Årets powermama Farah Abadi: ”Jag säger ja även när det är läskigt”

Hej Farah, du har gjort några av de största grejerna man kan göra, i år – lett Melodifestivalen, sommarpratat i P1 och tävlat i På spåret. Hur märks det?
– Det har varit mycket, ja. Jag blir mer igenkänd på stan, men det vanliga livet rullar ju bara på. Det ska städas, tvättas, handlas, lämnas och hämtas på förskola ändå. På ett sätt är det jättestor skillnad för att folk kommer fram för att prata eller ta bilder med mig, men i det vanliga lilla livet är det ingen skillnad. 

Har det alltid varit självklart för dig att ta plats och säga ja?
– För några år sedan gav jag mig själv som nyårslöfte att säga mer ja, att jag skulle säga ja även om jag tyckte saker var läskigt. För det var läskigt att säga ja till Mello och På spåret, tänk om jag gör bort mig? Då brukar jag tänka på de andra som har varit med innan mig. Jag är inte sämre än någon annan. 

”Familjen är som ett hem dit man alltid kan komma och vara som man är.” Foto: Isabell N Wedin

Du har blivit en förebild för många, kanske främst yngre kvinnor med liknande bakgrund som din, hur känns det?
– Superkonstigt! Det kommer med ett stort ansvar att vara en förebild, men jag är också bara en vanlig människa med brister och fel. Jag hoppas att jag kan inspirera inte i de stora uppdragen, utan snarare inspirera i sättet att vara; att våga vara sig själv, att våga vara bråkig, för mycket, för pratig. När jag var yngre fick jag höra att jag tog för mycket plats.

Du valde att ägna ditt sommarprat åt att prata om krig och flykt, om din mormor, mamma och dotter, var det självklart?
– Nej, det var inte självklart först. Men när jag väl hade bestämt mig gick det fort. Jag skrev hela sommarpratet på ett dygn. Historien jag berättade har alltid funnits i mig. 

Jag är otroligt tacksam att slippa leva i krig

På vilka sätt bär du med dig minnen av krig och flykt?
– Mina föräldrar och mina kompisars föräldrar har alltid pratat om krig och flykt, det har varit en självklar del av min uppväxt att vuxna har pratat om kompisar och släktingar som dog i flyktingläger eller som försvann och aldrig kom tillbaka. Det har också gjort att jag, nu när jag är vuxen och har egna barn, är otroligt tacksam att slippa leva i krig. Jag behöver inte fly, inte oroa mig för mat eller skola. Jag vet att allt det som är självklart för mig nu, väldigt lätt inte hade kunnat vara det. Och för det känner jag en stor tacksamhet.

Vilken respons har du fått på sommarpratet?
– Jag har fått otroligt fin respons, många äldre kvinnor har hört av sig och berättat sina historier, både de som liknar min egen, men också krigsbarn från Finland och de som hade föräldrar som flydde under andra världskriget. De har känt en tillhörighet och igenkänning i mitt sommarprat, vilket både är fint och otroligt sorgligt. 

– Det är lätt att tänka att det var då, att vi har lärt oss. Men krig fortsätter och nya krig uppstår, som Ukraina till exempel. För mig är det otänkbart att det skulle bli krig i Sverige, men för min mamma är det en möjlighet. Hon menar att ”vi måste ha en plan”. Hon har känslorna av krig i sig, att det kan hända igen. 

Hu många familjer i Sverige har bjudit in andra människor till sitt julfirande?

Vad tänker du behöver göras framåt för att vi ska få ett öppnare och mer inkluderande samhälle?
– Det är så svårt. Man säger så ”Folk som kommer till Sverige måste integreras”, ja okej, men det är ju inte upp till de som kommer hit att göra det? En familj som har flytt från Ukraina kan inte bara ha ett eget midsommarfirande utan att ha gjort det innan, de behöver bli inbjudna. Hur många familjer i Sverige har bjudit in andra människor till sitt julfirande till exempel? För att bli en del av samhället måste samhället säga: ”Så här gör vi, kom! Var med!”. Den som har kommit hit kan inte göra integration själv, det måste vi som samhälle göra.

Vad betyder familjen för dig?
– Jättemycket! Familjen är som ett hem dit man alltid kan komma och vara som man är. Men ibland kan jag tänka att vi har för höga förväntningar på vad en familj ska vara, att alla ska vara lyckliga och glada. Familjerelationer är ju relationer precis som alla andra, det kan gå upp och ner. Jag och mina systrar är mer ovänner än vänner, man får bråka och vara sur även på sin familj. Det viktiga är att försöka se saker ur den andras perspektiv och vara snäll och förlåtande i slutändan. 

Hur har du förändrats sedan du fick barn?
– Jag har fått testa mitt tålamod, men jag har bättre tålamod än jag trodde. Jag har blivit mycket mer blödig, jag kan gråta åt allt, som en sorglig reklamfilm. Jag har också blivit livrädd för att dö. När jag fick mitt första barn sa jag till min sambo Johan att om jag dör måste du snabbt skaffa en ny tjej och mitt enda krav på henne är att Zacke ska få kalla henne mamma. Det var min sorgligaste tanke, att han skulle växa upp utan att ha någon att kalla mamma. 

Vad har du lärt dig från dina barn?
– Förutom namn på olika dinosaurier och vilka planeter som består av gas så har jag lärt mig att personlighet är något man föds med, vilket har gjort mig ödmjukare inför människor generellt. Jag trodde att Juni, vårt andra barn, skulle bli precis som Zacke, vårt första. Men hon är en helt annan, en helt egen.

Du är årets powermama! Hur känns det?
– ​​Roligt! Ska tänka på att jag är årets powermama varje gång jag ligger utslagen på golvet mellan högar av Lego och ovikt tvätt! 

Hår och makeup: Jenny Katura
Creative Director: Vendela Nylund