Jackie Mapei Cummings födde sonen Dante hemma i sin hall i februari 2021. Foto: Johanna Pettersson

Artisten Mapei: ”Jag födde min son ståendes i hallen”

När artisten Mapeis vatten går är det fullt på förlossningen. Att tvingas vänta hemma gör att hon till slut föder sin son i hallen, ståendes, i sina mjukisbyxor. För mama berättar Jackie, 37, om sin dramatiska förlossning – och om att vilja skapa magi för sitt barn.

Emelie Lindblom Dalén

Temperaturen klättrar upp mot 30 grader när Jackie tar emot i två-rumslägenheten i Hägersten, Stockholm i juni. Två stora fläktar går på maxfart i rummet. Artisten Jacqueline Mapei Cummings bjuder på iskall lemonad med citronskivor och färsk mynta. I soffan i vardagsrummet ligger Dante, fyra månader, och sover. Han har precis varit på sitt livs första babysim och är utslagen. ”Han älskade det!”

På fönsterkarmen i rummet sitter en vit gosedjursnalle. Nallen har en t-shirt där det står skrivet med bläckpenna ”25/2 06:03. Stort lycka till!” Det är den kvinnliga ambulanssjukvårdaren som har skrivit. Hon som mötte den nyförlösta Jackie i hemmet. Som hjälpte henne upp på båren, och bar in henne i ambulansen. I Jackies famn, invirad i en filt; en blodig, naken, varm liten pojke, bara timmar gammal. Fortfarande sammanlänkad till sin mamma via navelsträngen, som pumpar näring från moderkakan som är kvar i Jackies mage. När ambulansens dörrar stängs börjar den nyblivna pappan Arash gråta. Han har hållit ihop hela vägen fram tills nu. Ambulansen kör genom Stockholmsnatten till förlossningen. Jackie är helt lugn, alert och fokuserad. Hon känner sig som en alfamamma och håller sin son tätt, tätt. Tänker: ”Vi klarade det. Jag ska beskydda dig från allt.” 

Jackie Mapei Cummings tillsammans med sonen Dante, 4 månader. Foto: Johanna Pettersson

Mapei, som är Jackies mellannamn och betyder ”vis kvinna”, är också hennes artistnamn. Hon föddes i Rhode island, USA och flyttade med familjen till Sverige som tioåring. Musikkarriären började tidigt, redan som tolvåring blev hon erbjuden skivkontrakt, och var svensk rappmusiks stora stjärnskott. Några år senare bytte hon rappen mot sång. Hennes stora hit ”Don’t wait” har över 91 miljoner lyssningar på Spotify. Nyligen släppte hon vaggvisor för barn för Spotify kids, tillsammans med Timbuktu och producenten Pontus Winnberg. Och det var just hemma hos Pontus Winnberg, i hans musikstudio utanför Strängnäs, som förlossningen började. Fast det förstod Jackie inte då.
– Vi satt där och jammade. Jag var höggravid med två-tre veckor kvar till beräknad födsel. Jag minns att jag blev så trött och ville gå och lägga mig redan klockan elva, vilket kändes tråkigt eftersom ett jam brukar pågå till sent och det ofta är den sena improvisationen som är roligast och blir bäst. 

Jackie gick och la sig, tillsammans med sin sambo Arash som hon av någon anledning hade känt att hon ville ha med sig, han brukar inte följa med på jobb vanligtvis. Men Jackie kunde inte somna. Det fanns katter i huset, och hennes kattallergi blev värre och värre. Till slut började hon få problem med andningen.
– Då sa Arash ”nu åker vi hem”, men jag bara nej, nej, vi stannar, vi har ju så kul! Men han stod på sig.

De kommer iväg klockan ett på natten, taxifärden hem tar en timme. Väl hemma, klockan tre på natten, går vattnet.
– Först tror jag att det har något med allergin att göra, att jag har börjat blöda av någon allergisk chock eller något. Men när jag förstår att det är vattnet som har gått ringer vi SÖS och de bara ”tyvärr, det finns inga platser, det är fullt”. 

