick jag epidural, och det var ju himmelriket! Det var så bra! Jag frågade barnmorskan ”Vet folk om att det här är så bra?”. Då berättade hon att det tydligen kan ta olika. Så jag hade nog tur också! Så jag kunde ligga och lyssna på P4 och äta chokladbollar och ha det gött ända tills krystvärkarna började!

Sofias partner hade gjort hemmagjord lemonad och rullat 200 små chokladbollar till henne innan förlossningen. Hon hade mått så illa under hela graviditeten och chokladbollar var en av få saker hon lyckades få i sig. 

– Det var jättebra, för man är inte direkt peppad på att äta en stadig middag. Annars var han ganska lugn. Eftersom epiduralen tog så bra så kunde vi umgås och vara som vanligt ända till krystvärkarna började.

Hur var första mötet med Jona?
– Då grät jag! Vi hade inte tagit reda på om det skulle vara en kille eller tjej, så det tog ett tag innan jag reflekterade över det. Men jag hade fått en klar bild en månad innan att det skulle vara en kille med ganska mycket mörkt hår. Det var det! Ja, jag hade väntat mig hans utseende. Jag hade inte heller förväntningar, hade inte målat upp hur det skulle vara, eller förberett med barnkammare. Så det blev ganska spontant.

– Jag vet inte om det är något kulturellt. Vi hade ingen ”baby shower” eller något sådant, man ska liksom inte ta ut något i förskott. Det kanske är lite samiskt, lite ”low key”? Det kanske har att göra med att det inte var så länge sedan det var så många som dog? Men nu har vi ju världens bästa förlossningsvård, så det är ju absolut inte av den anledningen. Jag tror att det bara var att jag hade så svårt att föreställa mig det ofattbara, så det var nog det…

Sofia Jannok resonerar liksom för sig själv, som för att förstå hur allt hänger ihop.

Efter förlossningen fick den nya lilla familjen stanna på BB i tre nätter, något Sofia själv känner var oerhört lyxigt och skönt. Hon säger att hon verkligen vill ge en stor eloge till förlossningsvården.

– Vi hade två huvudbarnmorskor. En som tog emot och som var med oss till eftermiddagen, Sara. Hon var jättefin och hon hjälpte mig med värkarna innan epiduralen tog. Det var så fint bara. Så tog en barnmorska som heter Sandra över, hon var också jättebra. Erfaren. Hon hjälpte mig och vi pratade ihop oss och jag kunde lyssna på henne, innan det var dags att krysta.

– Jag tränade mycket innan och gillar att vara fysisk aktiv. Jag körde högintensiva pass med mycket burpees ända tills fyra dagar innan förlossningen. Det är ju klart att man kan ju inte ta i på samma vis, men för mig funkade det mot illamåendet. Barnmorskan tyckte att jag hade så bra kroppskontakt under förlossningen, med musklerna, och det hade kanske att göra med träningen.

Sofia med magen, i det som brukade vara en skog. Foto: Susanne Jonsson

Vem var första besökaren när Jona kommit?
– Det var faktiskt min kära kusin som bor i Danmark, som är som min syster, och hennes son. Så de var de första vi träffade. Och de enda vi träffade också! För det var ganska kaotiskt sedan, så jag kände inte att jag kunde ta emot något besök de närmaste veckorna.

Vad var det som kändes kaotiskt?
– Det var en så stor omställning. Sedan är Jona en väldigt hungrig liten varelse, så jag fick amma 24 timmar om dygnet. Det var det som var den stora utmaningen. Till slut fick vi hjälp från BB Hemvård. Då åkte vi dit och då var det en jättefin barnmorska som hette Flora, som såg att Jona blir ju inte mätt. Hon sa att vi måste ge extra ersättning. För han växte inte på en månad nästan. Sedan när han fick ersättning i tillägg, då blev det lugnare.

Jag tänkte ”Hur ska jag fixa det här?”

