”Min son är orolig för att det ska bli krig i Sverige” – barnpsykologen svarar
Hur pratar man med ett barn om krigsdrabbade områden och oro i världen, och hur bemöter man den akuta rädslan för att det ska bli krig här hemma i Sverige?, undrar läsaren Alicia, 35. Barnpsyklogen Malin Bergström ger råd.
”Häromdagen frågade min 8-åriga son efter skolan: ”Kommer det bli krig i Sverige mamma? Jag är rädd.” Jag blev helt ställd och sa att det inte kommer bli krig i Sverige och att han inte ska oroa sig. Men när vi omges av upprörande nyheter och när många pratar om krig och vapen, inte minst på skolan, är det svårt att värja sig från oron. Dessutom vet jag ju inte exakt allt han får höra. Hur pratar jag med sonen om krigshärjade områden och om spänningar mellan länder där det kan bli värre konflikter? Och hur ska jag hantera hans akuta rädsla för att det ska bli krig här hemma i Sverige? Jag vill berätta sanningen men ändå inte göra honom rädd.” /Alicia, 35
Psykologen Malin Bergström: ”Pejla vad som rör sig i din sons huvud”
Hej Alicia! Oron och rädslan för kriget är en realitet både för oss vuxna och för våra barn just nu. Balansgången mellan att vara sanningsenlig och samtidigt inte skrämma barnen är delikat. Och det finns två delar av den balansgången. Den första delen är att vi behöver hjälpa barnen med kunskap och information. Vad mår de bra av att veta och höra? För många av oss säger ryggmärgsreflexerna att vi ska skydda dem och låta dem slippa höra om kriget. Men barn vet ofta mer än vi tror. De snappar upp vad som pågår. Många ungar i din sons ålder har redan tillgång till mobiler och datorer. Och kunskapskällorna för barn är ofta andra barn. Det innebär att vi vuxna behöver ta reda på vad de vet, hör och påverkas av. För barn kan inte hjälpa varandra med överblick, nyanser och källkritik. Att prata med barn om det som händer i världen innebär förstås inte att man kollar nyheterna tillsammans varje kväll. Det viktiga är i stället att pejla vad som rör sig i din sons huvud, vad han har hört idag och om det finns något han funderar över? Och just det där pejlandet är avgörande för att skapa ett samtalsklimat där barn faktiskt tar upp det som tynger dem. Låter man sin egen oro styra eller hamnar i ”förhör” där man frågar ut barn om vad de vet och känner, så låser sig de flesta. Istället kan man pröva att säga något om sina egna känslor eller att berätta något man själv hört och reagerat på. Ibland får man då napp, vilket öppnar för att man får insikt i barnets värld. Ibland drar sig barnet undan och då får man respektera det.
”Att lyssna på vad din son är rädd för, att ta honom i famnen och trösta kan lätta känslorna.”
Den andra delen i balansgången mellan att skydda och prata är att bemöta barnets oro. Och när det gäller din sons rädsla för att det ska bli krig i Sverige så tror jag att det viktigaste är att fokusera just på att lugna rädslan och skippa alla sannolikhetskalkyler. Det halkar så lätt ur en att barn inte ska oroa sig. Men sedan kan man följa upp det med att faktiskt hjälpa dem med oron. Det gör man genom att prata om den, ”jag hörde att du blir orolig”. Det kan vara svåra ord att säga. Det är så lätt att vilja hjälpa barn att bli av med svåra känslor. Att prata om rädsla och oro kan kännas som att man bekräftar och spär på rädslan. Men oro försvinner inte genom att man tänker bort den. Och den blir tyngre att bära om man inte delar den med någon. Att lyssna på vad din son är rädd för, att ta honom i famnen och trösta kan däremot lätta känslorna. Barn lugnas av att man försäkrar dem om att man alltid finns och ska skydda dem. Men det funkar bara om de känner att man först verkligen lyssnat på deras rädsla. Ibland är det också läge att avleda genom att prata om annat eller hitta på något tillsammans. Och vad som passar just din son i olika stunder behöver du pejla av. Ibland kan det vara skönt att prata och ibland mår man bäst av att tänka på annat och att känna att allt faktiskt är som vanligt i ens vardag. En skillnad mellan barn och oss vuxna är också att vi vuxna faktiskt också tidigare varit med om skrämmande och hotfulla världslägen. Den erfarenheten saknar, tack och lov, många barn. Och där kan vi hjälpa dem med hopp. Vi vet att saker kan lösa sig, att hot faktiskt inte behöver infrias och att de onda krafterna inte behöver vinna. Just hoppet är det viktigt att vi ger barnen. Samtidigt som vi lyssnar på dem och orkar ta emot deras oro.
Varma hälsningar Malin
Vill du ställa en fråga till barnpsykologen?
Mejla till mama@mag.bonnier.se och skriv Fråga barnpsykologen i ämnesraden. Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga om den publiceras.
LÄS OCKSÅ: Barnens farfar är en riktig skitstövet – måste vi umgås?
LÄS OCKSÅ: Ettåringen vill bara vara hos mamma: ”Han får panik”