När Jackies vatten går är det fullt på förlossningen, och hon blir ombedd att vänta hemma. Foto: Johanna Pettersson

Under graviditeten har Jackie gått till specialistmödravården och fått stödjande samtal inför förlossningen. Själva graviditeten beskriver hon som underbar. Hon gillade att vara gravid, hon sov bra och var i harmoni rent psykiskt. Men direkt när hon blev gravid visste hon att hon behövde prata om förlossningen.
– Jag har lätt att bli deppig och har haft flera depressioner. Jag har haft problem med trauma och ville inte att det skulle bli något med förlossningen och barnet. Jag var rädd för smärtan och rädd att hamna i baby blues. Jag fick berätta om hela mitt liv, från sexliv till hur min kropp funkar. Det var väldigt personligt och intimt, och vi pratade innerligt i två timmar. Sen hörde ingen av sig igen. Ingen följde upp samtalet. 

Tillbaka i lägenheten den där februarinatten. Jackies vatten har gått men det är fullt på SÖS. Hon får rådet att vänta, att ta två alvedon.
Hade du ont då?
– Jag hade fruktansvärt ont. Jag satt i duschen, jag bajsade på mig, jag gick runt i lägenheten som en galning. Vi ringde igen, men det var fortfarande fullt. Nu sa de att jag skulle lägga mig och vila, men det gick absolut inte. Det var en forsande smärta som inte tog slut. Jag var helt förstörd.

När de ringde en tredje gång fanns det först en plats i Södertälje, men den försvann under samtalets gång. De får rådet att försöka ta det lugnt och lägger på. Till slut säger Jackie till sin sambo Arash att hon måste åka in. Det finns fortfarande inga platser på Sös, men de kan komma. Arash ringer en taxi.
– Sen när vi ska gå ut till taxin, i hallen, så kommer han. Jag fick en värk som inte gick att hålla in, det var bara att trycka på och följa med. Jag vrålade rakt ut. Tidigare på dagen hade vi sett massa svin så jag står och tänker på de där svinen och skriker precis som ett svin. Sen kommer han ut, han landar i min byxa och glider ner i ena byxbenet. Och vi hör ingenting. 

Foto: Johanna Pettersson

Det är knäpptyst i lägenheten. Jackie bryter tystnaden med att säga ”Arash, han har kommit”. Hennes sambo kommer lugnt fram till henne, drar försiktigt ner mjukisbyxorna och fångar upp det varma, kladdiga barnet. Som fortfarande är tyst. Den lilla familjen hasar sig fram till en telefon, och innan de har hunnit svara på förlossningen, kommer det: skriket. 

– Vi var i chock. Och vi visste inte heller att det var så viktigt att han skulle börja skrika direkt. Det är så mycket man inte vet ju? Det var någon flummare som hade sagt att det var bra att stå upp och föda, och att navelsträngen ska vara kvar i två veckor. Det var ju tur att jag hade hört det för tänk om jag hade försökt rycka ut moderkakan eller något? 

Ambulansen kommer och kör dem till Sös. Men det finns inga rum till dem. Den chockade familjen får vänta och byta säng ”hundra gånger”, innan de till slut får landa. Arash får klippa navelsträngen. Familjen får en bricka med mackor och flagga. 

Artisten Mapei om sin förlossning: ”Arg och besviken, men också positiv” 

Vad sa du och Arash till varandra då?
– Att vi klarade det! Vi firar fortfarande! Han är världens bästa pappa. Genom alla ups and downs så är jag övertygad om att jag har valt rätt pappa. Jag har en connection, men han är den praktiska som vet när flaskorna ska kokas och hur man byter blöja och fattar exakt. Medan jag bara: ”Va? Vet du det där också? Vilka böcker har du läst?”

Hur länge blev ni kvar på BB?
– Fem dagar, det var jätteskönt. Jag ville typ inte åka hem, det var så skönt att vara i den bubblan. 

Hann ni ta med något hemifrån?
– Ja, vi hann ta med några grejer. Men det var ju inte så som man hade tänkt sig; ”Tar du BB-väskan, älskling?”, utan allt har varit lite kaos från start. Men det är sant som alla säger; bebisar behöver bara kärlek och mat. 

