Pias dotter utsatt för en pedofil – psykologens råd till föräldrar

Pia är i 30-årsåldern och bor på en mindre ort i Sverige. Men det har inte varit något ”Bullerby-liv”. Hennes egen historia började när hon som fyraåring utsattes för en pedofil, och fortsatte när hon själv sedan blev mamma och den egna lilla dottern utsattes sexuellt av en närstående. 

I podden ”Den nakna sanningen”, som leds av 68-åriga Monica Ek berättar kvinnan som är anonym men som kallas för ”Pia” att hon vill hjälpa andra och minska stigmat kring sexuella övergrepp. 

Utsattes när hon var fyra år

Pia minns tillbaka, till hur allt började. Som litet barn fanns det en äldre man i bekantskapskretsen, som hon träffade regelbundet. Han ville ofta att hon skulle sitta i hans knä, och först var hans händer utanpå hennes kläder. Men snart var hans händer innanför. 

Pias starkaste minne av övergreppen är när mannen ville att hon ska utföra oralsex på honom. Efter det utsatte mannen henne för både vaginala och anala våldtäkter.

– För mig är det nästan svart. Det enda jag kommer ihåg är att det gör fruktansvärt ont, berättar hon i podden.

Försök att inse att det inte är du som har gjort fel

Övergreppen mot Pia pågick i två års tid, från att hon var fyra till att hon blev sex år. Till slut berättade hon själv om övergreppen för sin pappa som polisanmälde. 

Gärningsmannen dömdes så småningom för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och fick rättspsykiatrisk vård. 

Minnena har följt Pia genom livet. Till de som är utsatta vill Pia hälsa:

– Även om man är på botten, då finns det bara en väg och det är upp. Det är att aldrig ge upp och aldrig sluta kämpa och framför allt att aldrig själv se sig som ett offer. Försök att inse att det inte är du som har gjort fel.

Dottern utsattes av en närstående

När Pia själv blev mamma hände det hon fruktat mest, när hon fick hon veta att hennes dotter blivit utsatt för sexuella övergrepp. Även den här gången var gärningsmannen en person i familjens närhet.

– Jag hade mött alla helveten, trodde jag. Det kunde inte bli värre. Men det kunde det ju, berättar Pia i podden ”Den nakna sanningen”. 

Hennes dotter var bara sju år när Pia en kväll fick reda på att hon skadat sig i snippan. Dottern ville inte prata med Pia, men till slut visade hon sitt blåslagna underliv, som var fullt av skrapsår. Då förstod Pia snabbt att det inte handlade om någon olycka.

Jag hade mött alla helveten, trodde jag

Vid en specialistmottagning i en större stad undersöktes dottern och började där berätta om vad som hänt. Efter övergreppet hade mannen som utsatt henne sagt att ”om du berättar det här för mamma eller pappa så kommer jag råka illa ut och vi är ju bästa kompisar, det vet du ju, och du vill ju inte att jag ska råka illa ut, ingen kommer tycka om dig om du berättar”.

Polis kopplades snabbt in i ärendet. Dotterns förövare dömdes så småningom till fängelse för grovt sexuellt övergrepp mot barn.

För Pia var det som att hela livet gick i repris och det var som att börja om från början igen, fast ännu värre. 

I dag har hon svårt att lita på andra vuxna, framför allt män. Dottern mår dåligt, och det har varit svårt att få hjälp, förklarar Pia. Samtidigt känns det viktigt att berätta och på så sätt förhoppningsvis hjälpa andra.

Psykologen: Så pratar du med ditt barn om sexuella övergrepp

Psykologen Anna Norlén på Ericastiftelsen i Stockholm, som har mångårig erfarenhet av stöd och behandling av barn och unga som utsatts för trauma, sexuellt våld och våld i olika former och tidigare varit enhetschef för BUP Traumaenhet i Stockholm och även är författare till handboken ”Stopp! Min kropp!”, säger till mama att kunskapen och resurserna för barn i Pias dotters situation är väldigt olika i olika delar av landet.

– På vissa ställen finns det ganska bra möjligheter att få bra hjälp. På andra ställen är det mycket sämre förutsättningar. Man kan inte säga något annat än att det är rätt orättvist. 

Hur vet man om ens barn blivit sexuellt utnyttjad?
– Hos små barn tycker jag ganska ofta att det handlar om att barnet i sitt beteende gör någonting som är sexuellt, mer än det förväntat nyfikna. Framför allt om det är så att barnet säger eller gör någonting som man väldigt tydligt kopplar till vuxen sexualitet. Då blir föräldrar så klart oroliga och det tycker jag är rimligt. Då ska man försöka förstå vad det här kommer ifrån, för då är det ett beteende som barnet har lärt sig på något sätt. 

Hur får man sitt barn att berätta om övergrepp?
– Om man kommer på barnet med att göra eller säga något sexuellt laddat som väcker oro, då tycker jag man kan ta det som utgångspunkt och säga till barnet: ”När barn gör så där så brukar det vara att de har lärt sig det. Nu undrar jag, hur har du lärt dig det där?”. Försök behålla lugnet och var lite nyfiken själv. 

