Jeanette Åkerlunds dotter Ebba omkom i terrorattacken på Drottninggatan den 7 april 2017. Trebarnsmamman Saga Berlin skadades svårt vid samma dåd.
Jeanette Åkerlunds dotter Ebba omkom i terrorattacken på Drottninggatan den 7 april 2017. Trebarnsmamman Saga Berlin skadades svårt vid samma dåd. Foto: Kajsa Göransson / Model house, Kajsa Göransson/BMB

Tre år sedan terrorattacken: Jeanettes dotter dog, trebarnsmamman Saga skadades

Den 7 april är det tre år sedan terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Saga Berlin skadades svårt i attacken, Jeanette Åkerlund förlorade sitt enda barn. mamas Lisa Nylén träffade de två mammorna för att prata om dagen som förändrade deras liv för alltid.

Fredagen den 7 april 2017 är en sådan där dag som de flesta svenskar vet exakt vad de gjorde. Själv jobbade jag hemma när flashen om att en bil körde på folk på Drottninggatan kom. Jag kände instinktivt att jag ville ha barnen nära och skyndade ut för att hämta dem tidigare än vanligt. Samtidigt som jag sprang mot förskolan låg Saga Berlin under den där lastbilen, medan Jeanette Åkerlund förtvivlat försökte få tag i sin 11-åriga dotter Ebba.

April 2020. Stockholm är vitt. Snö har fallit under natten och många av oss är lika förvånade över det, som över att corona-viruset har omkullkastat våra liv och vardag. Det är ett under att vi alla är friska när vi träffas för mamas intervju, men vi tar inte i hand och Saga och Jeanette avstår från att kramas. 

Vi ses hemma hos Jeanette, i det hus som fram tills för tre år sedan var hennes och dottern Ebbas. Runt våra fötter skuttar den 4 månader gamla hundvalpen Eddie. Det är första gången sedan terrordådet som Saga och Jeanette ses i en gemensam intervju. Egentligen är ingen av dem intresserad av att vara språkrör för den där dagen.

”Alla har en egen relation till den där dagen”

– Under rättegången tyckte folk att vi skulle prata med media, men jag orkade inte. Det fanns inget annat de var ute efter än att göra en terrorsensation av det här, säger Saga när vi sitter runt träbordet med kaffe i kopparna.

– Så kände jag också, instämmer Jeanette. 

– Alla har en egen relation till den här dagen. Det är fint men också svårt att förhålla sig till för oss drabbade, fortsätter Saga.

”Jag är uppvuxen i ett tryggt och privilegierat hem, precis som Ebba,” säger Saga. Foto: Kajsa Göransson

Den 7 april är det tre år sedan den där soliga fredagen 2017. Den började bra för både Saga och Jeanette. Saga hade landat ett jobbkontrakt när hon började promenera upp mot korsningen Mäster Samuelsgatan/Drottninggatan. Jeanette hade stämt möte med sin 11-åriga dotter Ebba, som samtidigt gick av en buss i närheten av Saga. Sekunden senare dundrade den kapade lastbilen in i hörnet av Åhléns. Under bilen låg både Ebba och Saga. Tack vare en läkare som befann sig på platsen drogs Saga fram och kunde föras till sjukhus med livshotande skador. Samtidigt försökte Jeanette få tag på Ebba, som hon visste hade befunnit sig i närheten av platsen. Ebbas telefon tutade konstant upptaget. Först mer än ett dygn senare hade hon identifierats och Jeanette tog emot dödsbudet i sitt hem.

”Man hittade inte Ebba förrän väldigt sent eftersom hon satt fast under bilen”

Hur gick tankarna det där dygnet innan du fick beskedet?
Jeanette: – Jag var lösningsorienterad, jag skulle fixa problemet, hitta Ebba. Jag hade kontakt med människor som satt instängda i stan och skickade bilder och efterlyste Ebba på Facebook. Jag hade kontakt med polisen och var på sjukhuset. Problemet var att man inte hittade Ebba förrän väldigt sent eftersom hon satt fast under bilen.

Jeanette är saklig när hon berättar: 

– När jag var inne på sjukhuset visste man bara att det var fyra vuxna som hade omkommit och man trodde att alla skadade hade kommit in, så då ökade hoppet. Jag tänkte att hon inte var bland de skadade eller döda, så det var nog därför jag efterlyste henne. Jag tänkte att hon kanske hade ramlat och tappat minnet och inte kunde ringa. 

Högst upp i Jeanettes hus finns fortfarande Ebbas rum kvar. Det är oförändrat sånär som på ett stort fotografi som numera hänger på väggen, på vilket Ebba gör en slängkyss mot kameran. En bild som nog inte undgått någon, då den kablats ut i media.