– Innan förlossningen så läser man om amning, alla rekommendationer från Socialstyrelsen och WHO. Jag har vänner där det inte har funkat att amma, och jag har sagt till dom att ”Släpp det, det viktigaste är att barnet blir mätt”. Därför var jag helt säker på att jag skulle kunna släppa amningen om det inte funkade, men jag hamnade också i det där. Jag ville att det skulle funka, och fick bearbeta och komma över att jag inte hade nog med mjölk.

Första tiden som mamma var både orolig och fylld av total tacksamhet, säger hon.

– Alla känslor är utanpå. Det var bergochdalbana första veckorna! Man är så rädd. Det är ju så skört det här lilla livet! Jag var rädd att han skulle frysa ihjäl första natten här hemma, för han kändes lite kall. Jag tänkte ”Hur ska jag fixa det här?”.

När du ser tillbaka på graviditeten, vad var jobbigast tycker du?  
– Illamåendet tog över ganska mycket, men jag kunde ändå jobba ganska bra. Jag har spelat in tre filmer under graviditeten. I två så spelade jag gravid. Den ena då var det i manuset, och i den andra som var en långfilm, då var de tvungna att skriva in det. Det funkar att vara illamående och vara på filminspelning, för det är så mycket väntan och pauser. Så det gick bra.

Är det något du saknar med att vara gravid?
– Nej, faktiskt inte. Illamåendet tog så stor plats, så tyvärr tog det liksom över, säger Sofia. 

Sedan kommer hon på något och rättar sig själv.

– Jo! Det var häftigt när han började röra sig så man såg det på magen! Det var ju sjukt häftigt. 

”Jag vill att Jona ska få så mycket som möjligt en sådan uppväxt som jag har haft” berättar Sofia. Foto: Privat

Som sångerska, sjunger du mycket för Jona?
– Ja, jag gör det! Ja. Det är inte något jag har planerat, men det är massa barnsånger som bara kommer. Texter som man kan utantill, fast jag inte har sjungit dem sedan jag vet inte när. Det är samiska barnvisor som jag lärde mig både hemma och på samisk förskolan och i skolan. Vi sjöng väldigt mycket där. Allt det där har kommit tillbaka, vilket är jättehäftigt. Så jag sjunger massor.

Finns det same-förskola i Umeå där ni bor?
– Det gör ju det! Det är fantastiskt! Det finns en förskoleavdelning och den är ganska ny. Mina gudbarn har gått där. Det är inte så många barn, jag tror tyvärr det bara är ett barn där nu, så jag hoppas de inte lägger ner innan det är dags för Jona. Det är fantastiskt, för det är inte alls vanligt! Den första samiska förskolan var faktiskt den jag gick på som ligger i Gällivare. Då var det min mamma och massa andra mammor som verkligen tokuppvaktade kommunalpolitikerna, men de var väldigt anti. Det var ju 80-tal och det fanns ingen minoritetspolitik överhuvud taget då. Men de lyckades till slut trots motståndet. Så det är ju väldigt lyxigt att det finns i Umeå nu!

Finns det skola också?
– Nej, men det finns modersmålsundervisning. 

Jag vill att han ska få så mycket som möjligt en sådan uppväxt som jag har haft. Att man är nära naturen och att man följer med och lär sig att föra sig i skog och mark och fjällvärld

Funderar du på hur du ska föra den samiska kulturen vidare till Jona?
– Jag tror att det kommer gå naturligt. Det är lyckosamt att barnets pappa också pratar samiska, så vi pratar ju samiska med varann och då det blir naturligt att vi pratar samiska med barnet. Sedan är jag ju renägare och försöker vara delaktig i renskötseln när jag kan. Jag vill att han ska få så mycket som möjligt en sådan uppväxt som jag har haft. Att man är nära naturen och att man följer med och lär sig att föra sig i skog och mark och fjällvärld. Framför allt den här respekten som jag har fått med mig hemifrån! Att man ser omgivningen som en förlängning av sig själv och att man visar respekt på alla möjliga tänkbara sätt. 

