Pascal Engman skriver om sonen Benjamin. Foto: Privat

Nyblivna pappan Pascal Engman: ”Än så länge är jag hans hjälte”

I april blev författaren Pascal Engman pappa. För mama skriver han om kärleken till lille Benjamin – men också om våndan över att en dag inte längre älskas lika villkorslöst av sin son.

Egentligen tänkte jag skriva om min son, Benjamin. Men det är omöjligt att skriva om honom utan att nämna hans mamma, Linnea

Våren 2016 hade jag precis återvänt till Stockholm från Sydamerika efter att ha skrivit klart min debutroman Patrioterna. Jag saknade bokförlag, hade åkt dit på chans. Om dagarna arbetade jag på Expressen, på kvällarna kröp jag hem från krogar där till och med vinden vände i dörren. Visst fanns det stunder av lycka. Men oftast hade jag en rostig cykelkedja av ångest rasslande mot revbensgallret.

Pascal Engman Foto: Alexander Donka

Någon gång den där sommaren träffade jag Linnea. Jag flyttade till en liten andrahandslägenhet vid Rörstrandsgatan. Jag skrev ett reportage om fattigpensionärerna Elisabet och Yvonne. Två kvinnor som arbetat hela livet, men ändå tvingas samla tomburkar för att äta sig mätta. Aldrig glömmer jag vad Yvonne sa den sista gången vi sågs: ”Det känns som om jag inte fick leva ut min fulla potential i livet”.

Det är nog det sorgligaste jag hört. 

Pascal Engman om förälskelsen med Linnea

Samtidigt utvecklades det jag och Linnea hade till den mest våldsamma förälskelse jag upplevt. Jag försökte kämpa emot, ville vara fri, leva ensam, men det blev omöjligt. I augusti for vi till ett kokande Aten tillsammans. Och där, i hamnen, med systemen fyllda av Retsina, bestämde vi oss för att det nog inte fanns någon annan utväg än att bli tillsammans.

Fem år har gått. Vi har bott i Spanien. I Chile. Snart, så fort pandemin tillåter, bär det av igen. Men den här gången kommer vi att vara tre. 

”Jag vet ingen man som har en okomplicerad relation till sin far”

I april föddes vår son, Benjamin. Jag tror att det som förstagångspappa är svårt att förbereda sig på vad man står inför. Den där tiden, innan förlossningen, står man med ritningen till en storm i händerna. Men när Benjamin väl föddes var det som att få en ny kroppsdel, ett extra hjärta i bröstet.

Varje kväll, varje dag, leker vi i timmar. Ibland när vi brottats, sjungit, gurglat och skrattat mot varandra så flämtar vi ut med blickarna inborrade i varandras. Och jag vet att han älskar mig villkorslöst. Men samtidigt fyller den där klara blicken mig med en oändlig sorg. För jag vet att vad jag än gör som pappa så kommer han, ju äldre han blir, att se på mig med allt grumligare blick. 

Jag vet ingen man som har en okomplicerad relation till sin far. 

Det kommer med att vara människa. Och vetskapen om att han aldrig kommer att älska mig lika villkorslöst och rent som han gör nu är den värsta smärta jag någonsin känt. Än så länge är jag hans hjälte. Han kommer alltid att vara min, men med tiden kommer jag inte längre att vara hans. Jag vet inte vad det beror på, kanske är det bara evolution, det som för mänskligheten framåt. Förmodligen är det så enkelt att det skiljer trettiofem år mellan oss. Mina åsikter, min världssyn, kommer för honom med tiden att framstå som ålderdomlig och inskränkt. Så bör det vara, så måste det vara. Det är det som kommer göra honom till en bättre man och människa än jag.

Men till den dagen är det några år.

Nu sitter jag i arbetsrummet i vårt hem på Tulegatan, dricker whisky, lyssnar till diskmaskinen som gnolar i köket. Ur högtalarna kommer Ron Sexsmiths ”In a flash”. 

Allt är så enkelt. Allt är så outsägligt svårt. 

På gatan utanför kämpar gatlyktorna mot mörkret. Snart stänger restaurangen på hörnet. Fyllona vandrar ensamma genom stan, var och en till sitt, endast åtföljda av sina skuggor. I förorterna skjuts det. I Afghanistan faller människor från flygplan. 

På andra sidan väggen ligger Linnea och sover tillsammans med Benjamin. Snart kommer hon treva sig fram genom mörkret, kika in hos mig och fråga ”Går det bra?” och jag kommer nicka, svara ”Jadå älskling, det går nog bra”, trots att jag inte skrivit en rad på nästa bok. Kanske tror hon mig inte. Men hon kommer veckla ut det där underbara leendet som jag älskar så mycket, det som jag nu fått två versioner av, för hennes leende är nu också Benjamins, och återvända till sängen.

Och så tänker jag att jag kanske aldrig mer kan skriva en bok, men att det inte spelar någon roll, så länge de där två fortsätter finnas i mitt liv.

Aktuellt just nu