Hur länge tänker du ha kvar rummet?
– Jag vet inte, men jag har inget behov av det och gäster som kommer hit sover gärna i Ebbas bäddsoffa.

Ebbas rum är intakt och Jeanette upplever att hon ibland känner dotterns närvaro: ”När man hamnar i en kris så händer nog saker som inte alltid går att förklara.” Foto: Kajsa Göransson

Medan Jeanette letade efter Ebba svävade Saga mellan liv och död på sjukhuset. Vid hennes sida satt sambon Tom, men sonen Leonel, då 6 år, var till en början ovetande om vad som hänt hans mamma. 

Saga: – De berättade inte för honom förrän de visste i vilket skick jag var. De ville veta lite mer innan de sa något, så att de hade något konkret att berätta. Det var hans pappa som berättade för honom och så hade jag spelat in en film som han fick se. Jag kommer knappt ihåg den filmen, men i den berättade jag att jag blivit påkörd. Den skickades till mina två bonusbarn också och deras mamma visade den för dem. 

Du och Leonel träffades efter sex dagar. Hur var ert första möte där på sjukhuset?
Det var jättekonstigt. Min sambo tog dit en sminkös eftersom jag var så blå i ansiktet. Just för att Leonel inte skulle bli så rädd. Jag minns hur sjukt jag tyckte att det var. Så satt jag i en sådan här jättestor rullstol, fastspänd, för jag kunde inte sitta i en vanlig. Jag försökte vara så normal som möjligt även om jag bara ville gråta, men jag försökte skoja och vara glad och var noga med att inte visa att jag hade ont.

”Så fort Leonel råkar göra illa mig blir han stirrig”

Saga hade, bortsett från frakturer på armar, ben och fötter, drabbats av en allvarlig hjärnskada som för alltid kommer påverka bland annat minnet och koncentrationen.

– Leonel blir nervös och är rädd för att jag är nedsatt. Nu är jag ju starkare och jag har en stark vilja, hur handikappad jag än är, men jag märker hur stressad han är. Så fort han råkar göra illa mig blir han stirrig. Det är som att jag är skör för honom och det vill jag inte att han ska känna. Snarare tvärtom, säger hon och låter tårarna komma.

– När man är hjärnskadad känner man sig dum ganska ofta och jag gillar inte att känna mig dum framför honom. När han spelar pingis kan jag inte vara en av dem som dömer. Och då måste han förklara att jag har hjärnskador eller säga ”min mamma kan inte det” som sedan leder till att ”hon var med på Drottninggatan”. Och så rullas det upp igen.

Saga snyftar till och Jeanette går efter papper.

– Vi får ju inte röra varandra heller nu i corona-tider, säger hon och Saga fnissar till mellan tårarna.

Saga med sonen Leonel. Efter terrordådet började hon tänka ännu mer på vad barn behöver för att växa upp till trygga människor. Foto: Kajsa Göransson

Hur har du förändrats som mamma?
Saga: – Jag minns väldigt tydligt hur min inställning var när jag vaknade, att jag började tänka på vad som är viktigt i ett barns liv. Självkänsla. Men det blev så tydligt för mig vilket ansvar det är att ha tillgång till trygghet och frihet. Jag var så arg på sättet att se på människolivet efter terrordådet. Att Sverige inte tar det ansvar det kräver att ha trygghet och säkerhet. Trauma som inte tas på allvar skapar misär och människor kan lätt bli monster, säger hon, och syftar på terroristen Rakhmat Akilov, som körde lastbilen på Drottninggatan.

– Han hade inte någon mening med livet, han ville ju ta sitt liv. Han inbillades sig att hans liv skulle få mening av hans död. Han kände inget värde utan bodde som många gästarbetare gör, i värsta misären. Hans misär är inget nytt för världen, men folk blir inte terrorister för det. Hans själ är så äckligt feg. Och nu tvingas han se sig själv i spegeln och leva med sitt val. Det är så viktigt med respekt, för människan blir livsfarlig när den inte får ett sammanhang, säger hon och utvecklar:

– Vi vuxna måste ge våra barn självkänsla, jag vill ge Leonel det. Jag vill hjälpa honom att navigera i livet och ta hand om sig själv, inte styras av rädslor. Det var som ett mantra som gick i mig när jag vaknade, att om man inte ger sitt barn självkänsla så är människan så skör och kan bli farlig. Och den rädslan är jättestark. Det är inte en så läskig grej att vara rädd för, men…

– Fast, det som händer barnen är ju det som känns mest i kroppen, så är det ju, fyller Jeanette i och hindrar sig från att stryka Saga över armen.