– Speciellt nu när vi är i en sådan otroligt krisartad situation med klimatet. Det märker vi ju av mycket här hemma…

Du har ju haft ett starkt klimatengagemang och även tagit ställning mot skogsskövling och gruvnäring. Hur reagerar folk? Får du mycket reaktioner?
– Inte så mycket negativt, eftersom det är så stora krafter som jag tar ställning mot, till exempel statliga bolag som Sveaskog. Många som jag mött kan identifiera sig och relatera, det är den lilla människan mot det stora. Att det drabbar både urfolk och lokalinvånare, då kan man relatera till att man känner sig så maktlös mot de här storbolagen, det vinstdrivande. Där har jag mest mött peppande ord! 

– Det märker man inte minst när vi i vår sameby Luokta-Mávas tillsammans med allierade miljöorganisationer stoppade massiv skogsskövling bara här i våra trakter. Då gjorde vi en medial kampanj för att stoppa det där – som lyckades! Skogarna står fortsatt kvar. Det hade inte funkat om inte människor förstärkte våra röster och skrev på namninsamlingar. Det var folk från hela Sverige och även hela världen som hjälpte till! 

Sofia Jannok är en av rösterna i dokumentärfilmen ”Overheated” av Yassa Khan, som handlar om klimatförändringarna, människors klimatångest, och om beslutsamheten hos de aktivister som använder sitt inflytande för att vända ångest till aktion. Foto: Yassa Khan/filmen Overheated

När man blir mamma, det blir lätt så att man vill kämpa ännu mer för sina barns skull… Hur tänker du?
– Jag har försökt att inte tänka så mycket på framtiden, för jag blir så himla orolig. Det är så svårt. Framför allt som same, med renskötseln, för det är intrång hela tiden. Man kan tänka att Sverige har blivit bättre nu än för 400 år sedan när koloniseringen började, men det är ju värst nu. 

– Det har aldrig exploaterats i så snabb takt som i dag och nu gör man det i den gröna omställningens namn. Nu ska man anlägga batterifabriker och gruvor för att täcka upp, och så ska man skövla skogen för att man ska byta ut plast mot pappersprodukter. Var tas det här från? Det är från oförstörd mark inne på samiskt område, i de sista friska ekosystemen vi har i Sverige, vårt renbetesland. Så man tänker så klart på hur det ska det bli för Jona. Ja, jag kommer nog inte kämpa mindre i alla fall!

När det blir oktober reser hon tillbaka till Umeå, för pappan måste börja jobba och livet i stan ska ta vid. På sin Instagram skriver hon: ”Blir bra det också. Är peppad på att testa mugghållaren på barnvagnen. Ska bli en riktig lattemorsa nu.”

Man behöver inte vara värsta outdoor-personen och börja fjällvandra, utan man behöver bara lyfta blicken där man är

När vi frågar vad hon skulle vilja säga till mammor som bor i Stockholm eller andra städer i Sverige svarar hon:

– Det jag skulle vilja säga är att var man än är så är det vi som är gäster i naturriket och djurriket, även om vi har byggt upp en betongvärld och försökt avskärma oss. Vi är beroende av att det är ren luft och att vattnet går att dricka, att det finns träd och fåglar runt oss, av att den biologiska mångfalden kan hjälpa oss att leva. Även om dina sinnen inte möter naturen tydligt dagligen, så försök att ha med dig den där respekten även i stadskärnan. 

– Man behöver inte vara värsta outdoor-personen och börja fjällvandra, utan man behöver bara lyfta blicken där man är. Kanske kan du göra det tillsammans med ditt barn?

De magiska gravidbilderna på Sofia Jannok har tagits av LisaLove Bäckman.
Foto: LisaLove Bäckman
Foto: LisaLove Bäckma
https://www.youtube.com/watch?v=UFPbCjr2PYg

LÄS OCKSÅ: Jenny, 29: Så är det att ha en CP-diagnos – och vara mamma

LÄS OCKSÅ: Mariette och Isabelle: ”Vi pratade barn direkt”