mamas Emma Hammenstig: ”Vi ska inte behöva kissa på oss”
Efter två barn var urinläckage ett ovälkommet faktum för mamas redaktör Emma Hammenstig. När knipövningar inte räckte blev operation den enda utvägen.
”Vi måste prata mer om det här med kisset. Det begränsar många kvinnors liv. Det kan kännas skämmigt, absolut, men det är inte ditt fel att kroppen bråkar”.
Jag skulle ut och springa. Jag, löparen, hade inte sprungit på många månader utan i stället gått härliga, långsamma barnvagnspromenader, men nu ville jag verkligen springa. Det var försommar och jag hade shorts och T-shirt på mig när jag full av pepp joggade i väg från vår lummiga innergård. Det tog inte lång stund innan de där tajta, svarta shortsen började kännas fuktiga, rentav blöta. Plötsligt rann det utmed benen, vad fan händer? Jag kände med handen. Det här är inte svett, är det… kiss?
Jag fick panik. Tänk om någon ser att jag springer runt med blöta shorts. Så pinsamt! Väl hemma korvade jag av mig trosor och shorts och smet in i duschen. Var det här mitt nya liv nu?
”Kisset begränsade mitt liv. Det begränsar många kvinnors liv.”
Det var ingen som hade sagt till mig att det här händer. Det var ingen som hade sagt till mig att det här händer många kvinnor, men det pratar vi inte om. Ingen jag kände då pratade om det.
Det tog udden av min träningslust men jag fortsatte, med nya förutsättningar. Jag smög fram mot kassan i mataffären med tjocka Tena-bindor i varukorgen, gömda under välling och klämmisar. Träningstajtsen var alltid svarta eller spräckliga, då syns läckaget mindre. Jag sprang inte till bussen, utan missade den hellre. En gång, mitt i Stockholms innerstad, nös jag i steget och hade kjol på mig (just det, den var också spräcklig). Jag torkade lite diskret på benen med en dammig pappersnäsduk från handväskans botten. Det kändes inte värdigt.
Kisset begränsade mitt liv. Det begränsar många kvinnors liv. Jag försökte faktiskt knipträna men antagligen inte tillräckligt mycket. Jag laddade ner en app med påminnelser, men det ebbade ut. Det var för mycket annat som tog fokus. Och ärligt, hur kul är det att knipa? Total brist på endorfiner efter ett sådant ”träningspass”. Eller så var det så att knip inte räckte för min kropp.
Efter barn nummer två började jag gruppträna för att bli stark, kroppen kändes urvattnad efter graviditeter och förlossningar. De var ju bara det att vi ständigt skulle hoppa hopprep, hoppa på lådor, springa och lyfta tunga grejer. Ja, ni fattar. Jag kissade på mig. Ingen träning utan binda. Men tillslut fick jag nog. Bara för att man bär och föder barn ska man inte behöva kissa på sig – för resten av livet! Jag ville också göra helt normala vardagssaker. Som att springa efter en vinglig 4-åring på cykel, hoppa studsmatta eller skratta så att (bara) tårarna sprutar – utan rädsla för blöta trosor.
Vi måste prata mer om det här med kisset. I familjen, i vården, hos mödravården, i mammagruppen, bland kompisarna. Tillsammans är man mindre ensam. Det kan kännas skämmigt, absolut, men det är inte ditt fel att kroppen bråkar. Kvinnors liv ska inte begränsas av att vi bär och föder barn. Och sluta att prata om urinläckage, det distanserar. Vi kissar på oss, det är vad som händer. Men det finns faktiskt hjälp att få. För en del fungerar det att knipa, för andra krävs det mer. Våra kroppar är unika och olika. Jag gjorde en liten så kallad tvt-operation och nös faktiskt direkt efteråt. Helt torrt.