”Jag är inte rädd för något längre. Ens rädslor hänger så ofta ihop med barnen”

Saga: – Jag var så rädd att jag var hjärnskadad också. Det var som att bli påkörd igen. Att inte kunna vara den jag egentligen är. Jag är rädd för hur mina hjärnskador påverkar barnen. Är det någon ångest jag har så är det det. Vilka beslut jag tar, men jag är mest rädd för att jag inte kan navigera som den jag vill vara. 

Jeanette: – Jag är inte rädd för något längre. Ens rädslor hänger så ofta ihop med barnen.

Ett år före terrordådet tog Jeanette och Ebba fina studiobilder, något Jeanette är tacksam för idag. Foto: Model house

I en text som du skev för två år sedan Jeanette, uttryckte du: ”Det är omöjligt att förklara den smärta det innebär att förlora sitt barn. Ebba var mitt enda barn och jag lever ensam. Jag kommer aldrig att få höra någon säga ’mamma’ igen och jag kommer inte att få uppleva barnbarn. Min viktigaste och värdefullaste uppgift är fråntagen mig.”
Ser du dig fortfarande som en mamma, trots detta?

Jeanette: – Ja, det gör jag, absolut, och det kommer jag vara resten av livet. Jag ser det också som att jag har ett barn, men inte på jorden. 

Saga: – Det känner till och med jag. Det känns självklart att Jeanette är mamma fortfarande, för Ebbas själ kan inte försvinna. När jag är här – det var därför jag ville att vi skulle vara här – då är det lättare för oss alla att ha en relation till Ebba.

”Jag saknar Ebbas kramar”

Känner du av Ebba här, Jeanette?
– Jag tycker att jag gör det. Ibland starkare och ibland lite mindre. 

Vad saknar du mest med henne?
Jeanette ler, svaret kommer snabbt:

– Hennes kramar… Vi hängde väldigt mycket och gjorde saker ihop, så det är klart att det är ett stort tomrum där. Det går inte att fylla med en hund, till exempel. Jag tänker på henne jämt, på grund av att vi gjorde så mycket ihop. Det är så mycket som är förknippat med henne. 

– Vi tyckte om att resa. Jag har gjort en resa efter att Ebba dog och jag mådde så fruktansvärt dåligt. Hon saknades ju. Bara när man packade, så var det en väska som inte skulle packas. Det kommer nog att förändras, men att resa ensam var inte bra. Vi tyckte om att ta kvällsturer med cykeln så här på våren, precis innan det blir mörkt, och det gör jag ju inte själv nu. 

”När jag packade så var det en väska som inte skulle packas”

Hur mår du idag?
– Jag vet inte, det är väldigt olika från dag till dag. Fortfarande. Det har hänt jättemycket på tre år och jag känner mig starkare, men jag har fortfarande djupa dagar, mörka dagar och så tror jag att det alltid kommer vara. Sorgen efter ett barn dämpas inte på samma sätt som sorg för en äldre person som man älskar men där döden varit mer naturlig.

”När jag träffar en ny person får jag snabbt överväga om jag ska lägga det här i knät på den här människan eller inte. Samtidigt vill jag inte dölja Ebba på något sätt,” säger Jeanette. Foto: Kajsa Göransson

Hur var det första gången som ni två sågs?
Saga: – Det var jättekonstigt. Och fint. Det var skönt att träffas men konstigt. Vi fick ett mejl från stadshuset där det stod ”Nu ska vi göra årsdagen. Nu ska ni ses”…

Jeanette: – De ville informera oss om vad som skulle ske på ettårsdagen.

Saga: – Att träffa Ebbas mamma första gången utan någon form av förberedelse, det var… Jag ringde till Stadshuset och sa att de måste ha en traumaterapeut där som förstår att det här är människor i trauma som ska träffas för första gången. I ett pågående trauma där ens sorg bemöts som någon offentlig egendom. Nu skulle vi vara med på en uppmärksamhetsdag i en stor folkmassa. Det kändes inte genomtänkt utifrån vad vi gick igenom. Att sitta där och formellt bli informerad om hur det skulle gå till, det var som att sitta på en pressträff. Vi hade aldrig träffats tidigare och det var det jag reagerade på. Hur kommer det kännas? Jag hade ingen aning om hur du mådde, Jeanette, eller vem du var. Hur skulle det kännas för dig att träffa mig, som överlevde det Ebba inte gjorde.