Många föräldrar blir väldigt rädda och oroliga, och det är lätt att det blir upprört, förklarar Anna. Risken med det är att barnet uppfattar det emotionella i förälderns reaktion och förstår att det här är något som gör mamma eller pappa väldigt oroligt och upprört. 

Då är risken att barnet lägger locket på och inte vågar berätta mer – om den har något att berätta, förklarar Anna Norlén.

– Ett råd är att utgå från det konkreta man sett eller hört, men ändå försöka ta ett djupt andetag först och tänka att det här kan bero på en massa olika saker. Det kan också vara att barnet har råkat se något i en film eller i bilder. I dagens barnvärld är internet ständigt närvarande och där finns det en massa saker som inte är lämpliga för barn. 

För det behöver inte vara att någon medvetet har utsatt barnet för ett allvarligt övergrepp, det kan vara att någon av misstag eller på olika sätt har exponerat för ett sexuellt material. 

– Det kan vara med äldre syskon eller släktingar som kanske är äldre och har ett helt rimligt intresse för porr till exempel, och det kan ju små barn råka se. 

I fallet med Pia, då dottern hotades och fick höra att hon absolut inte fick säga något, är det vanligt?
– Det är ganska vanligt att barn som har utsatts för sexuella övergrepp får höra att det här måste vara hemligt och det här ska inte komma fram och om det kommer fram så kommer det hända någonting hemskt. Blir man orolig för att barnet har varit med om någonting potentiellt skadligt finns två risker som föräldrar kan hamna i. Det ena är att man blir så orolig att man inte vågar eller kan prata om det alls. Den andra risken är att man blir så rädd så att man börjar korsförhöra, och börjar agera som en polis och då blir barnet pressat, skrämt och får svårt att berätta. 

Viktigt att signalera att barnet får berätta

Anna Norléns tips är att fråga ””Jag undrar hur du har det, hur du mår, är det någonting som känns dåligt?” och ”Jag hoppas att du vet att jag är en som du får berätta för om du har något som du tycker är ett bekymmer eller krångligt eller svårt”. Som förälder kan man också förklara att det finns andra att berätta för, till exempel mormor, farmor, morbror... Det är viktigt att signalera till sitt barn att hen får berätta om en hemlighet inte känns bra.

Hur kan man förklara skillnaden på en bra och dålig hemlighet?
– Man kan säga ”Ibland händer det att man har bekymmer eller problem som känns som att det måste vara hemligt, någon kanske till och med har sagt att det ska vara hemligt. Men när det gäller sådana hemligheter som man blir ledsen av och man får ont i magen av, då är det så att man får berätta även om någon har sagt att man inte ska. Det viktigaste är att man mår bra”. 

Prata med barnet om att ”din kropp är bara din”

Hur pratar man som förälder med ett litet barn?
– Med små barn så behöver man förenkla. De vet bara att snoppen och snippan har man till att kissa. Om någon då introducerar att man kan göra andra saker så blir det väldigt obegripligt för barn. Det är konstigt och det är det som förövare utnyttjar. Därför ska man tidigt prata med barnet om att ”din kropp är bara din” och förklara vad och varför man gör när man på olika sätt hjälper barnet med kroppen.

Ju tidigare barnen kan lära sig om integritet och rätten till sin egen kropp, desto bättre, förklarar Anna Norlén.

Om man inte misstänker något, ska man prata om sånt här ändå?
– Då tycker jag att man kan börja i den änden. Att man pratar om kropp och integritet, att det finns regler, att det finns gränser för hur vi rör varandra och hur vi nära vi är varandra. Att man pratar om att det finns kroppsdelar som är extra ömtåliga, som vi ska vara extra försiktiga med, som till exempel könsdelarna, rumpan och munnen. Jag tycker inte det i första hand handlar om att prata om sexuella övergrepp, utan om samspel mellan människor. Små barn behöver få lära sig att de har rätt att bli respekterade och hur man visar samma sak för andra. Det finns en massa vardagssituationer när man kan ta upp det här utan att prata om sexuella övergrepp. Det här är en diskussion, ett samtal, man behöver ha med sitt barn kontinuerligt. 

Om ens barn sedan berättar att det blivit utsatt, då ska man som förälder för det första tänka att det är bra att barnet kan och vågar berätta och att det kommit fram. Även om man blir ledsen, orolig och rädd, så är det bra att det kommer fram, säger Anna Norlén.

Var ska man som förälder då vända sig?
– Om det är någonting som skett i förskola eller skola ska man prata med den som är ansvarig där. Är det någonting som har skett hemma, då behöver man ta kontakt med polisen eller socialtjänsten, eller både och. Det är myndigheter som har till uppdrag att utreda och bedöma vad som har hänt och vad som är lämplig åtgärd. 

LÄS MER: Mamman Therése Hahne jagar pedofiler åt polisen

LÄS MER: Prata med barn om kropp och gränser

LÄS MER: "Vår vän förgrep sig på vår son"