Mentorskap blev vänskap: ”Karin fick mig att må bra”

Första gången de träffades visste de inte mer om varandra än förnamnet. Karin var 23 år, och Hanna 15. 

Karin Szubzda, som då bodde i Stockholm, hade sprungit in i en granne som volontärarbetade i ett soppkök på självaste julafton och blev inspirerad. Hon ville också engagera sig i något betydelsefullt och hittade Mentor Sverige, en ideell organisation som jobbar för att få ungdomar att tro på sig själva med hjälp av ett mentorprogram. 

– Jag bestämde mig för att skicka in en anmälan då jag verkligen kunde relatera till att vara ung och inte må så bra. Själv hade jag en ätstörning från 13 år ända upp till vuxen ålder och jag vet inte om jag själv skulle vågat söka mig till mentorprogrammet om jag stött på det då i den åldern som ungdom, men jag vet att jag skulle ha behövt det. 

”Jag såg alltid fram emot att träffa Karin för vi hade så roligt tillsammans”, berättar Hanna som var 15 när de träffades för första gången och nu är 26. Foto: Privat

Hanna, då 15 år, kom i kontakt med programmet via skolan. Efter intervjuer blev de matchade och när de skulle ses för första gången var det lite stelt och trevande. Men Karin såg det som ett bra tillfälle att testa nya roliga saker tillsammans. De var på chokladprovning, red, klättrade, dansade salsa... Gick till och med en kurs i självförsvar. Karin berättar:

– Vi gjorde saker som var nya och det kanske hjälpte oss att komma varann närmre och släppa på garden. Varje gång vi träffats så var jag också så förbluffad över hur mogen Hanna var, eller var det jag som var omogen? 😅 Jag tänkte mycket på att ”åh nej, jag gick på övergångstället innan det blivit grönt för oss, sånt kan jag ju inte lära henne att göra, jag ska ju vara en ansvarsfull vuxen!”.

Karin frågade alltid hur jag mådde och jag kände verkligen att hon genuint brydde sig om mig.

Hanna minns tillbaka på en rolig tid där vänskapen djupnade efter hand:

– Jag minns att jag tyckte att första tiden var rolig och spännande. Jag såg alltid fram emot att träffa Karin för vi hade så roligt tillsammans.

Under tonårstiden hade Hanna alltid Karin vid sin sida. Något som hon är väldigt tacksam för nu med lite perspektiv.

– Karin frågade alltid hur jag mådde och jag kände verkligen att hon genuint brydde sig om mig. Hon bar alltid en positiv energi som smittade av sig och fick mig att må bra.

Idag bor vännerna fyrtio mil ifrån varandra och på grund av logistiken syns de inte lika ofta i vardagen längre. Men de hörs desto mer, och bryr sig om varandra. 

Hanna och Karin på Karins dotters ettårsdag tidigare i vår. Foto: Joshua Wesström

Karin frågade om Hanna ville bli gudmor

När Karin blev gravid kändes det självklart att fråga Hanna om hon ville bli gudmor till dottern Isabelle som då låg i magen. 

– Jag skickade ett paket till henne med en ultraljudsbild och ett brev från Isabelle där det stod varför hon redan såg upp till henne även om hon inte träffats ännu och där hon frågade om hon ville bli hennes gudmor. I paketet låg det även en T-shirt med texten ”the godmother”. Hon ringde mig direkt när hon öppnade det och bröt liksom ihop och var så glad och hedrad och vi båda grät och grät.

Så fint!
– Ja. Det var så underbart att få förklara vad hon betyder för mig, att jag anser att hon är den bästa förebilden för min dotter – det mest värdefulla i mitt liv. Det blev som att sluta en cirkel. 

Vad betyder Karin för dig, Hanna?
– Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne helt ärligt. Hon betyder så otroligt mycket, hon har hjälpt mig på så många olika plan med mig själv i min egna utveckling också. Sättet hur jag ser på mig själv, hur jag pratar och relaterar till mig själv. Jag ser henne som min syster. Hon betyder mer än vad jag någon kan beskriva i ord. 

Och Karin, vad betyder Hanna för dig?
– Jag börjar liksom gråta bara jag tänker på hur mycket jag älskar henne och hur djupt det känns, ändå in i cellerna... Hon behöver inte göra något utan bara tanken på henne får mig att bli alldeles varm och tacksam och fylld av kärlek. Hon är mer än en vän, mer än en lillasyster, det är så svårt att definiera vem hon är i mitt liv, hon är så mycket. Vi brukar hamna i så djupa diskussioner om livet, om känslor, om olika typer av situationer eller saker man går igenom eller upplever och tiden stannar av då på något sätt och vi försvinner in i en bubbla där det bara är vi och våra tankar och känslor och det är helt magiskt och fantastiskt och efter ett sånt samtal känner man sig helt tankad med bränsle, känner en massa livskraft, hopp, förståelse, förundran inför livet. 

LÄS MER: Linda, 40: ”Som barnfamilj vill man gärna ha äldre i sitt liv”