”Det skickades bilder på en sargad kropp till mig”

Fick du se Ebba en sista gång, Jeanette?
– Jag valde att inte göra det. Jag trodde ända fram till november att bilderna på den belgiska kvinnan (ett annat offer vid terrorattacken, reds anm) var Ebba, för det var de bilderna som skickades till mig, bilder på den sargade kroppen. 

Efter att Jeanette efterlyst Ebba på Facebook fick hon under en lång period bilder skickade till sig, som föreställde en demolerad kropp. Hon visade dem för polisen, men meddelandena gick inte att spåra.

– Jag vet inte om folk skickade dem för att vara elaka eller om de trodde att de hjälpte mig. I maj, när vi skulle begrava Ebba, kände jag att jag inte ville se kroppen. Jag har haft lite dålig erfarenhet tidigare och gjort – som jag känner det – misstaget att se en död anhörig. Det är inte så jag vill komma ihåg en människa. Och definitivt inte min dotter. 

I taket i Ebbas rum sitter en fläkt som lever sitt eget liv. Ofta snurrar den utan att Jeanette har satt igång den. Förmodligen är det ett elfel, men det kan vara skönt att tänka att det är Ebba. Foto: Kajsa Göransson

Många händelser den här dagen var så slumpmässiga. Hur många gånger har du tänkt ”Tänk om”?
Jeanette: – Det är galet hur hjärnan fungerar, man blir trött på sig själv. För det är precis det. ”Tänk om, tänk om.” Ja, men nu är det ju inte tänk om. Nu såg det ut så här. Det är ingenting du kan göra åt saken. Men absolut, det fanns så många saker som var slumpmässiga och det handlade bara om några sekunder. Och bara att den där busshållplatsen var flyttad…

Saga: – Och att den där lastbilen stod i vägen… Det stod en lastbil och täckte hela synfältet när man skulle gå över gatan. Och den flyttade sig alltså en sekund innan lastbilen dundrade in. De skulle ha krockat. Att se filmen från övervakningskamerorna på rättegången fick fantasin att försvinna för mig, för i mitt huvud har jag också malt ”Tänk om. Tänk om barnen varit med”. Jag brukar gå där med dem, låta dem springa fritt, spela Pokémon, inte se sig för. Det är ju en gågata. 

Jeanette: – Jag kände nog också så. Fram till rättegången visste jag knappt vilka mer som var drabbade, för man pratade bara om de döda. Jag hade själv sett saker på Drottninggatan, sett blodet och undrat vilka personerna som låg på gatan var. Det hjälpte verkligen mig att sitta på rättegången och lägga det här pusslet, för då blev det verkligt. Men det var så märkligt, för Ebba fanns inte med på en enda bild. De andra som går av bussen ser man, men inte Ebba.

”Jag vill inte vara rädd, men jag måste nog säga att jag är räddare nu”

Saga: – Nu när det har gått så lång tid kan jag knappt förstå att vi skulle se de här filmerna. Vi var tvingade att vittna, annars hade vi inte haft rätt till något rättsligt alls. Men han har ju gjort det, alla vet det, varför ska jag behöva se det här äcklet i ansiktet? Och se personer bli påkörda på film. Jag vill inte vara rädd, men jag måste nog säga att jag är räddare nu. Min kropp reagerar på en bil som åker snabbt förbi, jag har ingen makt över min kropp. Jag skriker, hoppar till, även om jag vet intellektuellt att det är lugnt. Men jag har alltid ett tryck över bröstet och äter antidepp för att orka med det trycket. 

”Jag tog mig till Drottninggatan ganska snabbt. Redan på sjukhuset sa jag ’Det där är vår gata’,” säger Saga. Foto: Kajsa Göransson / Kajsa Göransson/BMB

Under tiden Saga behandlades på sjukhuset uppdagades det att hon var gravid, något hon själv inte visste.

Saga: – De berättade det ganska krasst: ”Du är gravid men du kommer att kunna göra en kemisk abort så fort din kropp orkar det”. Sedan fick jag aldrig göra det för jag var dålig så länge. Det var jättekonstigt att ligga och vara gravid i allt det här. Att inte kunna bestämma någonting, samtidigt som alla påminde mig om att jag hade ett val, att jag inte behövde ta något beslut. Men jag behövde ju ta ett beslut! Jag visste ju inget annat än att jag låg där helt manglad, med hjärnskador, fylld med kemikalier och var gravid. Varje gång jag åkte in på en magnetröntgen var de tvungna att fråga om de fick röntga mig för att jag var gravid. Som att jag kunde välja att inte bli röntgad?!

