Hur sörjer man sin egen mamma, samtidigt som man har barn att ta hand om? (Personerna på bilden har inget med texten att göra)
Hur sörjer man sin egen mamma, samtidigt som man har barn att ta hand om? (Personerna på bilden har inget med texten att göra) Foto: Unsplash

Tvåbarnsmamman Vera: Hur sörjer jag min mammas död inför barnen?

Vera har drabbats av en tung förlust då hennes mamma, barnens mormor, just har dött. Psykolog Anna Sylvén Björnör ger tips på hur Vera kan bearbeta sorgen samtidigt som hon behöver finnas där för sina barn.

Vera, 38: ”Min mamma gick hastigt bort och nu är familjen i chock” 

”Det är med stor sorg i hjärtat jag ber om hjälp. Min älskade mamma har nyligen gått bort. Allt gick så fort – hela familjen är i total chock. Hon hade diabetes men var i bra form annars. Hon var ledstjärnan i mitt liv, min förebild och bästa vän. Det har nu gått en månad sedan hon dog, men jag kan fortfarande knappt andas när jag tänker på det, vilket är nästan hela tiden. 

Jag försöker hålla skenet uppe inför barnen – min man och jag har en 8-åring och en 4-åring – men det känns så falskt. De förstår ju att jag sörjer. Och de sörjer också. Mormor var en stor del av deras liv också och man ser i deras ansikten att de saknar henne, men de säger inte så mycket. Begravningen har skjutits upp tills vidare då det känns rätt att hedra min mamma med en stor sammankomst, vilket inte är möjligt just nu på grund av coronapandemin. Hur hjälper jag barnen genom sorgen? Och hur är jag en bra mamma genom det här? Just nu vill jag helst bara sova eller promenera för mig själv.”/Vera, 38

Vera sörjer sin mamma som hastigt har dött. Foto: Unsplash

mama-psykologen svarar: ”Barnens sorg är randig, din är konstant” 

”Hej Vera! Så svårt och smärtsamt att förlora din mamma så hastigt. Vad fint att du tänker på dina barn mitt i allt det svåra och att du ber om hjälp när det känns som allra svårast. Jag tänker att dina reaktioner är helt naturliga och inget att dölja för barnen. Visst kan det vara bra att skydda dem från dina mest utlevande gråtattacker, men i övrigt tänker jag att det är viktigt och alldeles i sin ordning att barnen får se att du sörjer, är ledsen och saknar din mamma, deras mormor. Det är viktigt att du pratar med dem om mormor, och om dig, vad du tänker och känner. Kanske kan ni ta stunder då ni tillsammans minns mormor och mamma? Ni kommer säkert att ha olika behov i sorgen, och det är helt i sin ordning. 

Man brukar säga att barns sorg är randig, det vill säga att de ömsom sörjer och är ledsna, ömsom leker på som om ingenting hade hänt. Det är en naturlig del av barns reaktioner inför sorg. Barn har ju en annan livsuppgift än vi vuxna, de håller på att utvecklas och kan ofta inte kosta på sig att stanna upp i sorgen så som vi vuxna ofta gör. De behöver fortsätta framåt för att bygga upp sig själva och fortsätta utvecklas, medan vi vuxna ofta kan tillåta oss att vara i sorgen mer konstant. 

”Sorgen är olika för olika personer, men följer ofta ett mönster som kan kännas igen”

Jag tänker att det är viktigt att veta att samtidigt som sorgen är olika för olika personer, så följer den ofta ett mönster som kan kännas igen. Först reagerar vi med bestörtning och chock, vi vill helst inte ta in att personen är borta. Med tiden sjunker verkligheten in i oss, och smärtan väller upp, sorgen, ledsamheten. Med tiden kan även en ilska växa fram, det känns så orättvist att den vi älskade lämnade oss. Efter hand lär vi oss acceptera faktum och stegvis jobbar vi på att släppa taget om den döda. I de flesta kulturer brukar vi tänka att ett viktigt sorgearbete är klart efter ett år, men ibland kan det behövas längre tid än så. 

När det gäller din roll som mamma tänker jag att det är viktigt att både dina barns och dina behov får plats i sorgen. Ta hjälp av barnens pappa om du behöver vara ensam, du har ju din alldeles egna relation till din mamma att gå igenom. Lyssna in dina barns reaktioner, var så lyhörd du kan och orkar inför deras frågor och funderingar, och försök så gott det går att visa dem att det är helt okej att vara ledsen, det är ju genom att vara ledsen som man tar sig igenom sorgen. Om man kan låta sig sörja och gråta och kämpa så kommer det till slut en dag då det känns lite mer möjligt att leva vidare igen. Allt gott!”/Anna Sylvén Björnör, leg. psykolog

Du kanske också vill läsa om Fatmeh Jafar som flydde från Syrien: ”Jag såg min dotter försvinna i en annan båt”
Eller om när Frida Boisen låtsades vara 14-åring på nätet: ”Värre än mina värsta mardrömmar”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 3 nr av mama för endast 99 kr. Köp nu!