Nu har det gått fyra månader sedan förlossningen, vad känner du nu?
– Jag är besviken och arg, men jag är också väldigt positiv. Han är så fin, och så frisk! Han lär mig saker hela tiden. Och jag och Arash gjorde det själva! Det är värsta historien! 

”Vi vill hitta det bästa för Dante, det som gör hans liv magiskt”, säger Jackie om framtiden. Foto: Johanna Pettersson

Jackie brukar skämtsamt säga att Dante hoppade bungyjump ur henne. Men ett stråk av allvar drar över hennes ansikte när hon tänker på hur det hade kunnat gå.
– Det läskiga är ju att vad som helst hade kunnat hända. .Det var en kedjereaktion av tur. Att vi åkte hem från musikstudion, att Arash var med. Om jag hade varit själv hade jag inte klarat det. Och att jag hade mjukisbyxor på mig. Om jag inte hade haft dem… Det var ju stengolv i hallen liksom… 

Hur går dina tankar kring förlossningsvården idag?
– Jag är faktiskt jättebesviken. Det är långa köer, ingen som bryr sig. Jag menar inte att lägga skulden på dem som jobbar där, det är ju inte deras fel liksom. Men någonting måste hända! Och det gäller inte bara förlossningsvården utan vård generellt. Vi har så mycket psykisk ohälsa som inte tas på allvar. Vi måste komma längre än att ge folk ett piller och hoppas att det går bra.
Jackie suckar, och fortsätter:
– Jag känner hur jag blir bitter och arg när jag tänker på det, men jag orkar inte gå runt med de här känslorna kring min sons födsel. Jag måste släppa ilskan och låta det få vara fint också. För det är det. Väldigt mycket är positivt med det också. 

Jackie Mapei Cummings: ”Jag vill investera min tid i min son”

I soffan vaknar Dante Bullet Orazio Cummings. De hade svårt att bestämma namn, och kallade honom bara för Ärtan i början. Jackie tar upp honom i famnen. På diskbänken i köket står diskade nappflaskor och ersättningsblandaren Baby Brezza. 

Vad är det viktigaste att lära ditt barn?
– Krypa först, men sen stå på egna ben. Jag vill lära honom allt som jag inte lärde mig, hur man kan tänka kring ekonomi, att det kan var smart att investera i en lägenhet, att det är bra att gå i skolan. Jag själv hängde runt mycket på stan och hade för mycket frihet, för mina föräldrar jobbade för mycket. Jag vill investera min tid i honom. Nu har vi börjat med babysim, sen kanske det blir målning, något instrument...

På tal om instrument, vad skulle du säga om han vill jobba med musik i framtiden?
– Då skulle jag vara hans manager, det är en svår bransch. Han älskar verkligen musik! Om jag sjunger typ Alicia Keys för honom är han helt uppmärksam och lyssnar. Jag skulle så klart stötta honom om han ville jobba med musik, men inte låta honom luras av den knasiga djungeln av typerna som finns. 

Hur ser den närmsta framtiden ut?
– Jag vill flytta till djungeln, kanske till Bali och bara se honom växa, se honom springa runt på stranden som han själv vill. Samtidigt gillar jag förskola, och tror det är bra med sammanhang och rutiner när han blir lite äldre. 

2019 gick Jackies mamma bort, vilket har fått henne att se livet på ett nytt sätt.

– Min mamma hann inte göra det hon ville. Hon bara jobbade för att bygga sitt hus i Afrika, men hon hann aldrig njuta av det. Hennes bortgång har verkligen fått mig att inse att man måste leva. Resa, njuta, se saker! Nio-till-fem och vintrar måste kanske inte vara ens slutdestination. Jag vill hellre kolla på en solnedgång vid havet i Bali än ”Nyhetsmorgon” i soffan. Vi vill hitta det bästa för Dante, det som gör hans liv magiskt. 

Jacqueline Mapei Cummings

Ålder: 37

Familj: Sambon Arash, 38, och sonen Dante, 4 månader vid intervjun.

Gör: Artist och låtskrivare.

Bor: Hägersten, Stockholm. 

Aktuell: Med ”Lullabies”, moderna vaggvisor på Spotify Kids, tillsammans med Timbuktu och Pontus Winnberg.