”Det var så konstigt att må så illa och inte kunna behålla barnet”

– Det var en surrealistisk resa där jag försökte att inte anknyta någonting. Men jag hade överlevt och den hade överlevt. Jag kände att den ju inte skulle överleva eftersom jag var pumpad med kemikalier och hade gjort alla magnetröntgen, men den bara levde vidare och det var skitjobbigt. När jag var på hjärnskadeavdelningen trappade jag ner medicineringen vilket gjorde att jag kände mer illamående och fick gravidsymptom. Det var så konstigt att må så illa och inte kunna behålla barnet, fastän de påminde mig om att jag kunde det. Men vad skulle det innebära att föda ett barn? Vem var jag ens?

– Min kropp var dålig så länge så till sist fick jag göra en skrapning. 

Hur känner du inför det idag, är det något du ångrar?
– Nej, för idag skulle jag inte orka ha fyra barn. Samtidigt som jag skulle älska att ha barn med mannen jag lever med. Och han vill ha barn med mig, men jag orkar inte.

Men du kan bli gravid igen?
Absolut. Det handlar bara om att ta ansvar för de barn som redan finns. Det är ju en stor grej att föda en människa och hjälpa den genom livets alla utmaningar. Det är inte lätt för någon.

Din sambo har ju två barn sedan tidigare och du har Leonel. Har ni alla barnen hos er samtidigt?
– I början efter Drottninggatan kunde jag bara ha ett barn i taget, i nästan ett år. Alla ljud är jättehöga för mig, jag kan inte sortera dem. När det är stimmigt blir jag stressad och jättetrött, men nu är de oftast hos oss samtidigt.

Sonen Leonel hälsade på Saga på sjukhuset sex dagar efter terrorattacken. Foto: Privat

Saga och Jeanette sitter bredvid varandra. De får ofta hindra sig från att stryka varandra över armen när minnena och tårarna kommer. Corona-omständigheterna är hela tiden närvarande, inte minst i och med att det snart är årsdagen för Ebbas död, och att den traditionsenliga stipendieutdelningen kommer att hållas inför tomma bänkar.

Jeanette: – Totalt delar vi ut 100 000 kronor i år. Det är fem barn som får stipendium på årsdagen, och så har vi utökat så att det blir fyra till i höst. Stipendiet ges till barn som brinner för en fritidsaktivitet men som inte har råd att utöva den. Det finns många familjer i Sverige som inte har råd att ge sina barn en fritidsaktivitet och det var där arbetet med stiftelsen började. Att i Ebbas anda hjälpa andra barn att uppfylla sina drömmar.

”När Jeanette och jag började prata så kände jag igen mig i hur hon beskrev Ebba”

Saga: – När jag lärde känna Ebba genom dig Jeanette, förstod jag att det här var hennes starka sida som hon verkligen spred till andra. Hon tog sina möjligheter, provade nya saker, pratade rakt ut. När Jeanette och jag började prata så kände jag igen mig på ett så speciellt sett i hur hon beskrev Ebba.

Jeanette instämmer: – Jag känner mig nära er som också drabbades, fastän jag inte har känt er så länge. Speciellt dig eftersom du befann dig på samma plats som Ebba. Självklart frågade jag Saga om hon ville vara ambassadör för Ebbas änglar och förvalta Ebba på riktigt.

Saga: – Vi ambassadörer förankrar informationen bland unga så att de vet att de kan söka stipendium. Vi sprider syftet. Stiftelsen är bra för att det är en påminnelse om vad man kan lära sig av den här händelsen. Jeanette fick den här idén under sitt största trauma i livet, för att hon vill förverkliga andra barns drömmar. 

Att jobba med stiftelsen Ebbas änglar är ett sätt att försöka göra något positivt av en fruktansvärd händelse. ”Det viktigaste på årsdagen är att poängtera kraften av människans fulla potential. Det är det som är Ebbas minnesfond och som vi vill att folk ska ta på allvar,” säger Saga. Foto: Kajsa Göransson
”Det handlar om att göra Ebbas död så lite meningslös som det bara går”

Jeanette: – Det handlar om att göra Ebbas död så lite meningslös som det bara går. Jag kan inte hitta en mening i den, men på något sätt kan hennes död i förlängningen och genom Ebbas Änglar bidra till något bra för andra.

Saga: Ja, det är ett viktigt sätt att bemöta det hatet och rädslan terror vill tvinga oss in i… Det bästa vore om det inte kom in så många ansökningar, för att folk fick det här ändå. Förhoppningsvis behövs inte sådana här stiftelser en dag, och då har Ebba förändrat något!

Läs även Jeanettes egna ord om den 7 april 2017: ”Jag minns att jag började gråta och att jag stod i hallen och kramade poliserna. I övrigt är allt svart.” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + hudvårdskit från SENSAI för 199 kr. Köp nu!